Vad skönt nu börjar det ramla på.

Saker och ting börjar falla på plats. Jag har valt och tagit ut de kläder jag gillar bäst. Jag har det nog tryggt ordnat för min ögonsten och älskling Disa. Jag får en trygg tillvaro i Bradford och jag har vänner där när jag flyttar dit. Jag måste säga att jag har det väl förspänt inför den här flytten på så sätt. Inte många gånger jag har flyttat i mitt liv när det varit så. Det bästa är att mina vänner är lika känsliga, knasiga och loveable som jag själv. Sant! Här finns ingen falsk blygsamhet inte. Jag gillar mig själv, faktiskt. Med det inte sagt att jag är perfekt det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Tur är väl det, ja både insikten om det och löftet som ligger i det. Vilket löfte? Jag älskar att utvecklas, skärskåda mig själv, hitta mina brister (finns en del) och arbeta med att förbättra mig själv. Det är ett kärt arbete som förhoppningsvis gör mig till en smula trevligare, en smula vänligare, gladare, sannare och ärligare mot andra och mig själv. Det är ett kärt arbete tycker jag.

Jag känner mig kolugn. Gud leder mig och sände mig möjligheten som jag som mest behövde och har drömt om så länge. När saker och ting händer i Hans tid så blir det så bra. Jag tar med glädje och kärlek emot varje glad händelse, varje underbart ögonblick och njuter av livet där jag befinner mig nu. Jag känner att mitt mod är min största tillgång. Min förmåga att fatta snabba beslut gör mig öppen för det nya som knackar på och vill in. Min förbättrade förmåga att bemästra min impulsivitet har jag låtit få en stunds vila för jag har inget huslån, inget billån, inga småbarn, inget arbete och just detta gör att jag nu är FRI. Jag är fri att välja det som jag mår bra av själv. Efter att har varit fastfjättrad i så många år, ja min dotter vet hur jag menar *kärlek*, med två barn med olika funktionshinder (underbara förvisso) och mesta tiden en enastående mamma. Från det jag var nitton år till jag nu är snart fyrtio fyra år har mitt liv handlat om alla andra människors behov. NU är det dags för mina behov. Jag får äntligen ge mig hän åt mina drömmar, pröva mina vingar, älska England fullt ut, uppleva hur det är att vara utlänning, lära mig hur ett annat samhälle fungerar. Det är en välsignelse för mig som älskar att utvecklas. Det är hoppfullt att få hitta vem jag är och det är underbart att åka med och njuta av den nya resan som mitt liv bjuder mig på.

Jag tänkte idag: - Tänk om jag skulle starta ett nytt inlägg i min blogg som jag kallar för dagens bild från Bradford och delar med den med er.

Vad tror ni om det? Skulle det vara intressant att följa mina aktiviteter och mina upplevelser på nära håll i det som blir MITT BRADFORD. Vill ni att jag ska göra det här eller ska jag köra en till blogg parallellt?

Att lära känna sig själv som en främling

Jag ska ta livet som det kommer. Nu ska jag lära mig massor om mig själv, börja om på nytt, jag är ändå under en stor process där jag ska hitta mig själv, lära känna mig själv. Med barnens tillit och pepp så törs jag. Med underbara vänner som kan ta min fantastiska hund så känner jag mig lugn. En fin väninna och hennes pojkvän i ryggen. Ett liv omgiven av vackra byggnader, delvis ny kultur. Få känna hur det är att vara den som är en främling kommer ge mig ännu större insikt om livet och människan. 

Nu får jag chansen att lära mig så mycket om mig själv och världen. Det är så viktigt för mig. Jag älskar livet och utmaningar. Jag mår bra av själslig växtvärk och eftersom jag gläds åt andras framgångar, hopp, drömmar och kärlek så är det dags att jag får del av detta själv.

Jag kommer söka jobb, ha min sjukpenning och kanske studera. Kanske starta ett företag. Jag har äntligen släppt mina bindningar till världsliga ting, även om jag uppskattar dem såklart.

Mitt mål är att följa livet och se vart det tar mig. Kanske möter jag kärleken, kanske hittar eller skapar jag det perfekta jobbet för mig. Kanske blir jag överkörd när jag går över gatan. Kanske blir jag rånad. Kanske jag hittar en framtid och ett nytt jag som kan ge andra människor fördelar. Kanske jag slutar som en trashank på någon bakgata i världen. Kanske det?

Men framförallt! Så känner jag mig levande på ett vibrerande sätt och trots att många jobbiga beslut måste fattas. Så är jag ändå lycklig just nu. Jag äger ingenting jag är rädd för att förlora. Barnen är kloka unga vuxna som stöttar varandra. 

Jag är en som säger JA, ja till att leva livet så ärligt jag kan och inte låta en möjlighet passera. Jag lever ett liv som är sant för mig. SÅ enkelt och så svårt är det bara.