Igår var jag arg, bitter, nedslagen, besviken och ledsen

Som tur var stannade jag inte i den känslan särskilt länge. Jag håller på att förlika mig med att vi människor tänker olika, reagerar olika och att vi framför allt har olika nivåer av empati och omsorg om våra medmänniskor.

Jag tycker mycket mer om mig själv när jag är glad och tacksam. För visst är jag tacksam att jag inte tar emot dessa negativa uttryck för mänskligt beteende utan kämpar med näbbar och klor för att välja kärlek före rädsla. För det är nog det som det handlar om i slutänden. Inget högtravande mumbo-jumbo utan bara helt enkelt att försöka ha modet att ännu våga se det positiva i omvärlden. I människorna i ens omgivning. Det gäller då att lägga på ett stort lass förlåtelse för att komma vidare även om stora svek tar lite längre tid att förlåta så är det viktigt att kämpa för att nå dit. Inte för de som utsatt mig för saker som gör ont utan mer för att ge mig själv lite lugn och ro i själen.

Jag har också funderat ett par extra varv över vad det är som gör att jag ofta upplever att jag är den som drog det kortaste strået? Jag avskyr att hamna i offerrollen och det är inte koftan jag längtar efter utan mer solen mot min hud och värmen in i hjärtat.

Har jag rätt att reagera över att människor bär sig illa åt mot mig? Hur gör man det utan att uppfattas som en människa som ikläder sig offerkoftan? Är offerkoftan något som man ytterligare belägger en utsatt människa för? Är det en benämning för att ytterligare lägga skuld på den som är sårad?

Jag tänker för mycket, jag rotar för mycket i saker, det är jag medveten om, men allt jag gör är för att utvecklas vidare som människa. Undrar hur det går egentligen?

Jag började ju på socionomprogrammet och insåg att jag inte passade där. Det är för svårt för mig att börja rota i andras problem just som jag är på god väg att ordna mina egna. Varför jag undrar det? Jo, vi hade ett ämne som hette PPU Personlig Professionell Utveckling där jag bara fick ett E i betyg. Det bestod av några träffar med en handledare och ett par rapporter som skulle lämnas in. Det fick mig att undra två saker. Det ena är att jag undrar över om jag verkligen har kommit någon vart med min personliga utveckling? Lever jag i en illusion om en personlig mognad som antingen missuppfattas eller har jag helt enkelt en total avsaknad av kunskap om mig själv och min utveckling?

Frågorna är många och även om jag älskar att lära mig saker så stukades min längtan något efter att läsa på universitet något. Men jag har ju en vilja av järn och har nu kommit in på Statsvetenskap A (Gr) vilket är en gammal dröm. Det är en fristående kurs och det ger mig lite frihet och andrum att allt mer komma i kontakt med mig själv, mina förväntningar och hur verkligheten ser ut.

Kommentera gärna nedan med tankar om mitt inlägg och gärna med kloka förslag.

Tack!

                                          copyright: Harriet Olsén

Det är inte lätt när det är svårt

Jag älskar mina smarta barn, nu unga vuxna. Idag kläckte min dotter ur sig något bra igen. Underbara unga kvinna!

Hon sa att hon talat med någon fin vän och då hade hon varit less att folk bara MÅSTE ha en åsikt om andra hela tiden. Det gällde då min förestående flytt/uppfyllande av dröm m m att göra. Jag förstår ALLTID vad hon menar för hon sa att, folk har nog svårt att klara av dig och det du berättar om för att antingen är du JÄTTEGLAD och allt är bra eller tvärtom. Det är ju sant! Men som personligt inlägg i det så är jag ju oftast mest jätteglad hela tiden. Hahaha, ja, det kan nog också vara nog så irriterande det med.

Det är liksom så med mig, jag är mycket av allting, det är okay det med. Vi måste finnas alla sorter, det finns ju de som är samma oavsett vad de blir utsatta för eller vad som händer i deras liv. Lite lagom beiga så där, det är också ok. Vi är olika allihop och det är det som gör oss så underbara!

