BRITNEY: For the Record

Har precis sett filmen om Britney och jag blev berörd av den. Hon framstod för mig som jag föreställer mig henne. Hur är det då?

Jo, jag ser henne som en hårt pressad ung kvinna, som lever sin dröm och precis tagit sig ur skärselden. Jag förstår att hon är mån att framstå som att mycket av det vi har sett inte varit så allvarligt som vi trott. Jag vill gärna tro att hon reagerade och agerade så konstigt som hon gjorde när hon mådde som sämst berodde på just det. Jag är dock inte så naiv att jag sväljer allt i filmen. Men Britney har fått mitt hjärta och jag känner faktiskt att jag vill beskydda henne.

Jag önskar att hon kunde få lite ro i själen och hon säger ju att hon tror på Gud - jag hoppas då såklart att den tron kommer skänka henne någon ro och stillhet också.

Jag unnar henne allt gott och tror att hon gjort en del stora misstag och är alldeles övertygad om att hon både har och kommer att lära sig från och av dem. Precis som hon säger så är hon en smart person. Det är vi ju alla och det är våra erfarenheter som formar oss till de personer vi blir. Det samma gäller även superstjärnor som B.

Det jag ändå vill avsluta med är att: 

Britney är en ung kvinna, småbarnsförälder, ensamstående mamma, superstjärna, affärskvinna, musikikon.

Jag beundrar hennes styrka och här kommer min favoritlåt med henne.

Debattinlägg om utnyttjandet av mig som förälder till barn med funktionshinder.

Tabell:

Utanförskapet, april 2008 jämfört april 2007, arbetsmarknads- och sjukdata, avrundade tal.

Antal
Förändring jämfört april 2007
-Förändring sedan valet*


Öppet arbetslösa enl. AKU (procent av arbetskraft)
189 000 (4,1)
- 22 000

AMS-åtgärder (procent av arbetskraft)
89 000 (1,9)
- 7 000

Latent arbetssökande
154 000
- 5 000

(varav heltidsstuderande som sökt arbete
91 000
2 000)

Undersysselsatta
278 000
4 000

Personer med sjukpenning inkl rehab
198 000
- 30 000

Personer med sjuk- eller aktivitetsersättning
543 000
- 13 000

Summa utanförskap totala siffror:
1 452 000

- 73 000
-165 000 (värdeminskning totalt)


Källor: Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och SCB.
* Säsongrensad och tre månaders glidande medelvärde.

MIN KOMMENTAR: Jag tycker att det är intressanta siffror som visar att regeringens arbete ger resultat - och det ganska snabbt dessutom. Det är skönt att man tar på allvar det utanförskap det innebär att var sjukpensionär, arbetslös och att inte få jobba tillräckligt. Det innebär ju stora socioekonomiska skillnader som gör att människor inte får samma tillgång till samhället som andra. Vi ska dock vara medvetna om att det finns ingen utopisk samhällsidé som fungerar i praktiken utan det brukar ta ände med förskräckelse i diktaturer och konstiga idéhistoriska experiment.

Jag har ju stor erfarenhet på det personliga planet och det är därför jag har engagerat mig politiskt och det är för att använda min ilska till något konstruktivt. Man kan inte sitta hemma som ett offer och vänta sig att någon annan ska fixa allting åt en. Du måste strida själv för att få just den hjälp som passar dig och din familjs behov bäst. Om du inte talar om vad du behöver så får du inte rätt hjälp.

Man kan ju hävda att samhället har ett stort ansvar och att vi redan ser till vad människor i landet med ett bekräftat utanförskap behöver. Tyvärr så fungerar det inte alls och på de ställen som lagarna faktiskt följs någorlunda så är det långt ifrån ett optimalt samhälle där resurser sätts in på rätt plats hela tiden. I Sundsvall där jag bor så är det mycket som fallerar Socialdemokraterna styr staden i koalition med miljöpartiet och lämnar oerhört mycket i övrigt att önska av sitt styre. Alla Ska Med var sossarnas valparoll men man ska ärligt säga att av det syns väldigt lite i den kommunala politiken.

Jag har fortfarande inte sett några pengar i lön för att jag undervisat min dotter i åk 1- 4 under vårterminerna på Stöde Skola trots att man helt fallerade att från skolan följa skollagen. Det erbjöds inte hemundervisning till min svårt sjuka dotter trots att hon är kroniskt sjuk, hon fick ingen assistent i skolan - vilket skulle kunna gjort att hon klarat det kanske något. Jag fick inget stöd i undervisningssituationen - kom ihåg att jag är ingen utbildad pedagog - värst av allt så har jag inte fått någon ekonomisk ersättning. Kommunen har gjort stora övertramp mot mig som förälder, sjukpensionär och som ensamstående mamma med barn som är svårt sjuk.

Jag kräver att Sundsvalls Kommun ger mig det som till mig hör d v s två årslöner som en lärare skulle ha haft för den tid jag fick i ångest undervisa min dotter. Det här kommer vara min nya kamp.

EN kamp där jag har lagen på min sida och där det Socialdemokratiska styret har mycket i övrigt att önska.

//Enastående mamma

Tänk om...

... det vore så väl att alla avdelningar i kommunen kommunicerade med varandra. Det skulle de ju kunna göra fantastiska besparingar av människoöden, pengar och arbete för egen del på. Lite kommunikation och logistik skulle kännas som en kul insats att prova på i kommunen.

Ett tanke experiment känns ju relevant i vårt fall t ex. Här är min idé:

Jag har betalningsanmärkningar och hyr lägenhet av förträffliga Nordeken i Johannedal en fin lägenhet. De är änglar! Min underbara dotter Johanna går i skolan 11 km hemifrån i Nacksta Skola - fantastisk skola med härliga ungar, respekt och barnen lär sig en hel del.

