När det kryper under skinnet och liksom skaver

Idag har jag haft en sömnig och trött dag. Det enda vettiga jag gjort är att jag varit på ett läkarbesök. Efter det har jag spelat på datorn och gosat mina hundar.

Jag mår lite så där obekvämt under skinnet idag. Jag är inte riktigt nöjd med människan innanför kostymen. Jag borde vila mer men jag har svårt att få ro till det. Mitt inre är ständigt på språng men när man inte riktigt vet målet så blir det bara stressande. Hur kan det komma sig att jag vill så himla mycket hela tiden, för att ständigt ha en känsla av att jag inte kommer någonstans? Sjukt arbetsamt för den inre människan att hitta sin ro som är så hett eftertraktad. En ro som blir som en Sisyfossten som i kampen uppför berget ständigt rullar ned till andra sidan och kampen ständigt tar om.

Att känna att inget känns helt fel men ändå är inget riktigt på plats. Jag ger nog rotlösheten ett ansikte. Jag kan aldrig finna mig på den plats jag befinner mig. Jag är ständigt på väg någon annanstans. Ibland önskar jag att min frihetslängtan och mitt självständighetsbegär bara kunde få stå tillbaka för lugnet och tillfredsställelsen i nuet.

Vad är det som gör att jag ständigt har myror i brallan, inte kan finna någon ro och aldrig kan vara nöjd? Jag är så himla trött på det här.

Jag har också undrat ett tag vad det är som gör att jag ständigt befinner mig i samma livsmönster? Mycket av det vi upplever i min familj, på olika sätt och olika nivå, verkar drabba oss alla på ett liknande sätt? Är det någon slags familjeförbannelse?

Jag har också börjat undra om jag verkligen är en trevlig person? Är jag verkligen en sån person som behandlar andra med respekt, ärlighet och medmänsklighet? OM jag nu är en sån människa varför bemöts jag ofta med svek, oärlighet och brist på empati så många gånger?

Att känna sig älskad trots allt

Det finns mycket man kan säga om mig som människa, skapa nya epitet och trycka ned mig. Vad jag mest av allt saknar är människor som vill förstå vad jag menar ibland. Tja, egentligen förstår många mig. Egentligen gör jag mig förstådd.

Jag har ju kommit till en punkt där jag har mött nya svårigheter och efter att ha varit stark så länge så orkar jag inte vara det, nu, hela tiden.

Jag vill lära mig att vara snäll mot mig själv, unna mig frid, unna mig att må gott. Jag ÄR vär det. Lika mycket som du och du.

Det är skönt att tänka att jag ÄR värd det. Det öppnar upp för mjukare tankar om mig själv, vänligare och mildare krav kanske t o m.

Något nytt och bra för att lära mig att slippa ha dåligt samvete för maten jag äter är att jag håller på att bli vegetarian. Min kloka dotter har lett mig in på den banan. Hon är så duktig och lagar god mat. Tacksam tar jag emot hennes råd.

Åter till rubriken, känna sig älskad trots allt handlar om angrepp jag blivit utsatt för. Angrepp jag inte gör mig förtjänt av. Jag avskyr att bli förminskad, klappad på huvudet och sedd som någon man måste ... Ja jag vet inte ... Trycka ned bara.

Det faktum att jag ber om hjälp nu är min stora utmaning. Nu kommer det hjälp ibland fast jag inte ber om det ens. Det är fantastiskt och på facebook får jag ta emot kärlek, höra att jag är en fin människa, att jag har något att säga. Det gör mig så glad. Så glad.

Så mitt i min osäkerhet och rädsla så känner jag mig älskad av människor. Många har jag inte ens träffat påriktigt , men de väljer att stötta mig med några ord i varje fall.

DET är medmänsklig kärlek för mig.

Tänk att jag fortfarande är så påverkad...

Jag känner mig fortfarande rätt knäckt och är fortfarande ganska rädd att sjunga i kör, lovsångsteam och solo. Numer känner jag bara viss frihet och glädje att sjunga under gudstjänsten. Det är en stor sorg i mitt liv. Jag är rädd för människor som behandlar mig illa och det känns som ett stort svart hål inombords när jag tänker på att hänge mig i ett större sammanhang igen.

Jag saknar sångglädjen och glädjen i att det är fullt tillräckligt att jag är den jag är. Att min röst är bra och att det faktiskt lönar sig att vara omtänksam, ärlig och rak mot sin omgivning. Rättvisa i samhället får jag aldrig men jag tycker ändå att det borde finnas lite mer empati och kärlek människor emellan i kristna sammanhang.

Jag kunde till exempel inte gå på en härlig lovsångs och danskväll häromkvällen då jag visste att en person som behandlat mig mycket illa skulle vara där. Detta trots att jag inte vill något hellre än att trivas och sjunga igen.

MEN jag duger inte som den människa jag är - DET är helt klart. Tyvärr så är det så...
Jag gråter inombords utav det svek jag känner då jag vet att många andra människor reagerar som jag men inte vågar göra något åt det - eller - ens vågar hålla med mig.

Jobbigt i detta fallet just nu....