Jag är tacksam att inte mitt hjärta gör så ont att jag tror det ska spricka varje dag.
Jag är tacksam att jag inte känner mig fulast av alla varje dag.
Jag är tacksam för att jag klarar av den svåra smärtan av att inte duga bättre - inte varje dag men ibland.
Jag är tacksam för att jag orkar se det som är gott i mitt liv.
Jag är tacksam att jag orkar vara stark så ofta.
Jag är också tacksam framför allt för att Gud finns och för att han låter mig möta andra som tror.
Men trots allt detta är det väldigt svårt ibland att bara orka finnas till. Jag vet att jag har massor bra i livet och uppskattar det. Det är bara det att det är så oerhört svårt att orka med sig själv ibland. Det är mycket som har blivit fel och det har skapat så stora sår inom mig. Jag ber om helande från Gud och jag har en del oläkta sår som jag måste se om så att jag kommer orka att även se det som är positivt med mig. Ytterst så bottnar detta i ett formidabelt moln av bristande självkänsla, knäckt självförtroende och svårläkta sår från förr. Jag är inte bitter över det som hänt för många saker av de som har hänt har ju ändå format mig till den jag är idag. Många fel och brister vet jag att jag har. Jag tycker bara att det skulle vara skönt att även få se de eventuella positiva egenskaper jag har för just nu är det så oerhört svårt.
Kanske man får överväga en liten dos av antidepressiva igen så liten att inte djupdykningarna blir så oerhört bottenlösa. Jag vill inte detta men måste ändå fundera över situationen. För om JAG har svårt att tycka om mig själv - HUR ska andra orka med det då?
