Om skrivande och rädslor...

Jag har funderat mer och mer på om jag ska börja skriva och jag insåg att jag redan gör det, varje dag på facebook eller som nu när jag upptagit bloggandet igen. Det är rätt skönt att skriva av sig och dela med sig av det som är jag, mina tankar och min värld. Det känns modigt att dela det som är dåligt, fel och när jag även delar mina tillkortakommanden. Jag som tycker om att människor är sig själva är lite glad att jag vågar vara mig själv. Jag är glad att jag orkar med att vara ärlig mot mig själv likaväl som mot andra. Jag tycker det är mod att våga se sig själv utan förskönande i vare sig skrift eller tal. På facebook har jag övat mig i att låta det stå felstavat ibland och har skrattat mycket gott åt min egen ofullkomlighet. Jag har utnämnt mig själv till fesyftningarnas drottning, det gör faktiskt inget att det blir fel ibland eftersom jag inte strävar efter att visa en förskönad version av mig själv.

Jag har upptäckt att jag har någon släng av hjärntrötthet där jag inte kan stava rätt på vissa ord. Jag försöker ta hjälp av ordböcker men det är som teflon. Precis när jag tänker att jag kommer ihåg det så åker det ur hjärnan lika fort. Det gör inget heller för jag är inte och kommer aldrig bli perfekt.

Det tycker jag känns skönt eftersom jag vet mitt stora utrymmer för förbättring så blir varje ny kunskap, avklarad uppgift eller ett nått mål till någonting positivt att se som bekräftelse. Det är genom det svåra i livet som jag växer. Jag växer av hinder på min väg, egna hjärnspöken som jag vågar möta och mänskliga utmaningar. Det är det stora att i andra människor våga se våra svagheter, våga möta våra egna spegelbilder i andra. För mig är det alltid så att en ny utvecklingsfas innebär krampartad växtvärk i själe, ångest, oro och en hel del vånda. Men mitt i allt detta har jag lärt mig att det bara är skapade känslor och det som inte är skapat finns där för att jag förhoppningsvis ska kunna komma ut på andra sidan med ny kunskap, visdom och insikt. Det är alltid värt att må dåligt några månader då jag får landa i någonting nytt.

Hur tänker du när hela ditt liv är ett gungfly? Kan du känna lugnet mitt i din storm? Vilka är dina rädslor, vågar du se dem och möta dem?

På bilden är det jag i mitt helt ofördelaktiga esse, för att uppmuntra min vuxna dotter med ett fejs jag använt då hon var yngre och smärtorna rev och slet i hennes kropp. Det här är också jag med håret på ända, i oglamoröst rött nattlinne och prickar i ansiktet av stressutslag. Finns inte särskilt mycket vackert i själva fotografiet. Det vackra finns bakom motivet att göra det och varför jag väljer att dela med sig av det.

Vågar du göra sånt? Varför inte? Vad är det värsta som kan hända?

Se på dig själv med kärlek för hela den människan du är. Var inte rädd för att vara operfekt för i det operfekta och skavankerna finns också skönheten i det som är det unika du.

Två resväskor och ett handbagage

Jag ska under de fem veckor som är kvar lyckas med konststycket att komprimera mitt liv till två resväskor och ett handbagage. Det kommer verkligen inte att bli lätt. Dessutom ska allehanda dokument fyllas i och skickas in. Läkare ska skriva vilka diagnoser jag har och vilka mediciner jag tar emot dem på engelska så en läkare i England förstår sig på det.

Det blir mycket att sälja av det. Mycket jag givetvis skänker bort också eftersom jag inte får plats med allt helt enkelt. Ett måste att få med är mina noter förstås. Vissa har jag kämpat och beställt från USA för att kunna få tag i, jag har köpt på Amazon.com privat o s v.

Mitt liv i två resväskor och ett handbagage... Måste ha med mig kläder som tar liten plats och då får jag utesluta jeans t ex. Ska köpa lite tights att ta med mig och mest ha med basplagg så får jag handla mer när jag kommit på plats. Det kommer bli svårt att välja vilka jackor som ska med. Blir nog två höst/vinterjackor och min Fjällrävenjacka att ha när jag går ut och vandrar till våren och sommaren. Skomässigt får jag sälja allt utom mina Dr Martens, mina Converse, två par gympadojor och mina vandringskängor från Salomon. Ett par lite finare skor behövs nog också så jag tar med mig mina Vagabond jodphurs också.

