Att vakna med ljuset

Det var verkligen underbart att vakna idag. Vakna med glädje och framtidstro det var bra längesedan det hände. Känns fantastiskt kul att jag ser att jag kommer ha möjlighet att bli skuldfri och tack vare att jag bor så billigt kommer jag kunna betala massor till de jag är skyldig pengar. Fantastiskt! Jag är också glad att jag med tanke på mitt begränsade utrymme att bo på också har begränsade möjligheter att köpa på mig en massa saker. Jag kan lägga mitt fokus på andra saker och det känns fantastiskt. Jag kommer kunna spara pengar också om jag fortsätter att leva så snålt jag kan.

Att vakna med ljuset är rubriken och för mig innebär det att känna hopp igen. Känna hoppet om att få ett värdigt liv med en smula livskvalité. Jag har omvärderat det begreppet nu och för mig innebär det att kunna äta gott, träna på gym och kunna sköta munnen hos tandläkaren. Jag kommer kunna boka tid och ta hand om mina hål i framtiden. Känns underbart det också, även fast jag är rädd för tandläkaren.

Idag ska jag handla sköna inneskor att ha på jobbet och så ska jag se om jag hittar ett par billiga ofodrade kängor att ha. När jag betalt hyresskulden (vad underbart att säga det och skriva det) då ska jag köpa mig fina skor med klackar och en vacker klänning till.

Jag ska såklart fira mitt nya jobb tillsammans med vänner och gå ut på fredag, sedan är jag medbjuden på fest på lördag så något fint att ha på mig till de två tillfällena behövs ju.

Vad roligt det kan bli snabbt och tack vare att jag varken röker, snusar eller dricker så bränner jag inte massa pengar på onödigt skräp. Ute på krogen ska jag dricka alkoholfri drink och cola, det ni!

HURRA!

Barack Obama blir Amerikas 44:e president!

Det gläder mig väldigt mycket. Hans politik behövs för att föra USA framåt och hans ton av att vara en samlad man kan behövas i det kaos som just nu råder i den ekonomiska sfären och krisens tidevarv. Jag har stött Obama både på Facebook och MySpace och är oerhört tacksam att hotet om Palin är avvärjt för den här gången. 

Tack till det amerikanska folket för att de tog sig tid att registrera sig och att de verkligen gick till valbåsen och la sin röst på hela världens framtid.

//Harriet

Måndag

Vad ska man säga - ONT - beskriver väl bäst känslan i kroppen idag. Glad att Johannas uppsjungning gick så bra. Hon är ju duktig flickan. Min unge är bäst.

Jag har städat köket, vardagsrummet och lite i hallen idag. Behöver ju faktiskt plocka ur vinterjackor, kappor och annat sånt nu. Inte så nödvändigt just nu, men jag såg en ung muslimsk kvinna på stan i täckkappa idag och frös för hennes skull - vad ska hon ha på sig i vinter då? Hoppas hon reder sig.

Jag träffade min lillebror Daniel som var på väg hem till mamma lite. Han studerar på Serietecknarskolan i Hofors och det var kul att se honom. Sist jag såg honom var i julas. Han såg glad och nöjd ut. Han hade också gjort en fantastisk fin serie som var insatt i ett album. Inte utan att man blir stolt över honom. Bra jobbat Daniel!

Jag har nu precis lagat mat, ätit den och diskat. Nu njuter jag av en kopp kaffe... skööönt!

Imorgon är det tisdag och då ska jag ta itu med mitt rum - usch... Jag borde verkligen lära mig att plocka ihop direkt efter jag använt något.

Jag blir ju bättre och bättre med att sköta städningen i alla fall. Jag tycker ju om att ha fint omkring mig egentligen. Det känns skönt att ha gjort detta nu. Ska unna mig att bädda rent - prova på att ta ett bad igen, mer försiktig jag lovar - för det finns inget som är så vardagslyxigt som ett bad och att sedan få lägga sig i en renbäddad och nyvädrad säng. Då är livet extra härligt.

Jag tror också att min nya energi kommer sig utav att jag nu har framtidstro igen och det var så längesedan jag kände att jag skulle kunna klara av något igen och jag är så tacksam för att jag befinner mig där jag är idag.

Ganska nöjda mamman... over and out,

//Enastående mamma

Tänk om...

... det vore så väl att alla avdelningar i kommunen kommunicerade med varandra. Det skulle de ju kunna göra fantastiska besparingar av människoöden, pengar och arbete för egen del på. Lite kommunikation och logistik skulle kännas som en kul insats att prova på i kommunen.

Ett tanke experiment känns ju relevant i vårt fall t ex. Här är min idé:

Jag har betalningsanmärkningar och hyr lägenhet av förträffliga Nordeken i Johannedal en fin lägenhet. De är änglar! Min underbara dotter Johanna går i skolan 11 km hemifrån i Nacksta Skola - fantastisk skola med härliga ungar, respekt och barnen lär sig en hel del.

Johanna vill helst av allt gå i Nacksta Skola hon känner sig sedd, väl omhändertagen och har bra klasskamrater där. Ingen är dum emot henne. Taxiresorna för hennes del är en kontnad på kanske uppemot 500 kr/dag för skolan.

Skolan kommunicerar med MittHem - som jag har subventionerat deras kostnader för genom mina skattepengar - i det kommunala bolaget. De går in som garant för att min hyra skall betalas av mig varje månad sk hyresgaranti. Jag betalar hyran i tid varje månad och Johanna kommer närmare sina klasskamrater, kan behålla sina vänner och gå kvar i skolan. Mamman kommer att kunna spara massor i busspengar under sommarhalvåret och kan gå ned på stan. Kommunen sparar pengar, lidande och sätter ett barns behov i främsta rummet (Hurra! FN:s barnkonvention tas på allvar)

Värsta scenariot är: Taxin dras in och Johanna hamnar i Ljustadalens skola där hon absolut inte vill gå, tappar kontakten med klasskamraterna, blir deprimerad och tappar den lilla ork hon har och klarar inte av grundskolan. Det kommer vara svårt att motivera henne till studier. Jag blir deprimerad som förälder för att jag kommer känna mig otillräcklig än mer och kommer i min tur inte orka med att börja arbetspröva på 25% till hösten.

Både jag och min dotter tappar framtidshoppet och de små utsikter till att se ljusning i tunneln för vår del. Då vet inte jag om jag klarar av att leva i samhället längre någo måste ta detta på allvar och göra något.

Jag vill att socialdemokraterna och miljöpartiet som har majoritet i Sundsvalls Kommun ska titta upp lite från sina feta bukar och våga se hur man som förälder som är sjukpensionär, har två barn med funktionshinder att ha ansvaret för i princip i sin helhet. UTAN att samhället finns där som hjälp och stöd på något vis. Jag kommer att strida för mina barn alltid - ALLTID! - men jag kommer själv att försaka min mentala, fysiologiska och sociala hälsa på kuppen.

Något måste ske med det snaraste!

//Enastående mamma