Befriande insikt

Jag är på väg någonstans
Jag formar mitt liv
Jag är ansvarig för vad som händer
Jag väljer vad jag vill göra
Jag kan
Jag är passionerad
Jag är JAG.

//Harriet Olsén, 2013-11-09

Nu är jag här, just idag är det här jag. Insikter är härliga då de driver mig framåt de hjälper mig att skapa, omforma, leva annorlunda. Resan är lång och jag hoppas få göra om det här många gånger.

Ingen annan människa har skyldighet att göra någonting för mig. Den enda som har skyldigheter i mitt liv är jag själv. Det finns någonting både skrämmande och spännande som ligger i det. Fast det bästa av allt är att jag känner mig så levande just nu.

Jag vill hyra ut min lägenhet i andra hand börja med att se mig om i landet och träffa mina vänner, leva deras liv en stund. Jobba lite här och där med småjobb och inhopp. Livet är en gåta - visst - men det är någonting du kan på sätt och vis välja din egen tolkningsrätt på. Väljer du att vara misstänksam på andra människor så kommer du bara att se de människor du behöver vara det emot. Väljer du andra sätt att se på dina medmänniskor med så kommer det också att påverka vilka människor du möter.

Jag har inte längre något behov att bara synas som förr. Bli bekräftad eller att känna mig behövd. För ALLA dessa känslor handlar om att ge andra människor makten över ditt liv. Är det värt det? Nej!

Så fort vi tar på oss offerkoftan så ger vi andra människor makten i våra liv. Så fort vi tycker synd om oss själva så lägger vi makten hos någon annan att få oss att må bra. Det är inte rätt! Den enda människan i ditt liv som ansvarar för din egen känsla och upplevelse av lycka är du själv.

Låter det hårt? Kanske det men för mig är det en absolut sanning och det känns som jag plötsligt kan se klart. Någonting hände när jag slutade känna eller skänka makten över mitt liv till någon annan. Vad det är?

BEFRIELSE

Firar en vecka sedan operationen.

Jag mår bra och det känns bra. Mitt liv är trots allt gott.

Har gått in i en ny fas i livet som innebär att jag nu måste lära mig leva på existensminimum. Det kommer att gå det vet jag. Mitt liv är inte så vidlyftigt med stora utsvävningar. Jag tycker om att ta det lugnt och promenera med min hund. Disa har ju blivit stora damen nu. Underbara hund!

Hon tittar skeptiskt på mig eftersom jag av någon anledning inte har kommit mig för att ta fram min systemkamera förrän nu. Har INGEN aning varför det har bara blivit så. I vilket fall så tyckte hon att kameran förde ett konstigt oväsen. Idag har hon dock vant sig lite. Det här betyder bara att jag får vara mer duktig att använda den.

Jag har också upptäckt att jag tycker om att ta fotografier av mig själv. Visserligen är det fortfarande bara av huvudet men rätt vad det är så blir det lite kropp med. *fniss*

Att vara stark men ändå känslig...

Jag undrar ibland hur jag ska kunna hålla ihop som människa. Ibland känns det som hela jag slits sönder av motsägelsefulla känslor. Jag kan känna mig stark, jag kan känna att jag inte tror på mig själv. I nästa ögonblick kan jag känna mig stolt över det jag har klarat av. För att i nästa ögonblick ta åt mig och göra saker någon säger större än vad de är.

Hur får man ihop allt? Är det fler människor än jag som känner sig trasiga på det här viset? Ibland känns det som jag får lida något straff för förräderi som innebär att starka, långmanade vackra hästar ska drivas hårt för att slita itu mig. Det känns som jag har ett rep i varje lem och som dessa drar mig i mot en dramatisk död.

Varför vill jag så mycket när jag inte riktigt orkar med mig själv? Kroppen strejkar och jag mår faktiskt rätt uselt om jag ska vara ärlig. Jag är så trött så trött.