ALLA elprylar blir kvar... Det här handlar mest om en fråga att prioritera vad som ska med än att jag har svårt att skiljas från ägodelarna. Det är väl mest det att mina noter kan komma andra till glädje kanske som gör att det är svårt att lämna kvar dem.

Tänk på all makeup.... Sålla sålla sålla... alla smycken, samma sak.... Armbandsur - bara det nyaste får följa med...

Hur sorterar man ut sitt liv till två resväskor och ett handbagage... Hur gör man?

Befriande insikt

Jag är på väg någonstans
Jag formar mitt liv
Jag är ansvarig för vad som händer
Jag väljer vad jag vill göra
Jag kan
Jag är passionerad
Jag är JAG.

//Harriet Olsén, 2013-11-09

Nu är jag här, just idag är det här jag. Insikter är härliga då de driver mig framåt de hjälper mig att skapa, omforma, leva annorlunda. Resan är lång och jag hoppas få göra om det här många gånger.

Ingen annan människa har skyldighet att göra någonting för mig. Den enda som har skyldigheter i mitt liv är jag själv. Det finns någonting både skrämmande och spännande som ligger i det. Fast det bästa av allt är att jag känner mig så levande just nu.

Jag vill hyra ut min lägenhet i andra hand börja med att se mig om i landet och träffa mina vänner, leva deras liv en stund. Jobba lite här och där med småjobb och inhopp. Livet är en gåta - visst - men det är någonting du kan på sätt och vis välja din egen tolkningsrätt på. Väljer du att vara misstänksam på andra människor så kommer du bara att se de människor du behöver vara det emot. Väljer du andra sätt att se på dina medmänniskor med så kommer det också att påverka vilka människor du möter.

Jag har inte längre något behov att bara synas som förr. Bli bekräftad eller att känna mig behövd. För ALLA dessa känslor handlar om att ge andra människor makten över ditt liv. Är det värt det? Nej!

Så fort vi tar på oss offerkoftan så ger vi andra människor makten i våra liv. Så fort vi tycker synd om oss själva så lägger vi makten hos någon annan att få oss att må bra. Det är inte rätt! Den enda människan i ditt liv som ansvarar för din egen känsla och upplevelse av lycka är du själv.

Låter det hårt? Kanske det men för mig är det en absolut sanning och det känns som jag plötsligt kan se klart. Någonting hände när jag slutade känna eller skänka makten över mitt liv till någon annan. Vad det är?

BEFRIELSE

Kreativitet

Jag älskar att fånga ögonblicken när de kommer. Igår gjorde jag det med besked. Jag har på några få timmar skapat en affärsidé med hållbart koncept, unik framtoning och ett inkluderande namn. Känns bra det. Jag kommer öppna en butik som kommer vara unik på många sätt i vårt land, en butik med egen design till överkomliga priser. En butik som riktar sig till kvinnliga kvinnor i många olika form och storlekar med kläder som passar såväl den som är liten som den som är lång. Det känns väldigt spännande.

Till och med hur inredningen ska se ut, loggan och kollektionsfärgerna kom direkt. Modeller och varianter av plagg och vilka tyger lika lätt. Jag vill klä alla kvinnor och alla ska vara välkomna oavsett religion, hudfärg eller inkomst. Känns otroligt stimulerande.

Mer än så säger jag inte då jag bara vill visa vad som pågår just nu. Samtidigt läser jag boken 299 strategier för att lyckas med Mitt Företag, där mycket bra står. Jag är glad att det finns så mycket bra information att få tag på för den kunskapstörstande.

Här finns också en jättebra förteckning från Mitt Företag över De viktigaste gratisverktygen.

I mitt fall inser jag att jag antingen är för överkvalificerad för de jobb jag söker, eller för gammal, för oerfaren, för fel på något annat sätt för att passa in .... visserligen är jag en stor tillgång och söker bara jobb jag tror jag kan lära mig snabbt eller som jag klarar av från dag ett. Det är ju lite si och så på svarsfrekvensen från arbetsgivarna men hellre ett NEJ än ett uteblivet svar alla gånger.

