Smäll på smäll

Ja inte är det lätt när man som jag vill väl, vill göra rätt och vara så vänlig jag kan mot andra. Fick en ny ekonomisk smäll idag som jag måste försöka reda upp. Tappade modet litegrann idag ska jag erkänna men det vänder nog så småningom.

Jag kämpar på, hamnar i udda situationer och gör mitt allra bästa för att reda upp dem. Det blir mera saker som felar och ännu mer att försöka reda upp. Idag är det mycket svårt att tycka om sig själv och jag känner mig bara dum. När ska jag bli lika klok som de flesta andra. När ska jag få känna att mina beslut är kloka? När ska jag känna att jag inte behöver hamna i allt som strular för att kunna hjälpa andra sedan? Kan inte jag få lite ordning på mitt, lite lugn och ro och trygghet? Idag lever jag och andas tungt i skuggornas dal. Jag ber bara att min hjärna ska funka som andras och att jag också ska känna mig klok och få lite färre tillkortakommanden.

För oss som varit utsatta för mobbing i livet så är det svårt att komma ifrån att betrakta oss själva ur andras ögon. Vi gör saker ständigt utan att tänka på det för att få andras erkännande, för att känna att vi duger. Det är nog därför många av oss blir berömda stjärnor, musiker och författare tror jag. Vi vill bara bli älskade som vi är, känna tillhörighet och känna oss trygga. Det är få förunnat att känna allt detta utan mobbing men det är än svårare för oss. Lägg sedan till att jag varit utsatt för sexuella övergrepp och ni förstår att jag är en smula gränslös ibland. Jag måste hela tiden göra även det som är så obehagligt för att få uppleva *närhet* en närhet som är falsk men den enda jag känner till.

Trots att jag inget hellre vill än att lita på andra så är det också i denna känsla som jag finner att jag blir oftast sårad. I min längtan efter att duga, känna mig älskad, behövd och saknad så blir det bara ångest och en känsla av värdelöshet kvar.

Idag är det en låg dag efter ännu en ekonomisk smäll. Idag måste jag hitta ny kraft och tilltro till mig själv. Idag är det en extra stor utmaning.

Just idag är det svårt att känna mig värdefull.

Jaha, så har vi en del frustration idag...

Ja, den är över mig själv förstås. Visst känner jag mig trygg men jag är ändå så less på mig själv. Varför befinner jag mig där jag gör? Kan jag aldrig lära mig eller är det så att det är någonting fel med mig? Hur kan det komma sig att alla är så mycket klokare, bättre och duktigare än vad jag är? Det blir så himla tröttsamt i längden och jag är så less, så less. Jag vill ju inte åstadkomma några storverk i livet utan jag vill bara ha ett liv i lugn och ro med rutiner. Jag mår verkligen inte bra utan rutiner men jag vill gärna bestämma själv över dem.

Har lite ångest idag men jag vet att det går över så småningom. Tur jag lever med insikten om att jag inte är en färdig produkt ännu och att jag hela tiden utvecklas. Hur känns det att känna sig färdig med sig själv? Är andra så klara med sig själv som de verkar? Är det bara jag som känner mig misslyckad i tillvaron? Ibland är det som sagt frustrerande men jag är ändå glad att jag fortsätter oförtrutet med att arbeta för att mitt liv ska bli bättre, att jag ska förbättra mig både mentalt och fysiskt. Jag är ingen färdig produkt även om det somliga dagar orsakar frustration och andra kämparglöd.

Detta nu är - NU!

Hej igen!

Ser ni, jag skriver lite idag med. Undrar om ni är några kvar som orkat vänta på nya inlägg från mig?

Idag börjar jag känna att mina två veckor med stigande ångest verkar gå mot en ände. Känns ju för väl ändå att jag börjar ana att styrkan är på väg tillbaka. Det är inte konstigt som sagt att jag blir trött när det hänt så mycket i mitt liv och med min kropp under en så kort tidsperiod. Det krävs en viss mängd utrymme för att kunna smälta alla intryck, känslor och människomöten jag har haft och har.

