Här kämpar vi på

I vanlig ordning med allt som pågår med väntan på maken som är i Nigeria - han fick inte intervju förrän den 23 FEBRUARI!! Skitlänge dit. Sedan är det ju snart dags för Johannas operation så till den väntar vi ju också på att få tid. Min kropp är emot mig just nu och värken är historisk för egen del.

Jonas kämpar på med sin universitetskurser och klarar av det jättebra. Han är duktig och har med LCHF nu under loppet av tio veckor tappat 14 kg!! Bra jobbat sonen!

Jesper har klarat av Ma B - bra jobbat - han kommer flytta hem på prov i en månad först. Vi tränger ihop oss så går det bra. Mer kärlek bara!

Hoppas på positiv lösning när det gäller bostadsanpassning och att jag får bli Johannas assistent. Det skulle lösa många knutar av oro.

Det märks att allt detta tar på mig men jag kämpar på och försöker ordna saker, ställa till rätta och kämpa för att mina barn och maken ska må så bra som möjligt. Bjuder på en ny musikalisk kärlek här. Njut!

Å livet det rullar på.

Mycket som händer - som vanligt.

Min älskling Viktor har precis varit här en vecka och har återvänt till Söderhamn. Har haft det underbart roligt med min vän Annica och ser fram emot hennes hyss och fniss varje dag.

Sonen Jonas har fått sommarjobb - hurra! Johanna har börjat pigga på sig. Tiffany är landets fegaste yorkie och katten Anakin behöver flytta ut på landet. Äldsta sonen Jesper går ut gymnasiet med ett samlat betygsdokument vilket är fantastiskt för honom och hans Aspergers - mycket stolt mor.

Min hälsa fortsätter spela mig spratt - nu har något nytt tillkommit - min rygg har börjat spela mig spratt. Har nu haft ont i den i en månad snart och har svårt att böja mig och att plocka upp saker från golvet givetvis. Smärtan är ny och jag har inte vant mig vid den ännu så jag är nu mer känslig än förut när smärtan är för intensiv. Det är INTE latmasken om du tror det. Sjukgymnasten tror att jag håller på att få diskbråck i ländryggen. Det känns ju härligt ovanpå diaetes II, högt blodtryck och fibromyalgi - HAHAHAHA! MEN humor är det bästa vapnet och mitt vanliga j ---r anamma så kommer jag lära mig att stå ut med den också. Det är dock verkligen en intressant upplevelse att tvätta numer - det gör fantastiskt ont kan jag meddela.

Annars ska jag på utflykt med min kör till något som heter Galtströmmen och ska vara en gammaldags bruksmiljö - det blir nog intressant. Vi ska också avnjuta en god middag där - jag har beställt lax med skagenröra och potatis - ska bli ljuvligt gott med ett glas vitt vin till :-D

Önskar er alla en fantastisk start på nya veckan och tack för att ni läser min blogg...

Vilket fantastiskt väder...

Så fantastiskt härligt det är ute. Vi kommer vara alla barnen idag och imorgon... jag jobbar imorgon igen... näääe! Jag ville vara ledig en dag till juh.. anyhow..

Så är det en fantastisk dag idag och vi ska tvätta kläder. Det är ju alltid jobbigt att göra det men å andra sidan är det ännu jobbigare att tvingas använda samma plagg hela tiden så det är bara att ta tag i eländet och få det gjort. Vi har massor med tvätt den här gången så det kommer ta sin lilla tid det.

Christers goungar kommer ju hem ikväll också det ska bli riktigt mysigt det med goa Emma och Nicklas.

M a o så är dagen helt okay idag med.

Har varit med mina söner och handlat på Birsta City där de har en kläder för stora grabbar som heter Living Large och är en del av Dressman. De hade mycket fint att välja på där. Köper nog min vårjacka där skulle jag tro...

Klär på mig och går ut med monstret ska jag göra nu i alla fall.