Lova mig att du är alldeles underbar på DITT sätt. Det duger bra det! Jag gillar olika av allt!

Det där med att söka arbete....

Jag är på en ny plats i mitt liv och jag söker arbete som en tok. Det är verkligen inte lätt och ändå har jag två gymnasieutbildningar och har läst in tredje året på gymnasiet med goda betyg. Jag är hyfsat frisk, singel och har vuxna, utflugna barn. Det enda som jag har ansvar för utom mig själv är min hund, även om hon är lika kär som ett barn för mig.

Disa är en mix av amstaff, pitbull, rottweiler och är nu 1 år och 9 månader gammal. Hon är min ögonsten som älskar att bada, pussas och ha kroppskontakt. Hon älskar alla människor, andra hundar och katter. Hon är pratig och glad. Min älskade lovebug! 

Tillbaka till rubriken...

Idag kom så alltså ytterligare ett sånt där mejl om att, vi skriver för att meddela att... bla bla bla bla... trots en intensiv process med många sökande..... bla bla bla... valt att gå vidare med andra sökanden.

Jahopp! Där sitter jag ju då igen och har SVÅRT att tycka att jag är så himla bra när jag inte ens gick vidare till en intervju. HUR ska de veta hur jag är som person om de inte ens träffar mig? Jag vet att det är de som får skylla sig själva och allt det MEN jag söker bara jobb jag tror att jag är perfekt för. Dummare är man väl inte som 43 år, eller?

Vad har ni för strategier att hantera sånt här? Jaja, det var skönt att skriva av sig här i alla fall.

Ha en fortsatt härlig vecka och har er börjat som min. Så tar vi nya tag nu, eller hur?!

Kram kram

Varför kritisera och rätta till?

Känns inte kul att ha en i sin närhet som konstant kritiserar en. Än är det fel på det ena än det andra. Har påpekat det men det är som att slå vatten på en gås. Jag mår riktigt dålig och känner mig nedtryckt. Så just nu är jag låg.

Det värsta är väl ändå någonstans att personen i fråga tror sig vara snällast på hela jorden. Men frågan jag ställer mig själv är om man konstant letar fel, varför i hela fridens namn är man vän då? Jag menar ... Varför, vill man vara där och göra någon illa?

Så drabbar mig längtan efter att åka till Teneriffa och Vintersol

... som ett slag någonstans i magtrakten. Jag inser att Johanna kommer inte få den lindring hon så väl behöver för att orka med livet en stund. Västernorrlands Läns Landsting anser inte att hennes livskvalité är värd att lägga pengar på.

Jag känner hur jag sörjer att lättsamt få njuta av en vardag i tre veckor som är helt fri från oro. Tre veckor av bra träning som har visat sig skapa närmast mirakelskillnader i hennes ledstatus när hon skrivits in mot att hon skrivits ut. Jag saknar att kunna tala med någon som förstår "på riktigt" vad vårt liv handlar om. Andra vuxna som delar samma slags oro som jag gör för min dotter. Den tid som vi har vistats där har räddat mitt liv flera gånger. Det har varit så att jag under dessa veckor fått lämna ansvaret för min dotter och den omedelbara oron till någon annan. Jag VET att det räddat mitt liv de gånger jag varit så utmattad att jag inte ens kunnat gråta och jag känt att jag inte orkar mer och velat ta mitt liv. Då har det positiva beskedet att få åka iväg varit välsignat skönt.

Vintersol är något som har varit det jag har hållit ihop utav - Vintersol har kunnat ge min oro, smärta och kamp en välbehövlig semester. I år väljer man att ge en konstig sjukhusdirektör och Mantec pengarna istället för min dotter som så väl behöver det. Tack vare stora brister i hennes vård så har jag en dotter som kommer få byta flera leder i stora operationer. Det hade väl inte varit för mycket begärt att hon kunnat få åka en sista gång? Vi skulle ha bott i Stockholms Län så hade hon fått åka iväg. Hur kan ett samhälle som vårt ha så olika premisser för hur vården ser ut när min dotters behov är i många fall större än många andras då hon har en så aggresiv sjukdom?