Johanna vill helst av allt gå i Nacksta Skola hon känner sig sedd, väl omhändertagen och har bra klasskamrater där. Ingen är dum emot henne. Taxiresorna för hennes del är en kontnad på kanske uppemot 500 kr/dag för skolan.

Skolan kommunicerar med MittHem - som jag har subventionerat deras kostnader för genom mina skattepengar - i det kommunala bolaget. De går in som garant för att min hyra skall betalas av mig varje månad sk hyresgaranti. Jag betalar hyran i tid varje månad och Johanna kommer närmare sina klasskamrater, kan behålla sina vänner och gå kvar i skolan. Mamman kommer att kunna spara massor i busspengar under sommarhalvåret och kan gå ned på stan. Kommunen sparar pengar, lidande och sätter ett barns behov i främsta rummet (Hurra! FN:s barnkonvention tas på allvar)

Värsta scenariot är: Taxin dras in och Johanna hamnar i Ljustadalens skola där hon absolut inte vill gå, tappar kontakten med klasskamraterna, blir deprimerad och tappar den lilla ork hon har och klarar inte av grundskolan. Det kommer vara svårt att motivera henne till studier. Jag blir deprimerad som förälder för att jag kommer känna mig otillräcklig än mer och kommer i min tur inte orka med att börja arbetspröva på 25% till hösten.

Både jag och min dotter tappar framtidshoppet och de små utsikter till att se ljusning i tunneln för vår del. Då vet inte jag om jag klarar av att leva i samhället längre någo måste ta detta på allvar och göra något.

Jag vill att socialdemokraterna och miljöpartiet som har majoritet i Sundsvalls Kommun ska titta upp lite från sina feta bukar och våga se hur man som förälder som är sjukpensionär, har två barn med funktionshinder att ha ansvaret för i princip i sin helhet. UTAN att samhället finns där som hjälp och stöd på något vis. Jag kommer att strida för mina barn alltid - ALLTID! - men jag kommer själv att försaka min mentala, fysiologiska och sociala hälsa på kuppen.

Något måste ske med det snaraste!

//Enastående mamma

saxat från psykologen - termin två's sida..

Klicka på rubriken för att komma till hans blogg.

Mamma (Pappa) Barn

Psykologen den 24 mars 2008 kl 19:50

En långhelg som denna är alla skolor stängda. Snön virvlar i luften och solen skiner. Detta är barnfamiljernas bästa tider. Nu är det dags att åka på skidsemester till fjällen, nöta in skridskorna på allvar och dricka varm choklad i pulkbacken med rosiga kinder och bus i blick. Med skridskorna kvarglömda på dagis är pulkbacke-med-termos-aktiviteten lagom avancerad för mig. Väl ute i friska luften i det undersköna vinterlandskapet bland skrattande barn och fikande föräldrar hemsöker mig aningen att något är fel. Mitt i familjelyckan saknas något väsentligt. Jag är katten bland hermelinerna här. Min familj är halv.


Jag känner ingen tvekan över min kapacitet att ge min son det han behöver, det har jag aldrig gjort. Förmågan att tillgodose hans behov har jag upplevt som till stor del automatiserad ända sedan han blev till. En medfödd, instinktiv funktion som slog igång och aldrig slog av. Min kropp berättade för mig vad jag behövde äta, den väckte mig sekunderna före honom på nätterna och den försåg mig med en unik dygnsrytm som gjorde det möjligt att kliva upp klarvaken klockan 6 på morgonen och utan svårighet sysselsätta mig med praktiskt arbete tills solen gick ner och mörkret gjorde det omöjligt att fortsätta. Nåja.. detta pågick åtminstone så länge superduperhormonerna fortfarande styrde i fortplantningens avdyningar.


Allteftersom han blir större blir frågeställningarna också mer komplicerade men ännu har det inte skett något som jag inte kunna lösa och det finns källor av outtömlig kunskap och erfarenhet att vända sig till om det verkligen kniper. Jag är inte fullkomlig men jag är, som så många andra ensamma föräldrar är, tillräckligt bra. Dock kan jag inte hjälpa att önska mer för oss än det tillräckliga, mer än det nödvändiga. Vårat liv fungerar och vardagen rullar på med utmaningar, lösningar, tacksamhet och glädje. Men det var inte så här det var meningen att det skulle bli.


Varje familjehögtid är en påminnelse om hur det borde varit men inte blev. Det var nära. Så nära man kan tänka sig, sett från utsidan. Det var den svenska familjeidyllen exemplifierad. Villa vid älvstranden, diverse fordon, diverse husdjur, mamma, pappa, barn, två karriärer i blom och oändliga möjligheter. Tyvärr förekom allt detta i regi av två människor som inte kunde enas om premisserna för sin samvaro. I utbyte mot sinnesro och integritet lämnade vi vidare våra drömmar, våra planer och vår framtid i mer kompetenta händer tillsammans med vår egenhändigt ihopspikade fastighet.


Med stillsam längtan iakttar jag nu föräldrar i plural som bollar blöta vantar mellan varandra, utbyter stressade blickar och avslutar varandras meningar med svag irritation i rösten och drömmer om en dag när jag får dela min frustration, mitt ansvar och min fascination av yrande snöflingor med någon som vet vad jag brukar säga, hur dagen ämnar fortsätta och var avslängda ytterkläder har för vana att landa.





Och hur borde det ha blivit? Var kan man hitta den verkliga familjelyckan om inte av en slump på Google. Håhå jaja, rub it in won't ya.


Tyckte detta var så bra skrivet att jag ville dela med mig till Er av hans skrift.