Njut av våren allihop.

Hemma från jobbet...

Hungrig som en varg och bara myser med familjen. Ibland är livet extra gott bara.

Free Glitter Images

Imorgon ska lilla Tiffy iväg till veterinären.

Det är dags för hennes vaccinationer och dessutom behöver hon en hälsogenomgång. Jag misstänker att denna sköna dam har öronkvalster och är en smula överviktig med. Klockan nio och trettio imorgon så tar vi en promenad dit. Känns jätteskönt att kolla upp min lilla gogris ordentligt.

Sedan är det dags att kånka, sortera, tvätta och vika tvätt igen. Det verkar mest falla på min lott har jag märkt. Det gör i o f s ingenting då jag hellre tvättar än städar lägenheten - fast det måste ju göras det med.

Status med mageländet då; feber, förhöjd sänka, lite mindre ont, oerhört trött och känner mig ovanligt törstig. Skumt men jag hoppas att jag kommer få en diagnos snart ... håll tummarna och knäpp händerna att det ska gå lätt att få diagnos så jag kan bli bättre snart.

Så imorgon blir det en dag med fullt upp - det som är bra är att Christers rara barn kommer imorgon kväll igen. SÅ man får lite liv i luckan igen!

Nu måste jag göra något...

Skönhet personifierad i Brigitte Bardot.

Jag håller på att söka mig ett jobb. Jag är less på att ha det så här och jag måste göra något för att förändra min situation. Så är det helt enkelt. Jag står inte ut med att hela tiden leva knappt och få leva från paycheck till paycheck. Något nytt måste till. Jag är beslutsam och är på väg nu.

Jag är trött på att leva under konstant ekonomisk press och har förstått att det tar massor på mina krafter det också. Då jobbar jag hellre och slipper det - i värsta fall får man väl sova på helgerna då. Jag ska lägga alla mina krafter på jobb, familjen och på Gud. Det är fullt tillräckligt för mig.

Christer och barnen (hans och mina) är det viktigaste som finns och jag ska göra vad jag kan för att vi ska få det så bra som möjligt. Jag kommer kämpa tills mina fingertoppar är blodiga för att få ett bättre liv. Vi är värda allt gott och det börjar hos mig själv. Jag måste göra en stor ansträngning och JAG måste ta ansvar för mitt liv.

Har sökt tre toppentrevliga jobb nu som jag ser kommer ge mig mycket som människa och få möta många människor dessutom. Jag känner mig redo och nu måste jag vara redo.

Jag är faktiskt en person med mycket livserfarenhet och har en lång historia av ansvar med mig. Nu räcker det.

Jag kan, jag vill och jag klarar av det.

Nu går jag en ny framtid till mötes... en framtid med ny familj och med nya förutsättningar. Det känns härligt.

//Harriet

Mycket har hänt på ett par dagar nu...

Fick idag samtal från Socialtjänsten och Boavdelningen. Vi har fått hjälp av dem och får nu hyra lgh via dem i MittHem. Så jag hoppas att det blir flytt av i september någon gång. HURRA!

Jesper ska flytta till pappa i höst och kommer börja i Häverögymnasiets lärlingsutbildning. Det är också ett stort HURRA! Jag tror att det är bra för honom att komma bort från mig som har varit stora tryggheten så han kan känna sin egen styrka i sina egna vingar ett tag. Jag kommer att sakna min underbara, älskade son massor förstås men det är så viktigt att han kommer vidare i livet. Känns skönt att Håkan ska ta ansvar för Jespers situation med hans Aspergers också för då slipper jag dra huvudansvaret för även det i fortsättningen - det är i alla fall min förhoppning.

Så p g a detta har det varit lite tumultartat ett tag. Men mycket gott har nu kommit ur trägen och envis kamp.

Ge er aldrig - utan kämpa för era barn!

//Enastående mamma

Den här dagen har varit annorlunda.