Sorg är ett stort ord - DET - vet jag också. Men likväl är det detta som jag känner och jag unnar alla våra vänner som åker ned en underbar vistelse och önskar dem en god habilitering av duktig personal.

Tänk att jag fortfarande är så påverkad...

Jag känner mig fortfarande rätt knäckt och är fortfarande ganska rädd att sjunga i kör, lovsångsteam och solo. Numer känner jag bara viss frihet och glädje att sjunga under gudstjänsten. Det är en stor sorg i mitt liv. Jag är rädd för människor som behandlar mig illa och det känns som ett stort svart hål inombords när jag tänker på att hänge mig i ett större sammanhang igen.

Jag saknar sångglädjen och glädjen i att det är fullt tillräckligt att jag är den jag är. Att min röst är bra och att det faktiskt lönar sig att vara omtänksam, ärlig och rak mot sin omgivning. Rättvisa i samhället får jag aldrig men jag tycker ändå att det borde finnas lite mer empati och kärlek människor emellan i kristna sammanhang.

Jag kunde till exempel inte gå på en härlig lovsångs och danskväll häromkvällen då jag visste att en person som behandlat mig mycket illa skulle vara där. Detta trots att jag inte vill något hellre än att trivas och sjunga igen.

MEN jag duger inte som den människa jag är - DET är helt klart. Tyvärr så är det så...
Jag gråter inombords utav det svek jag känner då jag vet att många andra människor reagerar som jag men inte vågar göra något åt det - eller - ens vågar hålla med mig.

Jobbigt i detta fallet just nu....

Var har min sångglädje tagit vägen?

Boken om Näktergalen av HC Andersen kan du köpa på Adlibris. Den kostar bara ynka 25 kr och kommer leva med dig länge.

Jag har kommit att fråga mig själv det på sistone. Ja, alltså var min sångglädje har tagit vägen någonstans? Har den drunknat i min ständiga längtan att prestera? Har den drunknat i min förevigt följeslagande dåliga självkänsla? Är det mina dåliga erfarenheter som till slut visat sitt fula tryne?

Var tog min kärlek till sång vägen? Varför vill jag inte bara brista ut i lovsång av kärlek till Gud? Varför vill inte jag sjunga i kör som har sjungit i kör sedan jag var fem år? Vad är det som händer? Vad ska jag nu lägga min energi på nu när sångglädjen verkar ha flyttat ut ur min själ för gott?

Jag känner mig så ledsen....

så nedbruten ....

så beklämd ....

... när jag tänker på körsång. Jag tycker inte att det är särskilt roligt längre att sjunga solo heller? Vem har tagit min glädje? Varför är jag så otroligt ledsen idag?

Vad konstigt att jag efter snart 40 år av en ständig kärlek till musik och att sjunga, kan finna mig själv sitta och gråta som efter att ha blivit dumpad av killen jag varit kär i.

Det gör så ont i mitt hjärta och jag vet inte om jag kommer läka igen.

För jag gör aldrig rätt. Det är alltid mitt fel om något händer. Jag får alltid klä skott för andras misstag och framför allt ... jag värdesätts aldrig som person eller den lilla, vingbrutna sångfågeln som bor i mitt hjärta någonstans.

All sångglädje har försvunnit och kvar finns bara en stor sorg, längtan och tomhet.

Det är några saker man undrar över...

Om det nu är så att:



-tv4 har ett så gott resultat har de då inte råd att ge oss mat när vi är nere i Stockholm?



En av våra unga tjejer blev alldeles ledsen då vi tvingades betala vår egen lunch idag och fick utgånget bröd till middag. Efter en person i kören lackat ur så fick vi till slut lite pizza att dela på tillsammans med en annan kör. Tycker att det är konstigt eftersom de drar in massor med pengar på att alla röstar.