Jag övar mig på att inte bry mig så himla mycket, som min underbara dotter säger. Men sanningen att säga, så att säga, är den att jag tycker om hos mig själv att jag bryr mig om andra människor. Det är bara bra för själen att släppa fokuset från sig själv och vända sig till andra och kanske lyssna till någon som pladdrar på om sin nya lycka, vilket alltid är glädjande, raljera med någon och retas lite över deras bråkiga tonåringar, som ofta inte är så farligt som de tror eller bara helt enkelt att sträcka ut en hand och ge det lilla man kan av sin tid eller sitt engagemang.

Jag känner mig som jag är mitt i stormen just nu. Jag känner dock att jag inte virvlar runt i den utan snarare står fast förankrad i mitten och betraktar allt runtikring, ibland skapar det en känsla av att vara betraktaren av mitt eget liv och kanske gör jag detta för att orka med det?

Mitt liv är gott men det är också svårt och det är precis som det ska vara. Då jag är den jag är och mitt liv har skapats av en serie val som jag gjort och en serie händelser, människor och kunskap jag både kunnat förutse och skaffa mig själva så är detta nu - NU!

Mitt i detta Nu med allt som händer och sker känner jag mig ändå trygg för jag VET att om bara ett litet tag så kommer det NU som är DÅ att kännas helt annorlunda. Inget varar för evigt förutom döden.

Själavärk, själakraft

Ja, nu har jag landat efter Gospelfestivalen och allt annat som har varit. Vilken fantastisk resa dessa två år har inneburit. Jag har lärt mig massor om mig själv, min förmåga och vad uppsatta mål och tydliga målbilder kan innebära. Nu kan jag säga att vår första festival blev en succé. Fantastiskt! Vi har talat om att ha en om två år igen :-)

Kul också att andra människor ser och tar efter mina idéer och mina tankar. Jag ser att jag påverkat andra som nu tar efter och det känns helt okay. Undrar vad mitt nästa projekt ska bli att ta itu med?

Jag står inför ett liv med stora förändringar och de tar sin nya start nu och förädringar är inte lätta, för då vore det inte viktiga förändringar. All utveckling kommer med en själslig växtvärk och där står jag just nu.

Det värker i min själ nu när jag utvecklas till mer mig själv än någonsin. I detta följer en hel del ångest som jag inte kan häva av mig själv och jag inser nog att jag står där jag är idag med denna själavärk tack vare att jag vill utvecklas och bli bättre än en äldre version av mig själv.

Att känna

är både lätt och svårt. Ofta står man där och bara är en del av känslan... Jag kan ibland känna att känslorna tar över. Ibland lever jag mitt i ångesten och den sköljer över mig i vågor. Ibland i en härlig glädje. Oftast i kontroll ändå som tur är.

Jag är sliten nu känslomässigt och i min kropp. Jag behöver vila. No more drama. Vila bara skön vila. Från oro och en känsla av otillräcklighet, avsaknad av skönhet och en fundering om det här är allt.

Det måste väl ändå finnas lite mer.

Så trött, trött, trött och slut.

Måste vara en komplott av världsliga proportioner detta!

Om du tycker jag är lite frånvarande, trött och  konstig så ska jag berätta en sak för dig så att du lättare kan förstå  mig..

 

En konstig gammal kärring har flyttat in hos mig, vet inte vem hon är  eller var hon kommer ifrån.

 

Jag har inte bjudit in henne, vet  bara att en dag fanns hon där!Hon är en listig jävel. 

 

Hon håller sig undan  för det mesta, men när jag går förbi en spegel kan jag se skymten av  henne. 

När jag ställer mig  framför spegeln så står kärringfan där och täcker nästan hela mig, så att  jag inte kan se min förtjusande spegelbild. 

 

Om hon nu tänker hänga hos mig, så  tycker jag att hon kan betala någon sorts hyra, men nej. 

Saken är nämligen den  att jag tror - även om jag inte vill göra några förhastade slutsatser -  att hon stjäl av mig. 

 

Varje gång jag har  varit till bankautomaten och tagit ut pengar - så bara försvinner  dom!!! 

JAG kan ju inte under  några omständigheter slösa bort så mycket pengar, min enda slutsats är att  kärringfan stjäl. 

 

Hon ser ut att behöva  föryngringskrämer, så dit går säkert pengarna. 

