Har nyss suttit och läst min församlings veckobrev på mailen...

Där mycket går ut på att man ska ha god känsla och vara en god medkristen om någon råkar illa ut. I slutklämmen använder man sig av ett fint finskt ordstäv som säger; Hjälp en människa i uppförsbacke, inte när hon har kommit upp.

Det betyder ju att man vill ha fokuset där och tanken är ju bra. Men ibland undrar jag hur det egentligen går till med alla våra företeelser och våra avsikter som människor. För alltför ofta och när det gäller mig personligen så är det ingen som har sett eller lagt märke till min svåra nöd när jag fanns i den. Ingen i församlingen har lagt två strån i kors för min skull medan andra får massor med uppmärksamhet man åker till andra sidan jordklotet för att hälsa på t o m.

Jag unnar alla människor allt gott och menar inte att missunna andra detta - jag bara vill ställa frågan delvis till mig själv också - vad är det som gör skillnaden? Vad är det som gör att inte jag får samma hjälp, samma bemötande som andra får? Jag är på väg bort från min församling då jag tappat tilltro till många medlemmar. Min Gudstro är stark men min tro på människan är starkt förminskad. Jag som vill vara både kristen och humanist samtidigt, är detta verkligen en motsättning?

Jag har inte lyckats lösa gåtan men måste ju tro att svaret ligger hos mig själv - för det måste ju bero på något jag gör då resultatet ofta blir detsamma, eller hur? Det här förbryllar mig minst sagt för jag brukar ju ställa upp i verksamheten i församlingen och hjälper gärna till när jag behövs om min hjälp efterfrågas. Vad är det i mitt beteende som gör mig så svår att ha att göra med som kristen och som medmänniska? Jag vet att jag tjatar men jag måste ju tänka på det här för att komma fram till något nytt då det jag gör helt uppenbart inte får avsett resultat. Kanske jag är socialt obegåvad, för ärlig, har för starka åsikter eller är en besserwisser. Jag tror inte att det är så men VAD är det? Jag har grubblat mycket på det men har inte kommit fram till något som känns som ett hållbart svar på mina frågor.

Jag är hård mot mig själv och dömer mig och mina misstag hårt - kan det vara så att jag är för hård mot människor och att det är detta som skapar detta vakuum? Kanske jag är för hård mot andra och att det är det som skapar distans många gånger men jag är ju hård mot mig själv också.

Jag blir inte mindre förvirrad av detta direkt märker jag. Känns dock ändå skönt att jag väcker nya tankar hos mig själv för utan nya tankemönster kan jag ju inte skapa en ny verklighet heller.

Önskar alla en fantastisk dag och kväll,

Peace

Internationella Kvinnodagen

I San Francisco genomdrevs 1945 ett internationellt avtal som fastslog jämlikhet mellan män och kvinnor som en grundläggande mänsklig rättighet. Sen dess har FN också erkänt internationella kvinnodagen och uppmuntrat alla länder att fira den. Från Wikipedia.

Gör ni något särskilt för att fira den ni kvinnor? Själv så ska jag inte göra något alldeles särskilt av dagen tyvärr. Det är ju faktiskt rätt tokigt att den här dagen inte är mer speciell i vårt samhälle idag. Detta också med kvinnokampen i åtanke och i en vardag som vi delar med männen på gott och även på ont ibland.

Vi utgör ju ändå femtio procent av befolkningen i landet och trots det är vi fortfarande utestängda från många av de bättre positionerna i samhället. Det mest optimala vore ju förstås att vi delade på HELA ansvaret för att samhället ska fungera på bästa sätt. Vi har ju så mycket olika egenskaper att dela med oss av. Vi kan ofta rätt olika saker även ur ett genusperspektiv och vi behövs båda könen för att en god balans ska uppstå och även bibehållas. Det finns många fördomar, rädslor och en hel del okunskap fortfarande och det är väl därför som det tar så lång tid för makten att komma i balans.

