Johanna och skolan 2

Igår mejlade jag till barn- och elevombudsmannen angående Johannas situation. Idag vidarebefordrades brevet till Skolinspektionen. Kanske någon mer än jag tycker att hennes situation är djupt allvarlig? MEN jag vet att jag inte kan dra för stora växlar på detta utan att jag får fortsätta att kämpa för min dotters skull.

Vi har ju ändå:

FN:s barnkonvention
Skollagen
Skolverkets särskilda handlingsplan som antogs av regeringen 2007
SOL

Dessutom har vi ju - fast kommunen saknar det - känsla för rätt och empati som borde innebära att man ser till hennes särskilda behov.

MEN återigen i Sundsvalls Kommun är det Socialdemokraterna och Miljöpartisterna som styr - måste kännas pinsamt för Sossarna som skanderade att: Alla ska med! När man helt uppenbart skiter i en funktionshindrad ung kvinnas behov, rättigheter och samma möjlighet till en bra skolgång.

Mer kan ni läsa här, här och här. Om du har tid kan du också läsa var Barnombudsmannen föreslår i ämnet.

Här ett utdrag ur deras arbete:

/.../En stor brist i skollagen idag är att den lämnar öppet för diskriminering av elever med funktionshinder. Det finns inga uttryckliga krav i lagstiftningen på att skolans lokaler och utrustning ska erbjuda alla elever samma tillgänglighet. Samhället måste se till att barn med funktionshinder får samma rätt till utbildning som andra barn genom att uppväga skillnader i förutsättningar för att tillgodogöra sig den utbildning som alla barn har rätt till. Skolor kan idag neka att ta emot en elev om det skulle innebära betydande ekonomiska eller organisatoriska svårigheter för kommunen att ta emot eleven. Detta innebär sammantaget exempelvis att elever med funktionshinder kan diskrimineras vid antagningen till en viss skolenhet. Det gör också att kommuner saknar incitament att anpassa sina skollokaler exempelvis när det gäller tillgängligheten för elever med funktionshinder. Barn med funktionshinder får inte samma valmöjlighet som andra barn att välja skola. I värsta fall finns ingen skola som är anpassad och då går barnet miste om rätten till en likvärdig utbildning. Detta är oacceptabelt och står inte i överensstämmelse barnkonventionen.

Elever med funktionshinder måste enligt Barnombudsmannen ha möjlighet att välja skola på samma sätt som andra barn har. De elever som är i behov av skolskjuts på grund av ett funktionshinder bör alltid ha rätt till det. Rätten till skolskjuts ska vara kopplad till elevens funktionshinder och inte till elevens val av skola. Detta bör tydliggöras i lagen. En elev som på grund av ett funktionshinder har rätt till skolskjuts måste ha rätt att behålla sin skjuts vid val av annan skola. /.../

Ja, jag säger då det - vad är det jag har hävdat hela tiden då?

Debattinlägg om utnyttjandet av mig som förälder till barn med funktionshinder.

Tabell:

Utanförskapet, april 2008 jämfört april 2007, arbetsmarknads- och sjukdata, avrundade tal.

Antal
Förändring jämfört april 2007
-Förändring sedan valet*


Öppet arbetslösa enl. AKU (procent av arbetskraft)
189 000 (4,1)
- 22 000

AMS-åtgärder (procent av arbetskraft)
89 000 (1,9)
- 7 000

Latent arbetssökande
154 000
- 5 000

(varav heltidsstuderande som sökt arbete
91 000
2 000)

Undersysselsatta
278 000
4 000

Personer med sjukpenning inkl rehab
198 000
- 30 000

Personer med sjuk- eller aktivitetsersättning
543 000
- 13 000

Summa utanförskap totala siffror:
1 452 000

- 73 000
-165 000 (värdeminskning totalt)


Källor: Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och SCB.
* Säsongrensad och tre månaders glidande medelvärde.

MIN KOMMENTAR: Jag tycker att det är intressanta siffror som visar att regeringens arbete ger resultat - och det ganska snabbt dessutom. Det är skönt att man tar på allvar det utanförskap det innebär att var sjukpensionär, arbetslös och att inte få jobba tillräckligt. Det innebär ju stora socioekonomiska skillnader som gör att människor inte får samma tillgång till samhället som andra. Vi ska dock vara medvetna om att det finns ingen utopisk samhällsidé som fungerar i praktiken utan det brukar ta ände med förskräckelse i diktaturer och konstiga idéhistoriska experiment.

Jag har ju stor erfarenhet på det personliga planet och det är därför jag har engagerat mig politiskt och det är för att använda min ilska till något konstruktivt. Man kan inte sitta hemma som ett offer och vänta sig att någon annan ska fixa allting åt en. Du måste strida själv för att få just den hjälp som passar dig och din familjs behov bäst. Om du inte talar om vad du behöver så får du inte rätt hjälp.

