Jag tycker mycket mer om mig själv när jag är glad och tacksam. För visst är jag tacksam att jag inte tar emot dessa negativa uttryck för mänskligt beteende utan kämpar med näbbar och klor för att välja kärlek före rädsla. För det är nog det som det handlar om i slutänden. Inget högtravande mumbo-jumbo utan bara helt enkelt att försöka ha modet att ännu våga se det positiva i omvärlden. I människorna i ens omgivning. Det gäller då att lägga på ett stort lass förlåtelse för att komma vidare även om stora svek tar lite längre tid att förlåta så är det viktigt att kämpa för att nå dit. Inte för de som utsatt mig för saker som gör ont utan mer för att ge mig själv lite lugn och ro i själen.
Jag har också funderat ett par extra varv över vad det är som gör att jag ofta upplever att jag är den som drog det kortaste strået? Jag avskyr att hamna i offerrollen och det är inte koftan jag längtar efter utan mer solen mot min hud och värmen in i hjärtat.
Har jag rätt att reagera över att människor bär sig illa åt mot mig? Hur gör man det utan att uppfattas som en människa som ikläder sig offerkoftan? Är offerkoftan något som man ytterligare belägger en utsatt människa för? Är det en benämning för att ytterligare lägga skuld på den som är sårad?
Jag tänker för mycket, jag rotar för mycket i saker, det är jag medveten om, men allt jag gör är för att utvecklas vidare som människa. Undrar hur det går egentligen?
Jag började ju på socionomprogrammet och insåg att jag inte passade där. Det är för svårt för mig att börja rota i andras problem just som jag är på god väg att ordna mina egna. Varför jag undrar det? Jo, vi hade ett ämne som hette PPU Personlig Professionell Utveckling där jag bara fick ett E i betyg. Det bestod av några träffar med en handledare och ett par rapporter som skulle lämnas in. Det fick mig att undra två saker. Det ena är att jag undrar över om jag verkligen har kommit någon vart med min personliga utveckling? Lever jag i en illusion om en personlig mognad som antingen missuppfattas eller har jag helt enkelt en total avsaknad av kunskap om mig själv och min utveckling?
Frågorna är många och även om jag älskar att lära mig saker så stukades min längtan något efter att läsa på universitet något. Men jag har ju en vilja av järn och har nu kommit in på Statsvetenskap A (Gr) vilket är en gammal dröm. Det är en fristående kurs och det ger mig lite frihet och andrum att allt mer komma i kontakt med mig själv, mina förväntningar och hur verkligheten ser ut.
Kommentera gärna nedan med tankar om mitt inlägg och gärna med kloka förslag.
Tack!
