Jag är med i tidningen Må Bra i detta nummer.

Min uppmaning till er är ... Spring och köp! 

Jag vet att det kan verka en smula förmätet av mig men det är ett sätt att lära känna mig ännu bättre, om man nu vill det, genom att läsa artikeln.

Känner ni efter en smygtitt på artikeln om mig här att ni bara måste prenumerera kan ni göra det här.

Här hittar ni deras hemsida och här är de på Facebook.

Det finns inget som upprör mig så mycket som orättvisor, missunnsamhet, ovänlighet, falskhet och bristande civilkurage. Lev ditt liv som du själv vill bli bemött och gör ditt bästa för att hjälpa svagare människor upp. Det är nämligen det vi som har blivit härdade och starka har till uppgift att göra. 

Jag har också lärt mig att du får inget gratis i livet, allt du har får du kämpa för. Även den rike har bekymmer lika väl som vi fattiga har våra. Däremot kan de ju skilja sig åt rejält. Det är ingen som har en räkmacka genom hela livet, vid någon tidpunkt måste vi alltid möta oss själva. Det gäller att vi är rustade när det inträffar.

En dålig erfarenhet kan bli till en gåva bara vi väljer att lära oss av det som skett. Idag förstår jag att ingen har ett perfekt liv och trots det är vi alla älskade och värdefulla även när vi själva inbillar oss annat.

Om skrivande och rädslor...

Jag har funderat mer och mer på om jag ska börja skriva och jag insåg att jag redan gör det, varje dag på facebook eller som nu när jag upptagit bloggandet igen. Det är rätt skönt att skriva av sig och dela med sig av det som är jag, mina tankar och min värld. Det känns modigt att dela det som är dåligt, fel och när jag även delar mina tillkortakommanden. Jag som tycker om att människor är sig själva är lite glad att jag vågar vara mig själv. Jag är glad att jag orkar med att vara ärlig mot mig själv likaväl som mot andra. Jag tycker det är mod att våga se sig själv utan förskönande i vare sig skrift eller tal. På facebook har jag övat mig i att låta det stå felstavat ibland och har skrattat mycket gott åt min egen ofullkomlighet. Jag har utnämnt mig själv till fesyftningarnas drottning, det gör faktiskt inget att det blir fel ibland eftersom jag inte strävar efter att visa en förskönad version av mig själv.

Jag har upptäckt att jag har någon släng av hjärntrötthet där jag inte kan stava rätt på vissa ord. Jag försöker ta hjälp av ordböcker men det är som teflon. Precis när jag tänker att jag kommer ihåg det så åker det ur hjärnan lika fort. Det gör inget heller för jag är inte och kommer aldrig bli perfekt.

Det tycker jag känns skönt eftersom jag vet mitt stora utrymmer för förbättring så blir varje ny kunskap, avklarad uppgift eller ett nått mål till någonting positivt att se som bekräftelse. Det är genom det svåra i livet som jag växer. Jag växer av hinder på min väg, egna hjärnspöken som jag vågar möta och mänskliga utmaningar. Det är det stora att i andra människor våga se våra svagheter, våga möta våra egna spegelbilder i andra. För mig är det alltid så att en ny utvecklingsfas innebär krampartad växtvärk i själe, ångest, oro och en hel del vånda. Men mitt i allt detta har jag lärt mig att det bara är skapade känslor och det som inte är skapat finns där för att jag förhoppningsvis ska kunna komma ut på andra sidan med ny kunskap, visdom och insikt. Det är alltid värt att må dåligt några månader då jag får landa i någonting nytt.

Hur tänker du när hela ditt liv är ett gungfly? Kan du känna lugnet mitt i din storm? Vilka är dina rädslor, vågar du se dem och möta dem?

På bilden är det jag i mitt helt ofördelaktiga esse, för att uppmuntra min vuxna dotter med ett fejs jag använt då hon var yngre och smärtorna rev och slet i hennes kropp. Det här är också jag med håret på ända, i oglamoröst rött nattlinne och prickar i ansiktet av stressutslag. Finns inte särskilt mycket vackert i själva fotografiet. Det vackra finns bakom motivet att göra det och varför jag väljer att dela med sig av det.

Vågar du göra sånt? Varför inte? Vad är det värsta som kan hända?

