I frustrationen är det bara tomhet

Tom var precis så jag kände mig igår. Tom, livstrött, frustrerad, uppgiven, sorgsen och bara helt utsliten mentalt. Idag känns det lite bättre och näsan är nu återigen ovanför vattenytan även om jag trampar vatten som en galning under ytan för att ens ha den där.

Disa är min hund, min kärlek och mitt underbara stöd. Hon älskar mig alltid och jag är så tacksam för att hon finns i mitt liv igen. Hur kunde jag tro att jag skulle må bra utan henne? Vilken tur att jag har fina vänner som insåg att vi behöver varandra för att må som allra bäst. Tack Emma och Ange, jag älskar er nog allt lite extra ska ni veta.

Disa, 2 år

Tomheten som kommer av frustrationen är rubriken, låt oss återvända till den. Vad kommer då frustrationen av? Jo, den kommer av en lång räcka tillkortakommanden i mitt liv. Nu ska jag vara ful i mun, den där djävla fibromyalgin som gjort mitt liv surt, i första hand. Jag orkar ju inte en bråkdel av vad mitt hjärta vill och det gör mig galen. Inget positivt tänkande i världen har effekt på eländet heller.

Jag hade tänkt att skriva något mer men just nu är jag blockerad. Med lite tur återkommer jag senare med något klokt att säga. Det blir inte bättre än så här just nu.

XOXO

Jaha, så har vi en del frustration idag...

Ja, den är över mig själv förstås. Visst känner jag mig trygg men jag är ändå så less på mig själv. Varför befinner jag mig där jag gör? Kan jag aldrig lära mig eller är det så att det är någonting fel med mig? Hur kan det komma sig att alla är så mycket klokare, bättre och duktigare än vad jag är? Det blir så himla tröttsamt i längden och jag är så less, så less. Jag vill ju inte åstadkomma några storverk i livet utan jag vill bara ha ett liv i lugn och ro med rutiner. Jag mår verkligen inte bra utan rutiner men jag vill gärna bestämma själv över dem.

Har lite ångest idag men jag vet att det går över så småningom. Tur jag lever med insikten om att jag inte är en färdig produkt ännu och att jag hela tiden utvecklas. Hur känns det att känna sig färdig med sig själv? Är andra så klara med sig själv som de verkar? Är det bara jag som känner mig misslyckad i tillvaron? Ibland är det som sagt frustrerande men jag är ändå glad att jag fortsätter oförtrutet med att arbeta för att mitt liv ska bli bättre, att jag ska förbättra mig både mentalt och fysiskt. Jag är ingen färdig produkt även om det somliga dagar orsakar frustration och andra kämparglöd.

Sitter här och känner mig en smula maktlös.

Samtidigt som jag njuter i solen och värmen har mitt liv inneburit kaos idag. Jag har haft ont i magen, kännt mig smått paralyserad och handlingsförlamad då jag inte kan vara hemma och ge min sambo stöd.

Hans styvpappa har tagit chansen att försöka knäcka honom med diverse elände nu då han vet att han är extra sårbar när barnen är hos mamma och jag är borta på Teneriffa med min dotter.

Alltså jag blir så förb... hur kan en människa som har så intimt varit förknippad med hans uppväxt bara hela tiden känna för att knäcka någon som bör vara som en son för honom? Hur ond får man vara som människa egentligen?

Han blir som tokig när han inte har makten att bestämma hur Christer ska leva, vad barnen ska ha för fritidsaktiviteter och om man ska ha husdjur eller inte. Jag har jätteångest då jag inte kan göra något för honom.

Jag älskar Christer och det gör mig galen att någon människa gör honom illa. Jag har gjort det lilla jag kan men nu är det nog upp till honom att fatta ett beslut och att sedan agera efter det. Han har sin före dettas och min uppbackning och dessutom så älskar barnen honom jättemycket.

Herr T har ingen rätt att behandla honom så här och det måste få ett slut.

Grrrrr och frustration från Teneriffa.

Jag längtar efter Christer..

.. så jag tror att jag smäller av snart. Hur gör man? Hur klarar sig människor i förhållanden och äktenskap där mannen åker bort kanske ett halvår i taget och arbetar? Jag skulle nog dö då tror jag.

Jag får inte träffa min pojkvän förrän jag kommer hem från Rikstinget i Norrköping på lördag. Jag hinner nog bli galen till dess.

Frustration, passion och glädje kan ibland vara ett elände det med...

Be för mig och för att allt kommer fortsätta gå bra som det har börjat.

Må bäst kära bloggvänner - kanske återkommer om ett tag - ska måla tånaglarna och fingernaglarna i kärlekens blodröda färg nu.

I love you,

//frustrationsmamman

Tänk om...

... det vore så väl att alla avdelningar i kommunen kommunicerade med varandra. Det skulle de ju kunna göra fantastiska besparingar av människoöden, pengar och arbete för egen del på. Lite kommunikation och logistik skulle kännas som en kul insats att prova på i kommunen.

Ett tanke experiment känns ju relevant i vårt fall t ex. Här är min idé:

Jag har betalningsanmärkningar och hyr lägenhet av förträffliga Nordeken i Johannedal en fin lägenhet. De är änglar! Min underbara dotter Johanna går i skolan 11 km hemifrån i Nacksta Skola - fantastisk skola med härliga ungar, respekt och barnen lär sig en hel del.

Johanna vill helst av allt gå i Nacksta Skola hon känner sig sedd, väl omhändertagen och har bra klasskamrater där. Ingen är dum emot henne. Taxiresorna för hennes del är en kontnad på kanske uppemot 500 kr/dag för skolan.

Skolan kommunicerar med MittHem - som jag har subventionerat deras kostnader för genom mina skattepengar - i det kommunala bolaget. De går in som garant för att min hyra skall betalas av mig varje månad sk hyresgaranti. Jag betalar hyran i tid varje månad och Johanna kommer närmare sina klasskamrater, kan behålla sina vänner och gå kvar i skolan. Mamman kommer att kunna spara massor i busspengar under sommarhalvåret och kan gå ned på stan. Kommunen sparar pengar, lidande och sätter ett barns behov i främsta rummet (Hurra! FN:s barnkonvention tas på allvar)

Värsta scenariot är: Taxin dras in och Johanna hamnar i Ljustadalens skola där hon absolut inte vill gå, tappar kontakten med klasskamraterna, blir deprimerad och tappar den lilla ork hon har och klarar inte av grundskolan. Det kommer vara svårt att motivera henne till studier. Jag blir deprimerad som förälder för att jag kommer känna mig otillräcklig än mer och kommer i min tur inte orka med att börja arbetspröva på 25% till hösten.

Både jag och min dotter tappar framtidshoppet och de små utsikter till att se ljusning i tunneln för vår del. Då vet inte jag om jag klarar av att leva i samhället längre någo måste ta detta på allvar och göra något.

Jag vill att socialdemokraterna och miljöpartiet som har majoritet i Sundsvalls Kommun ska titta upp lite från sina feta bukar och våga se hur man som förälder som är sjukpensionär, har två barn med funktionshinder att ha ansvaret för i princip i sin helhet. UTAN att samhället finns där som hjälp och stöd på något vis. Jag kommer att strida för mina barn alltid - ALLTID! - men jag kommer själv att försaka min mentala, fysiologiska och sociala hälsa på kuppen.

Något måste ske med det snaraste!

//Enastående mamma