Vad skönt nu börjar det ramla på.

Saker och ting börjar falla på plats. Jag har valt och tagit ut de kläder jag gillar bäst. Jag har det nog tryggt ordnat för min ögonsten och älskling Disa. Jag får en trygg tillvaro i Bradford och jag har vänner där när jag flyttar dit. Jag måste säga att jag har det väl förspänt inför den här flytten på så sätt. Inte många gånger jag har flyttat i mitt liv när det varit så. Det bästa är att mina vänner är lika känsliga, knasiga och loveable som jag själv. Sant! Här finns ingen falsk blygsamhet inte. Jag gillar mig själv, faktiskt. Med det inte sagt att jag är perfekt det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Tur är väl det, ja både insikten om det och löftet som ligger i det. Vilket löfte? Jag älskar att utvecklas, skärskåda mig själv, hitta mina brister (finns en del) och arbeta med att förbättra mig själv. Det är ett kärt arbete som förhoppningsvis gör mig till en smula trevligare, en smula vänligare, gladare, sannare och ärligare mot andra och mig själv. Det är ett kärt arbete tycker jag.

Jag känner mig kolugn. Gud leder mig och sände mig möjligheten som jag som mest behövde och har drömt om så länge. När saker och ting händer i Hans tid så blir det så bra. Jag tar med glädje och kärlek emot varje glad händelse, varje underbart ögonblick och njuter av livet där jag befinner mig nu. Jag känner att mitt mod är min största tillgång. Min förmåga att fatta snabba beslut gör mig öppen för det nya som knackar på och vill in. Min förbättrade förmåga att bemästra min impulsivitet har jag låtit få en stunds vila för jag har inget huslån, inget billån, inga småbarn, inget arbete och just detta gör att jag nu är FRI. Jag är fri att välja det som jag mår bra av själv. Efter att har varit fastfjättrad i så många år, ja min dotter vet hur jag menar *kärlek*, med två barn med olika funktionshinder (underbara förvisso) och mesta tiden en enastående mamma. Från det jag var nitton år till jag nu är snart fyrtio fyra år har mitt liv handlat om alla andra människors behov. NU är det dags för mina behov. Jag får äntligen ge mig hän åt mina drömmar, pröva mina vingar, älska England fullt ut, uppleva hur det är att vara utlänning, lära mig hur ett annat samhälle fungerar. Det är en välsignelse för mig som älskar att utvecklas. Det är hoppfullt att få hitta vem jag är och det är underbart att åka med och njuta av den nya resan som mitt liv bjuder mig på.

Jag tänkte idag: - Tänk om jag skulle starta ett nytt inlägg i min blogg som jag kallar för dagens bild från Bradford och delar med den med er.

Vad tror ni om det? Skulle det vara intressant att följa mina aktiviteter och mina upplevelser på nära håll i det som blir MITT BRADFORD. Vill ni att jag ska göra det här eller ska jag köra en till blogg parallellt?

Johanna och skolan

Läsåret 2008/2009 kommer gå till historien som det år Johanna vistades minst i skolan under grundskoleperioden. DET är jag helt övertygad om. Hon har en närvaro som i normala fall skulle orsaka att hon gick om en årskurs för att helt enkelt klara av att nå målen om det inte vore så att hon var en sån smart tjej. (Inget skryt - utan fakta här) Trots att hon har varit borta från skolan tre veckor av fyra i snitt så är det bara två ämnen hon ligger i farosonen att inte klara målen och betyget G på. Hon är fantastisk min dotter.

Det här läsåret och sjunde klass har varit ovanligt tufft för hennes del då det gäller ledsmärta och en trötthet som är övermäktig för henne. NEJ hon sitter inte uppe vid datorn hela nätterna - bara då hon är ledig eller då det är lov. Hennes normala sängtid är klockan tio och hon ska sova till elva helst. När hon då varit hemma från skolan har hon i alla fall vaknat klockan halv tre på eftermiddagen och har då fortfarande sovit hårt. Jag undrar vad som är sjukdom, pubertet eller någon brist hos henne av något viktigt ämne kanske?

JA, som ni förstår med en så dålig närvaro i skolan så betyder hennes assistent en oerhört stor och viktig skillnad i hennes liv och för hennes inlärning. När hon är dålig - för hon är ju trött även då hon är i skolan - har hon möjlighet att gå undan med hennes assistent som då också kan hjälpa henne att arbeta enskilt för att hinna ta igen det hon missat i skolan. Tyvärr har skolan inte erbjudit henne Hemundervisning trots att det är reglerat i skollagen att hon har rätt till detta. Jag tycker att det är vansinne de äventyrar hela hennes skolgång genom att agera på detta viset och varför kan inte något annat barn än Johanna få offra sitt stöd till förmån för andras behov hela tiden. För återigen Johanna tillhör de fem svårast sjuka barnen i landet med sin barnreumatism. Varför skiter samhället i hennes behov hela tiden?

Det är så oerhört tröttande det hela och jag vill helst ställa mig att skrika rätt ut av förtvivlan och ilska.

GÖR NÅGOT! FATTAR NI INGENTING!

suck... ska vara lite vanmäktigt arg ett tag innan jag tar itu med detta igen...

P.S Paul Alsén har blivit polisanmäld - han är rektorn på hennes skola ...