Jag har därför beslutat mig att jag skapar mitt eget jobb istället och just nu är jag så kreativ, glad, hoppfull och målinriktad så blir det inte en butik så blir det någonting annat. För i vilket fall som helst så tänker jag förända mitt liv till det bättre. Det finns inget annat alternativ.

För att visa mig själv uppskattning så har jag fredagen till ära klätt mig lite finare bara för att jag har lust med det.

Detta nu är - NU!

Hej igen!

Ser ni, jag skriver lite idag med. Undrar om ni är några kvar som orkat vänta på nya inlägg från mig?

Idag börjar jag känna att mina två veckor med stigande ångest verkar gå mot en ände. Känns ju för väl ändå att jag börjar ana att styrkan är på väg tillbaka. Det är inte konstigt som sagt att jag blir trött när det hänt så mycket i mitt liv och med min kropp under en så kort tidsperiod. Det krävs en viss mängd utrymme för att kunna smälta alla intryck, känslor och människomöten jag har haft och har.

Jag övar mig på att inte bry mig så himla mycket, som min underbara dotter säger. Men sanningen att säga, så att säga, är den att jag tycker om hos mig själv att jag bryr mig om andra människor. Det är bara bra för själen att släppa fokuset från sig själv och vända sig till andra och kanske lyssna till någon som pladdrar på om sin nya lycka, vilket alltid är glädjande, raljera med någon och retas lite över deras bråkiga tonåringar, som ofta inte är så farligt som de tror eller bara helt enkelt att sträcka ut en hand och ge det lilla man kan av sin tid eller sitt engagemang.

Jag känner mig som jag är mitt i stormen just nu. Jag känner dock att jag inte virvlar runt i den utan snarare står fast förankrad i mitten och betraktar allt runtikring, ibland skapar det en känsla av att vara betraktaren av mitt eget liv och kanske gör jag detta för att orka med det?

Mitt liv är gott men det är också svårt och det är precis som det ska vara. Då jag är den jag är och mitt liv har skapats av en serie val som jag gjort och en serie händelser, människor och kunskap jag både kunnat förutse och skaffa mig själva så är detta nu - NU!

Mitt i detta Nu med allt som händer och sker känner jag mig ändå trygg för jag VET att om bara ett litet tag så kommer det NU som är DÅ att kännas helt annorlunda. Inget varar för evigt förutom döden.

Ja, det var ett tag sedan jag skrev igen. Men lite tätare blir det ju ändå.

Nu händer det mycket med min kropps omfång må jag säga. Är sjukt imponerad av att jag har gått från storlek 50/52 till dagens storlek 44. Så härligt och så glädjande. Ett LITET problem i sammanhanget är dock att jag har inget att ha på mig just. Mina pengar att röra mig med är ju löjligt små så för första gången på många år fick min kära mor rycka in och hjälpa mig med det. Vi var på Erikshjälpen i Bosvedjan och där kunde jag hitta kläder så jag slipper vara naken. Hu vad bra för både mig själv och min omgivning. *fniss*

Jag har nu också känt att jag är redo på nytt för kärleken och det är en skön och härlig insikt. Det tar mig rätt lång tid att komma över mina förhållanden eftersom jag ger av mig själv allt och lite där till.

Idag fick jag också veta att min far dött under natten inte långt efter hans födelsedag. Vi stod inte varandra nära men det är klart att det känns konstigt i alla fall. Min pappa blev 65 år.

Som ni ser så går livet i både dur och moll samtidigt och det kan ju kännas lite snurrigt minst sagt. Jag resonerar dock som så att det är så livet ser ut. Det gäller att leva livet så gott man kan för du vet aldrig när det tar slut. Livet ska vara lite upp och ned det krävs för att uppskatta det goda och det som är fint i livet. Ett liv som bara innehåller lek och det rosenröda skulle även det bli långtråkigt i slutänden. Vi behöver utvecklas och för att göra det behöver vi utmaningar, motgångar och lite sorg. En och annan kris hör också till detta för då blir det härligt när vi upplever en härlig vårsol vid havet som värmer och njuter av det skummande vattnet mot stenarna invid stranden.

I det mörkaste mörker finns det alltid möjlighet för ljus OM vi tillåter oss att hålla fokuset på det.

Kram kram,

//H