Se på dig själv med kärlek för hela den människan du är. Var inte rädd för att vara operfekt för i det operfekta och skavankerna finns också skönheten i det som är det unika du.

Curiousity killed the cat?

Så säger ju det engelska uttrycket. Det menar ju att det är fult att vara nyfiken, eller? För mig personligen skulle det innebära en personlig själslig död då jag har stort behov av att lära mig nya saker hela tiden. Det skulle vara rent fruktansvärt att stagnera. Följdaktligen är jag alltså en stor ivrare för nyfikenhet och då menar jag inte nyfikenheten på vad grannens stora paket som stod utanför dörren innehöll utan mer den nyfikenheten som skapar en utveckling av mig själv. En nyfikenhet som kan leda till ny kunskap, nya ställningstaganden och förslusten av fördomar t ex.

Jag har alltid älskat skolvärlden och att lära mig nytt är utmaningar jag älskar. Jag ska dock erkänna att jag inte gärna lär mig om saker som inte intresserar mig. Är saker helt främmande söker jag hjälp av andra då jag kan behöva lite hjälp och ledning. Är jag intresserad av någonting så är det väldigt enkelt att hitta information och komma ihåg den. Jag är en stor älskare av passionerad kunskapsinhämtning och tycker att det är underbart när min egen kunskapstörst skapas utifrån den drivkraften. Jag mår bra av att lära mig nytt och att lära om. Det är fantastiskt. Jag försöker också medvetet att vara öppen för andra människor och deras tro, idéer och tankevärld. Det är underbart att försöka sätta sig in i hur andra människor fungerar. Jag älskar att vara positivt nyfiken som jag kallar det.

Jag älskar med mig själv att jag är blåögd, jag vet att jag har berört det här ämnet förr, jag föredrar att tro andra människor om gott. Jag har fel ibland och ibland är det fel rätt ofta men det ger mig ändå en skön världsåskådning tycker jag då jag har glasögon av kärlek på mig istället för av rädsla. Jag känner mig oftast trygg och jag skapar i ögonblicket positiva människomöten. Livet kan vara så hårt och kallt ändå så varför inte välja att se på det med en grundoptimism? Vad skulle vara det värsta som hände dig?

Försök att vara vänlig mot alla du möter en vecka och tänk medvetet på att varje människa du ser kan vara en ny vän. Sätt dig på ett kafé i din lokala galleria och titta ut på vilken vacker mångfald det finns, studera också hur vi strävar efter att vara olika i vår likhet. Speglar inte det om något att vi alla är samma? Förstå min tanke rätt här. Är det inte rätt underbart att vi är så lika trots att vi försöker att skapa olikheter mellan varandra. Jag lovar att även den smartaste människan känner sig lite dum ibland. Den rika kan också vara fattig och den som verkar stark och klarar allting kan i själva verket känna sig tvungen till det eftersom vederbörande inte har lyckats knäcka koden och be om hjälp.

De sanningar vi lever efter fungerar bäst om vi har skapat dem sjäva efter eget huvud. Tolka mig rätt nu, jag menar såklart den sanningen som omfattar vem vi väljer att vara, hur vi väljer att bemöta andra och hur vi tolkar vårt liv och vår verklighet. Hänger du med? Det handlar inte om andras påverkan här utan hur vi väljer att ta ställning i vårt eget liv. Hur vi väljer att värdera det vi har och vad vi tycker vi saknar för det är så oerhört olika både ur ett geografiskt. historiskt, geologiskt, samhälls-, personligt perspektiv. Vi formas av våra familjer, vårt samhälle och opinionen mer än vi tror. Det är rätt svårt i ett samhälle som erbjuder så mycket distraktion att finna ut vem man är, vem man vill vara och hur man kommit till den plats man är i livet.

Det talas mycket om flöde, energier, Guds kraft och andra saker som påverkar oss men vi får inte glömma vår egen inneboende styrka. Den som påverkats av mycket som varit tungt i livet kan ändå vara en lycklig människa genom de aktiva val man gör. Det är svårt men du kan faktiskt aktivt välja hur du ser på en situation du är utsatt för och beroende på det tolka det på en oändlighet av olika resultat.

Hur väljer du att se på ditt liv idag? Hur väljer du att vara? Hur väljer du att tänka, prioritera, bemöta andra människor och händelser i ditt liv? Vad är viktigast för dig?