Jag har varit jättetrött och när jag gick och la mig efter att ha sänt iväg dottern till skolan så vaknade jag kl.12.30. Helt galet! Efter det gjorde jag mig iordning för att möta henne på stan för att köpa födelsedagspresenter till kompisens kalas som hon ska på. Vi hade det mysigt på stan och njöt i solen trots att det blåste kallt.

Sedan var jag hemma i ca en timme och lagade middag plus att jag hann äta. Efter det var det bara att ta sig iväg till styrelsemöte med Spectra Gospel där jag är sekreterare - jättekul! Vi hade ett så bra möte så den tiden känns helt okay att lägga.

Jag älskar verkligen min kör och att vara både medlem och sjunga i den såklart. Det finns inget bättre - barnen toppar allt, men efter dem - i livet än att sjunga.

Jag är trött nu men skriver mer imorgon lovar jag.

Kram,

//Enastående mamma

Jag har skickat iväg ett mejl till MittHem...

... där jag vädjar om att de ska våga se människan bakom den intresseanmälan de avslog så lätt.

Jag beskriver där helt ärligt min situation och hur det skulle hjälpa mig och mina barn att få flytta till Nacksta. Tänk att ett område som har haft så dåligt rykte nu helt plötsligt kan vara så svårt att kunna flytta till. Jag fattar inte det här, det skulle ju vara enklare om man hade något annat problem kanske.

Mina ekonomiska bekymmer beror på att jag har lagt ut massa pengar när vi legat på sjukhus, på saker för att underlätta min dotters liv och visst ett och annat dåligt beslut har jag också fattat - jag är långt ifrån perfekt.

I en perfekt värld hade hennes pappa tagit ekonomiskt ansvar för hennes sjukdom och frågat vad han skulle kunna göra för att underlätta för sin dotters situation.
I en perfekt värld hade jag alltid fattat kloka beslut.
I en perfekt värld hade jag inte varit singel.
I en perfekt värld hade jag slagit igenom som sångerska och haft föräldrar som stöttat mig.
I en perfekt värld hade samhället gett mig stöd i min situation.
I en perfekt värld hade vi alla varit friska.

Nu är världen inte sådan utan jag får hanka mig fram med svåra beslut,
ångest för dottern,
ångest för oro hur det ska ordna sig för min son med Aspergers,
ångest för att aldrig träffa en ny man,
ångest för att alltid känna mig otillräcklig,
ångest för att inte barnen förstår hur mycket jag älskar dem alla tre.

Jag begär inte att mitt liv ska vara utan hinder.... jag drömmer om att åtminstone vardagen fungerade. Jag längtar efter att bara vara barnens mamma och inte behöva vara politiker, läkare, lärare, kurator, sjuksköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast, mamma - Gode Gud låt mig bara vara mamma till mina fantastiska, underbara, älskade barn.

Jag ber MittHem att våga se människan och hennes situation - inte döma osedd, ohörd och okänsligt.

//Enastående mamma

De ringde från Sundsvalls tidning...

och berättade att de hade fått tag i Steinert som beslutar om skolskjutsar och berättade att han hade sagt att jag inte kommit in med en ansökan om taxi för Johanna.

Det stämmer! Problemet är bara att han gjorde det fullständigt klart för mig att något sådant inte skulle komma ifråga att beviljas för följande år eftersom detta bara var en tillfällig lösning.

Tycker inte det är en så konstig reaktion att man inte ens prövar söka taxi/skolskjuts för dottern då utan bestämmer sig för att ta tjuren vid hornen så att man med tur hinner få besked innan sommaren om man ska försöka flytta i höst, skrika ännu högre på skolskjuts eller hur mans ka bära sig åt.

Det enda jag kan säga är att... kämpa slutar jag aldrig med att göra. Mina barn är det bästa som finns och jag slåss för dem in i döden.

//enastående mamma