Igår var jag arg, bitter, nedslagen, besviken och ledsen

Som tur var stannade jag inte i den känslan särskilt länge. Jag håller på att förlika mig med att vi människor tänker olika, reagerar olika och att vi framför allt har olika nivåer av empati och omsorg om våra medmänniskor.

Jag tycker mycket mer om mig själv när jag är glad och tacksam. För visst är jag tacksam att jag inte tar emot dessa negativa uttryck för mänskligt beteende utan kämpar med näbbar och klor för att välja kärlek före rädsla. För det är nog det som det handlar om i slutänden. Inget högtravande mumbo-jumbo utan bara helt enkelt att försöka ha modet att ännu våga se det positiva i omvärlden. I människorna i ens omgivning. Det gäller då att lägga på ett stort lass förlåtelse för att komma vidare även om stora svek tar lite längre tid att förlåta så är det viktigt att kämpa för att nå dit. Inte för de som utsatt mig för saker som gör ont utan mer för att ge mig själv lite lugn och ro i själen.

Jag har också funderat ett par extra varv över vad det är som gör att jag ofta upplever att jag är den som drog det kortaste strået? Jag avskyr att hamna i offerrollen och det är inte koftan jag längtar efter utan mer solen mot min hud och värmen in i hjärtat.

Har jag rätt att reagera över att människor bär sig illa åt mot mig? Hur gör man det utan att uppfattas som en människa som ikläder sig offerkoftan? Är offerkoftan något som man ytterligare belägger en utsatt människa för? Är det en benämning för att ytterligare lägga skuld på den som är sårad?

Jag tänker för mycket, jag rotar för mycket i saker, det är jag medveten om, men allt jag gör är för att utvecklas vidare som människa. Undrar hur det går egentligen?

Jag började ju på socionomprogrammet och insåg att jag inte passade där. Det är för svårt för mig att börja rota i andras problem just som jag är på god väg att ordna mina egna. Varför jag undrar det? Jo, vi hade ett ämne som hette PPU Personlig Professionell Utveckling där jag bara fick ett E i betyg. Det bestod av några träffar med en handledare och ett par rapporter som skulle lämnas in. Det fick mig att undra två saker. Det ena är att jag undrar över om jag verkligen har kommit någon vart med min personliga utveckling? Lever jag i en illusion om en personlig mognad som antingen missuppfattas eller har jag helt enkelt en total avsaknad av kunskap om mig själv och min utveckling?

Frågorna är många och även om jag älskar att lära mig saker så stukades min längtan något efter att läsa på universitet något. Men jag har ju en vilja av järn och har nu kommit in på Statsvetenskap A (Gr) vilket är en gammal dröm. Det är en fristående kurs och det ger mig lite frihet och andrum att allt mer komma i kontakt med mig själv, mina förväntningar och hur verkligheten ser ut.

Kommentera gärna nedan med tankar om mitt inlägg och gärna med kloka förslag.

Tack!

                                          copyright: Harriet Olsén

Pendla på olika sätt...

När jag talar om att pendla så tänker många på resor till och från jobbet vilket också är ett samtalsämne om vad man kan göra med den tiden. Jag brukar lyssna på musik och titta liksom under lugg på alla vackra människor på buss och tunnelbana. Det är så underbart hur olika vi är men hur vi strävar efter att vara lika ändå. Mycket fascinerande upplever jag. Det här med mode och att vilja synas i en stor stad är det rätt få som vågar. På gott och ont så vill vi nog helst av allt känna tillhörighet och att det är vi. Vi tillsammans på ett sätt är det så oerhört dubbelt detta. Att vilja vara unik, självständig och kunna vara oss själva. Jag kommer inte ifrån hur vi då mitt i allt det här väljer att klä oss likadant med skillnad i hur exklusiva våra kläder är. För vi skapar klickar med våra olika stilar och även om vi är underground så är vi ändå en egen subkultur och skaffar oss en identitet som passar in i det sammanhanget. Även här väljer vi att skapa ett vi, låt vara att det är ett nyare vi med färre människor som hör till men det är ändå ett vi.