För mig är det allra viktigaste att söka det goda i människor, vara vänlig och uppskattande, att vara den som ser andra människor i livet. Jag väljer kärlek över rädsla, alltid!

Bara för att jag vågar varför ska du förminska mig?

Denna förmiddag tänker jag på vad olika människors reaktioner varit på att jag ska flytta utomlands. Jag förstår att det har med dem själv att göra, såklart men jag har hört saker som hur ska du klara dig? Vad ska du göra där? Vad ska du leva på? Hur kan du lämna dina barn? Allt med undertonen att jag är dum i huvudet och inte kan tänka själv.

Jag hoppas verkligen att dessa frågor som ställts till mig egentligen handlar om människors egna rädslor och tillkortakommanden. Jag känner mest kärlek och lite ledsamhet för dessa människors skull. Jag är så lycklig att leva i min kraft. Just nu mår jag oerhört bra och livet leker.

Jag är som en ungdom som äntligen kommit på att mina val är mina egna. Såklart har jag talat med nära släkt och mina barn om det för det är så man gör. Ingen av mina barn tycker det är tråkigt att jag åker, de uppmuntrar mig att uppfylla mina drömmar och mina mål precis som jag uppmuntrar dem. De är härliga starka unga vuxna alla tre. Sedan finns ju skype, facebook och ett och annat flygplan.

Jag har hittat tre körer lokalt i Bradford som jag ska gå till när jag har kommit lite iordning. Det första jag ska göra nästan är att boka tid för att pierca mig. Även här gör jag som jag vill. Jag vägrar vara lagom och förminska mig för att passa in i en norm som ingen annan heller följer. Jag är inte rädd att sticka ut, jag är rädd att passa in för det betyder att jag lämnar över makten för mitt liv i andras händer. 

Jag känner mig fri, stark och modig och det är en underbar känsla. Jag kommer ha julafton varje dag genom nya människomöten, höra ett nytt språk i mina öron, se fler nationaliteter, handla billigt, fotografera min omgivning, lära känna en delvis ny kultur, bli trevligt bemött i affärere, gå på muséum, loppisar, konstgallerier, titta på slott, gå på heden, ta vandringsleder och jobba som volontär på RSPCA. Mitt liv kommer bli ännu mer berikat av mängder med olika kulturer.

För mig innebär allt detta saker som gör mig lycklig, de utmanar mig, jag blir av med fördomar (de har vi alla), jag kommer lära mig massor och det kommer vara fantastiskt.

Livet är fantastiskt OCKSÅ.

Så är det då två veckor kvar till nästa lönemånad börjar och jag upptäcker att det kommer gå den här månaden också. Vad skönt att hunden har mat, jag har mat och vatten fulla kranen. Vilken välsignelse att jag fick tillbaka pengar för att jag råkat betala internet två gånger. Jag är noggrann i varje fall *fniss* Så nu kan jag handla mjölk och fylla på busskortet idag.

Allting går med lite tilltro, kärlek till livet och glädje i det lilla. Visst är det tufft att ha lite pengar kvar i slutet av månaden bara för att jag kämpar med att hålla näsan ovanför vattenytan. Men vet ni, trots att jag blir less ibland så stärker kampen mig, det gör mig glad att se vad jag klarar av. För varje gång något nytt hinder dyker upp så lyckas jag hitta ett nytt sätt att se på det, komma runt det eller över det. Jag är ändå rätt stark och det är skönt att känna det.

När jag mår riktigt dåligt så har jag gått på myten om att jag inte kan göra något åt saken. Den som skapar det är jag själv. Rätt dumt kan jag tycka! Det finns de som klarat av att ta itu med värre saker än mig och lyckats. Det är ingen skillnad på mig och dom - EGENTLIGEN - detsamma gäller er andra också. Jag lovar!

Nu finns det ingen universallösning för att ta itu med eller klara av detta såklart men vi kan alla förändra någonting i även en riktigt tung situation.

För att förändra världen och våra sammanhang måste vi börja med oss själva. Finns inget annat sätt. Ingen quickfix, ingen lösning som passar alla. För fast vi är så lika varandra så är vi också olika - just det är det som gör att mötet med andra människor är så givande. Jag älskar att lära mig nytt, lära om och göra nytt.