Jag har blivit ombedd av flera människor att skriva en bok om mitt och Johannas liv med hennes sjukdom. Så igår började jag med det. Jag skrev elva och en halv sida i ett nafs bara. Någon kommenterade mitt utkast på mitt förord och visserligen var kritiken befogad men jag måste verkligen jobba på min kommunikation. För jag ville inte bli korrigerad utan bara få ett utlåtande om man kunde i allmänhet skriva ett förord som jag gjorde. Då jag insett att det är för känsligt för mig att få kritik i detta skede så kommer jag inte göra om detta för då kanske det blir en tumme av kostymen.

Jag vet absolut att inget illa menades men jag är för känslig. Nu är jag fantastiskt trött. Jag skrev till strax efter tre i natt och vaknade vid halv elva. Skulle vara skönt med en tupplur och kanske det blir några fler sidor ikväll/natt.

Förvånas över fyllan på stan en måndag

Har folk inte annat att göra? Såg en skränfock med gubbar i övre medelåldern som kommenterade alla kvinnor som gick förbi. Jag undgick inte heller någon kommentar - föga smickrande så var jag väl inte direkt deras första val om man säger så. Det var intressant att de alla var berusade, VITA män med ölmagar.

Några med hår andra utan. De satt på parkbänkarna utanför Memento Palace med en gammal raggig hund och var en ihärdig skränfock må jag säga. Jag kan ju säga att dessa herrar skulle jag inte tänka mig att tilltala en gång och att föra tanken längre än att gå förbi dem är ju otänkbart.

Ska man vända detta positivt så använde jag mig av mina nya tankebanor på så sätt att jag tänkte så här: De flickor som fick uppmuntran kanske blev glada? Kanske någon hade en annan människa att prata med? Nu så kanske de höll sig lugna med de sina?

Jag bryr mig ju inte vad de säger om mig och det var en god träning. Jag kommer alltid att reta människor, en del kommer att tycka om mig och någon rentav älskar mig. Jag kommer aldrig duga för alla människor och jag tänker sluta försöka med det också.

Jag måste göra mer som min exmake och låta inbillade och sagda kommentarer rinna av mig som en gås.

Jag älskar faktiskt mig själv som människa alla dagar och numer kan jag nog komma överens med mitt utseende också.

Idag är jag stark! Imorgon vet jag inte... men IDAG är jag stark ....

Jag ä tacksam för att jag slipper vara less hela tiden.

Jag är tacksam att inte mitt hjärta gör så ont att jag tror det ska spricka varje dag.

Jag är tacksam att jag inte känner mig fulast av alla varje dag.

Jag är tacksam för att jag klarar av den svåra smärtan av att inte duga bättre - inte varje dag men ibland.

Jag är tacksam för att jag orkar se det som är gott i mitt liv.

Jag är tacksam att jag orkar vara stark så ofta.

Jag är också tacksam framför allt för att Gud finns och för att han låter mig möta andra som tror.

Men trots allt detta är det väldigt svårt ibland att bara orka finnas till. Jag vet att jag har massor bra i livet och uppskattar det. Det är bara det att det är så oerhört svårt att orka med sig själv ibland. Det är mycket som har blivit fel och det har skapat så stora sår inom mig. Jag ber om helande från Gud och jag har en del oläkta sår som jag måste se om så att jag kommer orka att även se det som är positivt med mig. Ytterst så bottnar detta i ett formidabelt moln av bristande självkänsla, knäckt självförtroende och svårläkta sår från förr. Jag är inte bitter över det som hänt för många saker av de som har hänt har ju ändå format mig till den jag är idag. Många fel och brister vet jag att jag har. Jag tycker bara att det skulle vara skönt att även få se de eventuella positiva egenskaper jag har för just nu är det så oerhört svårt.

Kanske man får överväga en liten dos av antidepressiva igen så liten att inte djupdykningarna blir så oerhört bottenlösa. Jag vill inte detta men måste ändå fundera över situationen. För om JAG har svårt att tycka om mig själv - HUR ska andra orka med det då?