Det är inte lätt att vara en del av ett samhälle som allt sedan vi var grottmänniskor gått ut på att vi ska vara en del av en härd - en eld - där vi skapar skydd mot vilda djur, skapar värme och tar reda på alla resurser vi gemensamt samlar ihop, detta klinchar så hårt mot dagens ideal att ensam är stark, att vara unik är det viktiga.

Detta när allt vi vill är att känna tillhörighet, bli sedda och att känna medmänsklig kärlek och tillit till varandra. När allt i samhället går ut på att ha det bättre än grannen och på bekostnad av andra sko sig själv så hamnar vi så fel. Tack och lov finns det undantag och de människor som är de undantagen som jag fått förmånen att träffa vid någon tillpunkt i livet gör det hela så mycket mer värdefullt.

Själv pendlar jag både mellan denna känsla av ensamhet och viljan att vara tillhörande ett sammanhang och ändå vara jag på mina egna villkor.

Just nu pendlar jag också mellan en stark känsla av överlevnadsinstinkt och en längtan efter tillhörighet och trygghet. Det orsakar stora konflikter inom mig många gånger eftersom jag behöver lära mig att be om hjälp och att skapa nya erfarenheter som innebär att jag kan omprogrammera mig till att jag får hjälp om jag ber om det och inte som det varit många gånger att jag upplever ovilja att finnas där.

Jag tycker det är frustrerande att jag har så otroligt svårt med tillit samtidigt som jag är så blåögd. Jag är så fruktansvärt ofärdig, i vissa fall fruktansvärt omogen samtidigt som jag klarat av mycket svåra saker i mitt liv. Det är passerat såklart men hela sorgearbetet är kvar. Jag fasar litegrann för att ta itu med det men vet att jag måste för att ha en vettig framtid. Det är dags att jag vågar fokusera på mig själv istället för att lägga mitt fokus på alla andra. Det skrämmer att befinna mig där att våga se hela mig och att våga vara mitt eget fokus.

Det kommer kasta mig framåt i en ny utveckling men samtidigt som jag längtar efter den så bromsar jag den då jag är rädd för att inte kunna skydda den lilla flickan inom mig, att hon än en gång ska råka illa ut.

Mitt största problem och det som orsakat de största effekterna i mitt liv, både på gott och på ont, är att jag får en fix idé, bestämmer mig för att göra en sak, vilket är bra. När denna beslutsamhet går över i ett självskadebeteende är när jag känner på mig, mitt samvete eller min känsla larmar att det blir tokigt, ändå går vidare med beslutet och s a s ska ro fan i land om jag tagit honom i båten. När jag hellre vill avsluta och avbryta beslutet. Jag har bara för någon månad sedan gjort den här observationen och inser att det nog hänger ihop med att ha blivit sexuellt utnyttjad som femåring. Känslan av att aldrig mer ge vika har blivit något som både skadar mig och räddar mig. Jag måste lära mig att kunna avbryta när jag inser att det skadar mig istället för att framhärda i hopplös sak.

Tittar man på många av mina konstigare beteenden så härrör sig nog mycket till detta. Det blir ju ett självskadebeteende om det påverkar andra aspekter av ens liv. Jag är bara tacksam att jag är så mot droger och att jag avskyr känslan av tappad kontroll att det trots att det finns genetiskt i min släkt med flera alkoholister och även nyktra alkoholister i min familj, de är coolast, så har jag inte hamnat där i varje fall. Jag varken röker eller dricker alkohol faktiskt och tycker inte det är någon förlust och det är väl här som mina beslut verkligen gagnar mig.

Det här året ska jag lära mig att ta hand om mig själv, våga se hela mig och framförallt lära mig att bara bry mig om mig själv. Det kommer bli tufft men samtidigt så ser jag fram emot det även om det blir ett riktigt hårt arbete.

Jag har ju ändå sjukdomsinsikt även om jag skyggar lite för den svåra uppgiften jag har framför mig.

Curiousity killed the cat?

