Där mycket går ut på att man ska ha god känsla och vara en god medkristen om någon råkar illa ut. I slutklämmen använder man sig av ett fint finskt ordstäv som säger; Hjälp en människa i uppförsbacke, inte när hon har kommit upp.
Det betyder ju att man vill ha fokuset där och tanken är ju bra. Men ibland undrar jag hur det egentligen går till med alla våra företeelser och våra avsikter som människor. För alltför ofta och när det gäller mig personligen så är det ingen som har sett eller lagt märke till min svåra nöd när jag fanns i den. Ingen i församlingen har lagt två strån i kors för min skull medan andra får massor med uppmärksamhet man åker till andra sidan jordklotet för att hälsa på t o m.
Jag unnar alla människor allt gott och menar inte att missunna andra detta - jag bara vill ställa frågan delvis till mig själv också - vad är det som gör skillnaden? Vad är det som gör att inte jag får samma hjälp, samma bemötande som andra får? Jag är på väg bort från min församling då jag tappat tilltro till många medlemmar. Min Gudstro är stark men min tro på människan är starkt förminskad. Jag som vill vara både kristen och humanist samtidigt, är detta verkligen en motsättning?
Jag har inte lyckats lösa gåtan men måste ju tro att svaret ligger hos mig själv - för det måste ju bero på något jag gör då resultatet ofta blir detsamma, eller hur? Det här förbryllar mig minst sagt för jag brukar ju ställa upp i verksamheten i församlingen och hjälper gärna till när jag behövs om min hjälp efterfrågas. Vad är det i mitt beteende som gör mig så svår att ha att göra med som kristen och som medmänniska? Jag vet att jag tjatar men jag måste ju tänka på det här för att komma fram till något nytt då det jag gör helt uppenbart inte får avsett resultat. Kanske jag är socialt obegåvad, för ärlig, har för starka åsikter eller är en besserwisser. Jag tror inte att det är så men VAD är det? Jag har grubblat mycket på det men har inte kommit fram till något som känns som ett hållbart svar på mina frågor.
Jag är hård mot mig själv och dömer mig och mina misstag hårt - kan det vara så att jag är för hård mot människor och att det är detta som skapar detta vakuum? Kanske jag är för hård mot andra och att det är det som skapar distans många gånger men jag är ju hård mot mig själv också.
Jag blir inte mindre förvirrad av detta direkt märker jag. Känns dock ändå skönt att jag väcker nya tankar hos mig själv för utan nya tankemönster kan jag ju inte skapa en ny verklighet heller.
Önskar alla en fantastisk dag och kväll,
Peace
Det betyder ju att man vill ha fokuset där och tanken är ju bra. Men ibland undrar jag hur det egentligen går till med alla våra företeelser och våra avsikter som människor. För alltför ofta och när det gäller mig personligen så är det ingen som har sett eller lagt märke till min svåra nöd när jag fanns i den. Ingen i församlingen har lagt två strån i kors för min skull medan andra får massor med uppmärksamhet man åker till andra sidan jordklotet för att hälsa på t o m.
Jag unnar alla människor allt gott och menar inte att missunna andra detta - jag bara vill ställa frågan delvis till mig själv också - vad är det som gör skillnaden? Vad är det som gör att inte jag får samma hjälp, samma bemötande som andra får? Jag är på väg bort från min församling då jag tappat tilltro till många medlemmar. Min Gudstro är stark men min tro på människan är starkt förminskad. Jag som vill vara både kristen och humanist samtidigt, är detta verkligen en motsättning?
Jag har inte lyckats lösa gåtan men måste ju tro att svaret ligger hos mig själv - för det måste ju bero på något jag gör då resultatet ofta blir detsamma, eller hur? Det här förbryllar mig minst sagt för jag brukar ju ställa upp i verksamheten i församlingen och hjälper gärna till när jag behövs om min hjälp efterfrågas. Vad är det i mitt beteende som gör mig så svår att ha att göra med som kristen och som medmänniska? Jag vet att jag tjatar men jag måste ju tänka på det här för att komma fram till något nytt då det jag gör helt uppenbart inte får avsett resultat. Kanske jag är socialt obegåvad, för ärlig, har för starka åsikter eller är en besserwisser. Jag tror inte att det är så men VAD är det? Jag har grubblat mycket på det men har inte kommit fram till något som känns som ett hållbart svar på mina frågor.
Jag är hård mot mig själv och dömer mig och mina misstag hårt - kan det vara så att jag är för hård mot människor och att det är detta som skapar detta vakuum? Kanske jag är för hård mot andra och att det är det som skapar distans många gånger men jag är ju hård mot mig själv också.
Jag blir inte mindre förvirrad av detta direkt märker jag. Känns dock ändå skönt att jag väcker nya tankar hos mig själv för utan nya tankemönster kan jag ju inte skapa en ny verklighet heller.
Önskar alla en fantastisk dag och kväll,
Peace