Dessutom råkade vi ut för otrevlig restaurangpersonal här på Rica Hotels i Älvsjö där en av de ansvariga för bordsplaceringar inte ville låta oss i vår kör som valde att betala dyra pengar för mat på hotellet sitta ihop ens. Hon var otrevlig mot två av våra tjejer som uttryckte att de ville sitta ihop med oss men sa först att de fick sitta på anvisad plats. Då de såg att den plats de föreslog att sitta på var ledig så frågade de om de fick sitta där i närheten av vårt bord. Då fräste en manlig kypare till de unga tjejerna att; det fick minsann gå undan för man ville minsann inte ha något spring här. Jag blev helt paff när de blev så illa behandlade. Usch vad dåligt. Restaurant Meet kan jag inte rekommendera för att äta lunch på m a o. Välj istället att gå ca 300 meter till McDonalds istället. Kan också tillägga att jag för en gummiliknande pannbiff med sky fick betala 125 kronor! Hutlöst!



Annars så har det varit jättekul att träffa alla körer igen.

Vill be er att rösta på Team Hanna imorgon.... ha det bra folks! Nu ska jag snart gå upp på hotellrummet och ta dagens andra dusch och sedan lägga mig framför tv:n med lite frukt att mumsa på.

Ojjojj oj

Nu har jag börjat ta tag i vikten igen - skönt! Nu äter jag sallad så mycket jag kan och har börjat med en timmes promenad innan sängdags. Hoppas att jag orkar vara disciplinerad och hålla i detta nu. Jag ska köra så här tills det blivit rutin innan jag ändrar något nytt. Det ska gå!

Sista helgen med gänget blir det ju nu när det är sista helgen med Körslaget. Jag hoppas verkligen att våra Norrländska kollegor i Bollnäs laget Team Hanna ska ta hem hela shoottaballongen såklart! De har varit så duktiga och har verkligen gett järnet hela tiden. HEJA BOLLNÄS!

NÄSTA vecka börjar jag jobba heltid!! Det är helt galet kul! Jag hade räknat ut mig från arbetsmarknaden själv bara för ett år sedan, min husläkare ville göra mig till sjukpensionär på 100% - vad glad jag är att jag kommit på bättre tankar. Jag är oändligt tacksam att jag har fått en så bra praktikplats på Återkommande Mode - det har stärkt mig oerhört. Dessutom har jag fantastiska handläggare i Faros projektet som tror på mig och är villiga att lyssna på vad jag har att säga. Jag blir lika förvånad varje gång som någon lyssnar på mig...

EN sak som suger i mitt liv just nu ÄR - förutom magen alltså - talet om att dra ned resurser på Johannas skola i Nacksta. Detta innebär dessutom att man funderar på att ge Johannas assistent sparken! Jag blir galen - nu får jag börja fundera hur jag ska lösa det också. VARFÖR kan inte Johanna och jag få NÅGON som helst ro i vårt liv? Varför måste ständigt kommunen som ska skydda hennes behov enligt SOL vara de som tar och drar undan mattan under hennes fötter hela tiden?

Jag ska ladda och beskriva hennes situation imorgon - nu orkar jag inte - känner mig lite uppgiven och suckar mycket igen. MEN jag har ett gott stöd hemma och jag VET att det till slut blir så att vi får rätt i alla fall.

Varför ska Johannas situation hotas ideligen? Varför kan inte någon fatta att det är ett människoliv det handlar om? Varför vågar ingen ta ett reellt ansvar? VARFÖR har inte hemundervisning erbjudits min dotter?

Usch, mycket att fundera på och mycket att ta reda på. Kanske man ska skriva till FN och beskriva hennes situation för delegaterna där? Tror ni det får någon effekt? Kanske skriva till EU?

Orolig, besviken, arg och ledsen.