Så säger ju det engelska uttrycket. Det menar ju att det är fult att vara nyfiken, eller? För mig personligen skulle det innebära en personlig själslig död då jag har stort behov av att lära mig nya saker hela tiden. Det skulle vara rent fruktansvärt att stagnera. Följdaktligen är jag alltså en stor ivrare för nyfikenhet och då menar jag inte nyfikenheten på vad grannens stora paket som stod utanför dörren innehöll utan mer den nyfikenheten som skapar en utveckling av mig själv. En nyfikenhet som kan leda till ny kunskap, nya ställningstaganden och förslusten av fördomar t ex.

Jag har alltid älskat skolvärlden och att lära mig nytt är utmaningar jag älskar. Jag ska dock erkänna att jag inte gärna lär mig om saker som inte intresserar mig. Är saker helt främmande söker jag hjälp av andra då jag kan behöva lite hjälp och ledning. Är jag intresserad av någonting så är det väldigt enkelt att hitta information och komma ihåg den. Jag är en stor älskare av passionerad kunskapsinhämtning och tycker att det är underbart när min egen kunskapstörst skapas utifrån den drivkraften. Jag mår bra av att lära mig nytt och att lära om. Det är fantastiskt. Jag försöker också medvetet att vara öppen för andra människor och deras tro, idéer och tankevärld. Det är underbart att försöka sätta sig in i hur andra människor fungerar. Jag älskar att vara positivt nyfiken som jag kallar det.

Jag älskar med mig själv att jag är blåögd, jag vet att jag har berört det här ämnet förr, jag föredrar att tro andra människor om gott. Jag har fel ibland och ibland är det fel rätt ofta men det ger mig ändå en skön världsåskådning tycker jag då jag har glasögon av kärlek på mig istället för av rädsla. Jag känner mig oftast trygg och jag skapar i ögonblicket positiva människomöten. Livet kan vara så hårt och kallt ändå så varför inte välja att se på det med en grundoptimism? Vad skulle vara det värsta som hände dig?

Försök att vara vänlig mot alla du möter en vecka och tänk medvetet på att varje människa du ser kan vara en ny vän. Sätt dig på ett kafé i din lokala galleria och titta ut på vilken vacker mångfald det finns, studera också hur vi strävar efter att vara olika i vår likhet. Speglar inte det om något att vi alla är samma? Förstå min tanke rätt här. Är det inte rätt underbart att vi är så lika trots att vi försöker att skapa olikheter mellan varandra. Jag lovar att även den smartaste människan känner sig lite dum ibland. Den rika kan också vara fattig och den som verkar stark och klarar allting kan i själva verket känna sig tvungen till det eftersom vederbörande inte har lyckats knäcka koden och be om hjälp.

De sanningar vi lever efter fungerar bäst om vi har skapat dem sjäva efter eget huvud. Tolka mig rätt nu, jag menar såklart den sanningen som omfattar vem vi väljer att vara, hur vi väljer att bemöta andra och hur vi tolkar vårt liv och vår verklighet. Hänger du med? Det handlar inte om andras påverkan här utan hur vi väljer att ta ställning i vårt eget liv. Hur vi väljer att värdera det vi har och vad vi tycker vi saknar för det är så oerhört olika både ur ett geografiskt. historiskt, geologiskt, samhälls-, personligt perspektiv. Vi formas av våra familjer, vårt samhälle och opinionen mer än vi tror. Det är rätt svårt i ett samhälle som erbjuder så mycket distraktion att finna ut vem man är, vem man vill vara och hur man kommit till den plats man är i livet.

Det talas mycket om flöde, energier, Guds kraft och andra saker som påverkar oss men vi får inte glömma vår egen inneboende styrka. Den som påverkats av mycket som varit tungt i livet kan ändå vara en lycklig människa genom de aktiva val man gör. Det är svårt men du kan faktiskt aktivt välja hur du ser på en situation du är utsatt för och beroende på det tolka det på en oändlighet av olika resultat.

Hur väljer du att se på ditt liv idag? Hur väljer du att vara? Hur väljer du att tänka, prioritera, bemöta andra människor och händelser i ditt liv? Vad är viktigast för dig?

För mig är det allra viktigaste att söka det goda i människor, vara vänlig och uppskattande, att vara den som ser andra människor i livet. Jag väljer kärlek över rädsla, alltid!