Man kan ju hävda att samhället har ett stort ansvar och att vi redan ser till vad människor i landet med ett bekräftat utanförskap behöver. Tyvärr så fungerar det inte alls och på de ställen som lagarna faktiskt följs någorlunda så är det långt ifrån ett optimalt samhälle där resurser sätts in på rätt plats hela tiden. I Sundsvall där jag bor så är det mycket som fallerar Socialdemokraterna styr staden i koalition med miljöpartiet och lämnar oerhört mycket i övrigt att önska av sitt styre. Alla Ska Med var sossarnas valparoll men man ska ärligt säga att av det syns väldigt lite i den kommunala politiken.

Jag har fortfarande inte sett några pengar i lön för att jag undervisat min dotter i åk 1- 4 under vårterminerna på Stöde Skola trots att man helt fallerade att från skolan följa skollagen. Det erbjöds inte hemundervisning till min svårt sjuka dotter trots att hon är kroniskt sjuk, hon fick ingen assistent i skolan - vilket skulle kunna gjort att hon klarat det kanske något. Jag fick inget stöd i undervisningssituationen - kom ihåg att jag är ingen utbildad pedagog - värst av allt så har jag inte fått någon ekonomisk ersättning. Kommunen har gjort stora övertramp mot mig som förälder, sjukpensionär och som ensamstående mamma med barn som är svårt sjuk.

Jag kräver att Sundsvalls Kommun ger mig det som till mig hör d v s två årslöner som en lärare skulle ha haft för den tid jag fick i ångest undervisa min dotter. Det här kommer vara min nya kamp.

EN kamp där jag har lagen på min sida och där det Socialdemokratiska styret har mycket i övrigt att önska.

//Enastående mamma

Tänk om...

... det vore så väl att alla avdelningar i kommunen kommunicerade med varandra. Det skulle de ju kunna göra fantastiska besparingar av människoöden, pengar och arbete för egen del på. Lite kommunikation och logistik skulle kännas som en kul insats att prova på i kommunen.

Ett tanke experiment känns ju relevant i vårt fall t ex. Här är min idé:

Jag har betalningsanmärkningar och hyr lägenhet av förträffliga Nordeken i Johannedal en fin lägenhet. De är änglar! Min underbara dotter Johanna går i skolan 11 km hemifrån i Nacksta Skola - fantastisk skola med härliga ungar, respekt och barnen lär sig en hel del.

Johanna vill helst av allt gå i Nacksta Skola hon känner sig sedd, väl omhändertagen och har bra klasskamrater där. Ingen är dum emot henne. Taxiresorna för hennes del är en kontnad på kanske uppemot 500 kr/dag för skolan.

Skolan kommunicerar med MittHem - som jag har subventionerat deras kostnader för genom mina skattepengar - i det kommunala bolaget. De går in som garant för att min hyra skall betalas av mig varje månad sk hyresgaranti. Jag betalar hyran i tid varje månad och Johanna kommer närmare sina klasskamrater, kan behålla sina vänner och gå kvar i skolan. Mamman kommer att kunna spara massor i busspengar under sommarhalvåret och kan gå ned på stan. Kommunen sparar pengar, lidande och sätter ett barns behov i främsta rummet (Hurra! FN:s barnkonvention tas på allvar)

Värsta scenariot är: Taxin dras in och Johanna hamnar i Ljustadalens skola där hon absolut inte vill gå, tappar kontakten med klasskamraterna, blir deprimerad och tappar den lilla ork hon har och klarar inte av grundskolan. Det kommer vara svårt att motivera henne till studier. Jag blir deprimerad som förälder för att jag kommer känna mig otillräcklig än mer och kommer i min tur inte orka med att börja arbetspröva på 25% till hösten.

Både jag och min dotter tappar framtidshoppet och de små utsikter till att se ljusning i tunneln för vår del. Då vet inte jag om jag klarar av att leva i samhället längre någo måste ta detta på allvar och göra något.

Jag vill att socialdemokraterna och miljöpartiet som har majoritet i Sundsvalls Kommun ska titta upp lite från sina feta bukar och våga se hur man som förälder som är sjukpensionär, har två barn med funktionshinder att ha ansvaret för i princip i sin helhet. UTAN att samhället finns där som hjälp och stöd på något vis. Jag kommer att strida för mina barn alltid - ALLTID! - men jag kommer själv att försaka min mentala, fysiologiska och sociala hälsa på kuppen.

Något måste ske med det snaraste!

//Enastående mamma