Livet är fantastiskt OCKSÅ!

En tanke som slog mig idag....

Det är skönt att känna att vägen till att tycka om sig själv inte är så obekväm att gå. I början känns underlaget knaggligt med stora avgrundshål som leder till början av vägen hela tiden. Till slut blir det lättare att navigera och de där hålen kommer mer och mer sällan. Numer har jag kommit så nära att jag kan se att vägen har en ände och den har utbytts mot en autostrada med rätt få hinder, bulor och knöggligheter.

Rätt skönt men fy vad jobbigt det är att våga börja resan när man som jag hade gått på myten om ens stora ofördelaktigheter både till det yttre och inre.

Detta nu är - NU!

Hej igen!

Ser ni, jag skriver lite idag med. Undrar om ni är några kvar som orkat vänta på nya inlägg från mig?

Idag börjar jag känna att mina två veckor med stigande ångest verkar gå mot en ände. Känns ju för väl ändå att jag börjar ana att styrkan är på väg tillbaka. Det är inte konstigt som sagt att jag blir trött när det hänt så mycket i mitt liv och med min kropp under en så kort tidsperiod. Det krävs en viss mängd utrymme för att kunna smälta alla intryck, känslor och människomöten jag har haft och har.

Jag övar mig på att inte bry mig så himla mycket, som min underbara dotter säger. Men sanningen att säga, så att säga, är den att jag tycker om hos mig själv att jag bryr mig om andra människor. Det är bara bra för själen att släppa fokuset från sig själv och vända sig till andra och kanske lyssna till någon som pladdrar på om sin nya lycka, vilket alltid är glädjande, raljera med någon och retas lite över deras bråkiga tonåringar, som ofta inte är så farligt som de tror eller bara helt enkelt att sträcka ut en hand och ge det lilla man kan av sin tid eller sitt engagemang.

Jag känner mig som jag är mitt i stormen just nu. Jag känner dock att jag inte virvlar runt i den utan snarare står fast förankrad i mitten och betraktar allt runtikring, ibland skapar det en känsla av att vara betraktaren av mitt eget liv och kanske gör jag detta för att orka med det?

Mitt liv är gott men det är också svårt och det är precis som det ska vara. Då jag är den jag är och mitt liv har skapats av en serie val som jag gjort och en serie händelser, människor och kunskap jag både kunnat förutse och skaffa mig själva så är detta nu - NU!

Mitt i detta Nu med allt som händer och sker känner jag mig ändå trygg för jag VET att om bara ett litet tag så kommer det NU som är DÅ att kännas helt annorlunda. Inget varar för evigt förutom döden.

Internationella Kvinnodagen

I San Francisco genomdrevs 1945 ett internationellt avtal som fastslog jämlikhet mellan män och kvinnor som en grundläggande mänsklig rättighet. Sen dess har FN också erkänt internationella kvinnodagen och uppmuntrat alla länder att fira den. Från Wikipedia.

Gör ni något särskilt för att fira den ni kvinnor? Själv så ska jag inte göra något alldeles särskilt av dagen tyvärr. Det är ju faktiskt rätt tokigt att den här dagen inte är mer speciell i vårt samhälle idag. Detta också med kvinnokampen i åtanke och i en vardag som vi delar med männen på gott och även på ont ibland.

Vi utgör ju ändå femtio procent av befolkningen i landet och trots det är vi fortfarande utestängda från många av de bättre positionerna i samhället. Det mest optimala vore ju förstås att vi delade på HELA ansvaret för att samhället ska fungera på bästa sätt. Vi har ju så mycket olika egenskaper att dela med oss av. Vi kan ofta rätt olika saker även ur ett genusperspektiv och vi behövs båda könen för att en god balans ska uppstå och även bibehållas. Det finns många fördomar, rädslor och en hel del okunskap fortfarande och det är väl därför som det tar så lång tid för makten att komma i balans.

Ofta när kvinnor vill arbeta jämställt och hamnar i en högre position så får de ett ansvar som så många gånger blir nästan övermäktigt när man lägger ihop allting. Som kvinna på en högre position så kommer hon oftast att även belamras med ansvaret för hem och barn utöver karriären trots att hon då lever med en man. För dessa kvinnor så är ju RUT avdraget ovärderligt. Jag ska själv använda mig av dessa tjänster sedan när mitt liv ser ut att ordna sig. Det vore fantastiskt att få hjälp med det som ofta är så svårt att få till med värkande kropp och en övermäktig trötthet.