Ofta när kvinnor vill arbeta jämställt och hamnar i en högre position så får de ett ansvar som så många gånger blir nästan övermäktigt när man lägger ihop allting. Som kvinna på en högre position så kommer hon oftast att även belamras med ansvaret för hem och barn utöver karriären trots att hon då lever med en man. För dessa kvinnor så är ju RUT avdraget ovärderligt. Jag ska själv använda mig av dessa tjänster sedan när mitt liv ser ut att ordna sig. Det vore fantastiskt att få hjälp med det som ofta är så svårt att få till med värkande kropp och en övermäktig trötthet.

Mycket har ju hänt i positiv riktning för världens kvinnor men samtidigt återstår så mycket att göra. Visst vårt land är oerhört jämställt men ännu finns det så mycket att göra när det gäller kvinnors positioner i maktens korridorer. För partierna med tanke på varannan damernas till deras riksdagslistor ser det ju inte alltid så bra ut. Vi har ju många kompetenta kvinnor i riksgdag och regering så det borde ju bara bli lättare att använda sig av en potential som finns där.

Vi har ju ett nytt problem för oss i Sverige när det gäller kvinnors jämställdhet och rättighet. Vad jag tänker på då? Jo, vi har många kvinnor som är nysvenskar och de har med sig en ny problematik som vi måste våga ta tag i som hela hedersmordsproblematiken till exempel. Vår skyldighet gentemot dessa kvinnor är att våga se vad som händer och försöka finna kreativa lösningar för att förhindra detta. Hela problematiken och de frågeställningar som de skapar är ju förstås inte enkelt att våga se och framför allt så är det ganska svårt att finna ett bra sätt att lösa detta på. Frågan handlar ju inte längre om religionsfrihet när det inte finns stöd för detta i Koranen utan det liksom könsstympning är en fråga om traditioner som skapats av män, för män med det som bara kan tydas som ett sätt att tygla kvinnor. I texterna kan man läsa mer om detta men i Wikipedia kan man läsa detta om könsrollerna inom islam. Helt klart har vi en hel del att göra för att integrera muslimska män i vårt samhälles regler och inte undra på att muslimska kvinnor är så mjuka oftast. Det är fruktansvärt med en religiös text som uppmanar till misstro, underkastelse och även slag gentemot kvinnor för att de ska foga sig.

Visserligen är detta inte ett nytt problem för även i bibeln manas kvinnan till lydnad och att underordna sig mannen. Det är kanske därför vi tycker att Koranen är så hård då man i vår egen bibel ser liknande uppmaningar. Vi har ju också haft en uppmaning som kvinnor att täcka håret där i Koranen kvinnor "ska dölja sig väl i ytterplaggen" detta för att visa att kvinnan är ärbar och för att undvika att män angriper dem. Om kvinnors position i bibeln kan ni läsa här. Det finns ju starka evidenser för att påvisa hur kvinnans roll i vårt västerländska samhälle blivit som det har i modern tid.

I forntiden hade kvinnorna en mycket mer framträdande roll i samhället. Lite mer om detta kan du läsa här. Det är mycket intressant som finns skrivet om gudinnekulturen och hur mycket av den omformats för att passa männen. Allt detta som man läser får en ju att undra vad det är i oss kvinnor som skrämmer män så mycket? Är det vår styrka? Vår gåva att föda barn? Vår uthållighet? Vår förmåga till anpassning är ju någonting som inte i det långa loppet har gagnat oss i samhällets maktkorridorer direkt.

Så Internationella Kvinnodagen är i högsta grad aktuell och i högsta grad något som måste tas på allvar och även om det givetvis är härligt med EN dag tillägnad kvinnorna så borde vi även finnas med de övriga 364 dagarna som en självklar, jämställd och alldeles kompletterande del i vårt samhälle.

Jag är stolt över att vara kvinna och jag vill fira Internationella Kvinnodagen med både män och kvinnor i vårt samhälle. Vi behöver varandra för vi kompletterar varandra så väl. Därför är vi skapade med olika kön - just för att vi behöver varandra för att skapa de mest optimala förutsättningarna för ett bra samhälle.