Vad skönt nu börjar det ramla på.

Saker och ting börjar falla på plats. Jag har valt och tagit ut de kläder jag gillar bäst. Jag har det nog tryggt ordnat för min ögonsten och älskling Disa. Jag får en trygg tillvaro i Bradford och jag har vänner där när jag flyttar dit. Jag måste säga att jag har det väl förspänt inför den här flytten på så sätt. Inte många gånger jag har flyttat i mitt liv när det varit så. Det bästa är att mina vänner är lika känsliga, knasiga och loveable som jag själv. Sant! Här finns ingen falsk blygsamhet inte. Jag gillar mig själv, faktiskt. Med det inte sagt att jag är perfekt det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Tur är väl det, ja både insikten om det och löftet som ligger i det. Vilket löfte? Jag älskar att utvecklas, skärskåda mig själv, hitta mina brister (finns en del) och arbeta med att förbättra mig själv. Det är ett kärt arbete som förhoppningsvis gör mig till en smula trevligare, en smula vänligare, gladare, sannare och ärligare mot andra och mig själv. Det är ett kärt arbete tycker jag.

Jag känner mig kolugn. Gud leder mig och sände mig möjligheten som jag som mest behövde och har drömt om så länge. När saker och ting händer i Hans tid så blir det så bra. Jag tar med glädje och kärlek emot varje glad händelse, varje underbart ögonblick och njuter av livet där jag befinner mig nu. Jag känner att mitt mod är min största tillgång. Min förmåga att fatta snabba beslut gör mig öppen för det nya som knackar på och vill in. Min förbättrade förmåga att bemästra min impulsivitet har jag låtit få en stunds vila för jag har inget huslån, inget billån, inga småbarn, inget arbete och just detta gör att jag nu är FRI. Jag är fri att välja det som jag mår bra av själv. Efter att har varit fastfjättrad i så många år, ja min dotter vet hur jag menar *kärlek*, med två barn med olika funktionshinder (underbara förvisso) och mesta tiden en enastående mamma. Från det jag var nitton år till jag nu är snart fyrtio fyra år har mitt liv handlat om alla andra människors behov. NU är det dags för mina behov. Jag får äntligen ge mig hän åt mina drömmar, pröva mina vingar, älska England fullt ut, uppleva hur det är att vara utlänning, lära mig hur ett annat samhälle fungerar. Det är en välsignelse för mig som älskar att utvecklas. Det är hoppfullt att få hitta vem jag är och det är underbart att åka med och njuta av den nya resan som mitt liv bjuder mig på.

Jag tänkte idag: - Tänk om jag skulle starta ett nytt inlägg i min blogg som jag kallar för dagens bild från Bradford och delar med den med er.

Vad tror ni om det? Skulle det vara intressant att följa mina aktiviteter och mina upplevelser på nära håll i det som blir MITT BRADFORD. Vill ni att jag ska göra det här eller ska jag köra en till blogg parallellt?

Hållbar utveckling kan vara invecklad?

Tänk det verkar som det alltid formas minst en ny plan om sitt liv om dagen. Det är härligt att låta sig åka med på sin egen inre resa. Jag älskar att växa fast det gör ont för riktig utveckling inom en människa GÖR ont. Annars är det nya som skapas inte äkta eller bestående. Jag har nu låtit en ny framtidstro värka fram, nya känslor som landat i mig att JAG kan för JAG vill.

Jag tänker inte sitta på sidlinjen och se på när livet far förbi, mitt liv ska levas till sista andetaget. Jag vet att inte livet är en räkmacka men just nu. Är det uppåt och går uppåt. Det finns en viss känsla att ta tag i istället för att låta sig övermannas av maktlöshet, tvivel, oro och skam.

Jag har känt och har vett att känna det när det behövs men jag använder även dessa negativa, svåra och smärtsamma känslor som drivkraft. Jag tänker inte befinna mig där jag är utan kamp. Livet är för kort! Faktiskt är det för bra också för jag ser positivt på det mesta och uppskattar även den smärta som inre utveckling innebär. Jag älskar det som är äkta med mig och jag älskar att jag är ödmjuk och ser mina tillkortakommanden, ber om ursäkt när det blir fel, uppmuntrar och berömmer andra.