Mycket har ju hänt i positiv riktning för världens kvinnor men samtidigt återstår så mycket att göra. Visst vårt land är oerhört jämställt men ännu finns det så mycket att göra när det gäller kvinnors positioner i maktens korridorer. För partierna med tanke på varannan damernas till deras riksdagslistor ser det ju inte alltid så bra ut. Vi har ju många kompetenta kvinnor i riksgdag och regering så det borde ju bara bli lättare att använda sig av en potential som finns där.

Vi har ju ett nytt problem för oss i Sverige när det gäller kvinnors jämställdhet och rättighet. Vad jag tänker på då? Jo, vi har många kvinnor som är nysvenskar och de har med sig en ny problematik som vi måste våga ta tag i som hela hedersmordsproblematiken till exempel. Vår skyldighet gentemot dessa kvinnor är att våga se vad som händer och försöka finna kreativa lösningar för att förhindra detta. Hela problematiken och de frågeställningar som de skapar är ju förstås inte enkelt att våga se och framför allt så är det ganska svårt att finna ett bra sätt att lösa detta på. Frågan handlar ju inte längre om religionsfrihet när det inte finns stöd för detta i Koranen utan det liksom könsstympning är en fråga om traditioner som skapats av män, för män med det som bara kan tydas som ett sätt att tygla kvinnor. I texterna kan man läsa mer om detta men i Wikipedia kan man läsa detta om könsrollerna inom islam. Helt klart har vi en hel del att göra för att integrera muslimska män i vårt samhälles regler och inte undra på att muslimska kvinnor är så mjuka oftast. Det är fruktansvärt med en religiös text som uppmanar till misstro, underkastelse och även slag gentemot kvinnor för att de ska foga sig.

Visserligen är detta inte ett nytt problem för även i bibeln manas kvinnan till lydnad och att underordna sig mannen. Det är kanske därför vi tycker att Koranen är så hård då man i vår egen bibel ser liknande uppmaningar. Vi har ju också haft en uppmaning som kvinnor att täcka håret där i Koranen kvinnor "ska dölja sig väl i ytterplaggen" detta för att visa att kvinnan är ärbar och för att undvika att män angriper dem. Om kvinnors position i bibeln kan ni läsa här. Det finns ju starka evidenser för att påvisa hur kvinnans roll i vårt västerländska samhälle blivit som det har i modern tid.

I forntiden hade kvinnorna en mycket mer framträdande roll i samhället. Lite mer om detta kan du läsa här. Det är mycket intressant som finns skrivet om gudinnekulturen och hur mycket av den omformats för att passa männen. Allt detta som man läser får en ju att undra vad det är i oss kvinnor som skrämmer män så mycket? Är det vår styrka? Vår gåva att föda barn? Vår uthållighet? Vår förmåga till anpassning är ju någonting som inte i det långa loppet har gagnat oss i samhällets maktkorridorer direkt.

Så Internationella Kvinnodagen är i högsta grad aktuell och i högsta grad något som måste tas på allvar och även om det givetvis är härligt med EN dag tillägnad kvinnorna så borde vi även finnas med de övriga 364 dagarna som en självklar, jämställd och alldeles kompletterande del i vårt samhälle.

Jag är stolt över att vara kvinna och jag vill fira Internationella Kvinnodagen med både män och kvinnor i vårt samhälle. Vi behöver varandra för vi kompletterar varandra så väl. Därför är vi skapade med olika kön - just för att vi behöver varandra för att skapa de mest optimala förutsättningarna för ett bra samhälle.

Åååh, vad skönt att jag tog mig levande genom gårdagen.

Åh, ojj vad man stärks av motgångar. Det känns som en helt ny tid börjar efter det här. En grej kvar den nittonde sedan kan man avsluta ett minst sagt tråkigt kapitel. Sista gången detta får min uppmärksamhet för - egentligen - orka bråka med såna som inte har en plats i sitt liv längre.



I am strong enough and where I am not God is.

Ha en härlig fortsättning alla