Men det är inte bara  pengar som försvinner. 

Mat har en konstig förmåga att på oroväckande sätt försvinna,  speciellt såna saker som choklad, vin och annat  gott. 

Jag  kan inte ha sånt hemma numera, hon tycks vara riktig sötrövad. 

Men hon borde nog se  upp - kilona kommer fort. 

 

Stackars kärring, för att vara en  gammal människa är hon väldigt barnslig. 

Hon ändrar på mina  kläder så att dom inte längre passar mig. 

Sen så rotar hon även  i mina papper och andra saker så att jag inte kan hitta nåt längre. 

Detta är särskilt  tungt - eftersom jag alltid har haft bra ordning på allt. 

 

Hon kan till och med  röra om i mina videoband, så att jag spelar över sånt jag skulle ha  kvar. 

Hon hittar de mest fantastiska sätt att  reta mig på, texten i min post och i tidningarna suddar hon ut, så att jag  knappt kan se vad som står. 

TV:ns och radions ljud har hon  fingrat på så jag hör bara mummel. 

Trapporna har hon  höjt, dammsugaren har blivit tyngre. 

Hon sätter superlim på  paket, burkar och flaskor bara för att jag inte ska få upp  dom. 

Tycker ni att hennes sätt att återgälda min gästfrihet är  rättvis??? 

 

På nätterna snarkar hon så hårt att jag  vaknar - mycket störande. 

Hon följer mig vart jag än  går. 

 

När jag går till en klädbutik för att  prova nåt nytt - provar hon samma plagg och står framför mig i provrummet,  så jag inte kan se mig i spegeln. 

Det enda jag ser är hur dåligt  kläderna sitter på henne. 

Jag trodde inte att hon kunde hitta på  nåt mer sätt att jävlas med mig på - men vad tror ni hände när jag skulle  ta ett nytt passfoto? 

Just som det blixtrade till ställde  hon sej framför mig. 

SÅ NU MÅSTE JAG HA HENNE I  PASSET 10 ÅR FRAMÖVER !!!  

Skönt att jag fick en förklaring på mitt mysterium. Tack Mia Öhrqvist som jag har undrat!

Jag har skickat iväg ett mejl till MittHem...

... där jag vädjar om att de ska våga se människan bakom den intresseanmälan de avslog så lätt.

Jag beskriver där helt ärligt min situation och hur det skulle hjälpa mig och mina barn att få flytta till Nacksta. Tänk att ett område som har haft så dåligt rykte nu helt plötsligt kan vara så svårt att kunna flytta till. Jag fattar inte det här, det skulle ju vara enklare om man hade något annat problem kanske.

Mina ekonomiska bekymmer beror på att jag har lagt ut massa pengar när vi legat på sjukhus, på saker för att underlätta min dotters liv och visst ett och annat dåligt beslut har jag också fattat - jag är långt ifrån perfekt.

I en perfekt värld hade hennes pappa tagit ekonomiskt ansvar för hennes sjukdom och frågat vad han skulle kunna göra för att underlätta för sin dotters situation.
I en perfekt värld hade jag alltid fattat kloka beslut.
I en perfekt värld hade jag inte varit singel.
I en perfekt värld hade jag slagit igenom som sångerska och haft föräldrar som stöttat mig.
I en perfekt värld hade samhället gett mig stöd i min situation.
I en perfekt värld hade vi alla varit friska.

Nu är världen inte sådan utan jag får hanka mig fram med svåra beslut,
ångest för dottern,
ångest för oro hur det ska ordna sig för min son med Aspergers,
ångest för att aldrig träffa en ny man,
ångest för att alltid känna mig otillräcklig,
ångest för att inte barnen förstår hur mycket jag älskar dem alla tre.

Jag begär inte att mitt liv ska vara utan hinder.... jag drömmer om att åtminstone vardagen fungerade. Jag längtar efter att bara vara barnens mamma och inte behöva vara politiker, läkare, lärare, kurator, sjuksköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast, mamma - Gode Gud låt mig bara vara mamma till mina fantastiska, underbara, älskade barn.

Jag ber MittHem att våga se människan och hennes situation - inte döma osedd, ohörd och okänsligt.

//Enastående mamma