Mitt liv har skapat mig till den jag är och jag tycker om mig själv. De delar av min personlighet eller mitt yttre som jag inte tycker om. Ja, de försöker jag påverka och förändra. För det är med min förändring av mig själv som jag kan förändra världen. Hur då? Jo, genom att se på mig själv annorlunda, klä mig och sminka mig annorlunda så börjar mina handlingar så småningom också förändras. Det är sant. Genom att ge mig själv en chans, tro på mig själv, se att jag kan lyckas så i sinom tid kommer jag göra det.

Jag vet att jag drömde för två år sedan om att skapa en Gospelfestival i Sundsvall. Min vision blev verklighet genom att knyta duktiga människor till projektet, tillsammans med ett fantastiskt team genomföra det. Lära mig att skapa ett trevligt arbetsklimat, delegera, bli tilldelad uppgift och se hur vi alla växte. Jag överraskade mig själv med att vara en duktig konferencier, enligt andra, det hade varken de eller jag någon aning om. Jag vet inte vem som var mest överraskad jag eller dem. Det var fantastiskt skönt. Det mesta gick vår väg och misstagen lärde jag mig av och de andra med. För går man in med föresatsen att vilja lära sig någonting nytt så behöver man inte koppla in meningslös prestige i ett arbete.

Jag ser fram emot att se vem jag blir denna gång och vad som blir bättre efter den här processen och vad det kommer skapa för nya förutsättningar i mitt liv.

Jag har påbörjat min resa för att lära känna mig för ett tag sedan, mycket gillar jag, mycket kan förbättras och till och med avslutas. Min resa till att hitta igen Harriet kommer vara krånglig kanske, lite backig och jag kommer komma på avvägar men den nya människan det kommer innebära i slutänden tror jag blir lite trevligare och lite visare på andra sidan.

Själavärk, själakraft

Ja, nu har jag landat efter Gospelfestivalen och allt annat som har varit. Vilken fantastisk resa dessa två år har inneburit. Jag har lärt mig massor om mig själv, min förmåga och vad uppsatta mål och tydliga målbilder kan innebära. Nu kan jag säga att vår första festival blev en succé. Fantastiskt! Vi har talat om att ha en om två år igen :-)

Kul också att andra människor ser och tar efter mina idéer och mina tankar. Jag ser att jag påverkat andra som nu tar efter och det känns helt okay. Undrar vad mitt nästa projekt ska bli att ta itu med?

Jag står inför ett liv med stora förändringar och de tar sin nya start nu och förädringar är inte lätta, för då vore det inte viktiga förändringar. All utveckling kommer med en själslig växtvärk och där står jag just nu.

Det värker i min själ nu när jag utvecklas till mer mig själv än någonsin. I detta följer en hel del ångest som jag inte kan häva av mig själv och jag inser nog att jag står där jag är idag med denna själavärk tack vare att jag vill utvecklas och bli bättre än en äldre version av mig själv.

Jag fattar inte vad som händer

helt plötsligt har man gått och blivit attraktiv. Jag fattar ingenting. Trevlig nyhet är det i alla fall. Jag skulle kunna leva med detta. Det trodde jag aldrig skulle inträffa i ett helt liv där jag knappast fick den jag ville ha. När man ser hur en del utvecklats både som människa och som personer idag så undrar man ju hur i hela friden man tänkte.

Det är bra tur att man inte alltid får som man vill och tur är det att jag släpper taget, när det bara känns så fel. Detta måste man våga för sin egen skull än hur jobbigt det är. Ny erfarenhet som jag har fått. Något dyrköpt i vissa fall men ack så nyttiga.

The things that doesn't kill you makes you stronger - stämmer - det är bara det att det är så jobbigt när egot, självkänslan och drömmar får sig en riktig törn. MEN det har man med sig nästa gång.

Önskar er alla en underbart skön dag denna mycket tidiga söndag eller väldigt sena lördag. God natt,

eder struligaste vän på webben ... <3