Utanförskap – eller varför vi som massa har så svårt med unika människor?

Ja, för det första vore det väl en aning förment av mig att påstå att jag har alla svar men jag diskuterar gärna vad jag har observerat.

Utanförskap handlar här mer om känslan av den eller det utanförskap man får när man avviker från normen av hur vi som folk ser oss själva. Stereotypen – som vi som folk vill ha av oss själva verkar vara av den här karaktären – en svensk är kaukasisk, hel (inga funktionshinder), ren (doftar gott jämt) och har ganska gott om pengar. Dessutom är svensken smal, moderiktig och teknikintresserad.

Jantelagen är det starkaste medlet vi har för att förtrycka oss själva och andra då den gör allt för att förstöra glädjen av att ha klarat sitt arbete på ett bra sätt, sjunga bra eller klara något annat bra, har för mycket utstrålning och den gör att vi skäms för våra kroppar trots att det är så få som ser likadana ut. Det är ju helt absurt.

Det som är så intressant att också tänka på, är att i allt detta så är budskapet mellan varandra och i media att vi ska vara unika, självständiga och våga stå ut från mängden. Allt det här är ju väldigt bra problemet är bara att vi försöker lösa det genom att sträva mot att ha samma modeplagg och skor för säsongen t ex. Alltså vi strävar efter att vara unika genom att kopiera varandra.

Försöker man på riktigt vara sig själv och klä sig som man vill, ha håret som man vill. Tycka om sig själv trots sina överviktskilon DÅ ska man tryckas ned. ÄR du unik som person och har många av kvalitéerna vi strävar efter att vara i dagens värld, så blir du en paria, en utstött som ingen vågar riktigt vistas i närheten utav för att man då är rädd att det ska drabba en själv. Har du dessutom oturen att bo i en bruksort eller landsbygd i små byar då är det fullt tillräckligt att vara nyinflyttad för att det ska ta minst tre generationer innan de räknar er till orten!

Slutligen, jag förstår varför detta beteende sitter så djupt rotad i oss människor. Det kommer från tiden när vi levde på savannen och satt runt lägereldarna och gnagde på ben då var det oerhört viktigt att alla strävade mot likformighet för att överleva som flock. Idag klarar man sig själv utan en flock.

Ska vi inte enas om att på riktigt låta varandra vara individer och ha överseende med det som är olika oss?!

Du får lägga det bakomflutna före dig...

... för att citera en av mina favoritDisneyfilmer - Lejonkungen. Pumba säger detta när han ska beskriva vad Hakuna Matata bl a innebär för Simba. Det är verkligen ingenting som är lätt att göra i praktiken alla gånger.

div>Jag tycker ofta att gammal skit poppar upp i mitt liv och förstör för mig vid alla möjliga tillfällen. Jag råkar illa ut av någon anledning och - ploff - så blir en sak som var liten från början till den stora elefanten i glasbutiken som ingen låtsas märka och alla förnekar dess existens. SÅ, just så kan gamla problem komma tillbaka i mitt liv igen.

Sedan får jag kämpa och likt Sisyfos knuffa den stora stenbumlingen uppför berget för att precis när jag pustar ut se när eländet rullar ned igen så jag får börja om. Jag har lärt mig att bemästra den här ploffeffekten rätt så bra nu men ändå så överväldigar det mig ibland och jag hinner inte stoppa känslornas mångdubbling innan det är försent.

Jag kan bara drömma om att jag någon gång får känna samma inre styrka när det gäller mitt egenvärde och självkänsla som min tro på mig själv när jag ska göra massa saker som tala med myndigheter, ordna för barnen på bästa sätt. Trolla fram resurser som inte finns eller bara koka soppa på en spik.

Jag inser att jag är väldigt skadad och tycker ofta att jag måste göra den här företeelsen mindre och stoppa den innan den kommer förstöra livet alldeles. INGEN tjänar på att jag behandlar mig själv som jag gör och med det sagt så får ingen annan behandla mig som skit heller.

Varför kan jag inte fatta att det skadade barnet jag en gång var - i olika åldrar och olika skeden i mitt liv - bara är EN del av mig. Våga fokusera på det som är det nya jag - mitt nya mer livserfarna jag som VET att livet går upp och ned. Mitt 41 åriga jag som inser att jag är värdefull trots mina hudbristningar, min feta kroppshydda, trots min brist på pengar och inflytande ändå är bara VÄRDEFULL. Jag måste fatta att jag är lika värdefull som vem som helst som jag möter på gatan.

Jag vet ju också att alla människor har sina osäkerheter och sina problem. MEN varför känner jag mig så utanför hela tiden? Gör jag det mot mig själv eller är det så att min personlighet bara är helt åt pipsvängen så att jag inte klarar att passa in i ett sammanhang? Eller är det faktum att jag vägrar tolerera härskartekniker som gör att jag blir så in i bomben obekväm? Är det verkligen så att jag är socialt obegåvad ovanpå allt detta? I min ofullkomlighet är det svårt att tro att jag kan vara viktig för andra än mina barn, min make och närmaste vänner. Jag vet också att jag uppskattas som vän av dem som är mina vänner.

Jag är inte MER värd än någon annan jag har LIKA mycket värde som alla andra. När ska jag fatta det och när ska VI fatta det?

Har nyss suttit och läst min församlings veckobrev på mailen...

Där mycket går ut på att man ska ha god känsla och vara en god medkristen om någon råkar illa ut. I slutklämmen använder man sig av ett fint finskt ordstäv som säger; Hjälp en människa i uppförsbacke, inte när hon har kommit upp.

Det betyder ju att man vill ha fokuset där och tanken är ju bra. Men ibland undrar jag hur det egentligen går till med alla våra företeelser och våra avsikter som människor. För alltför ofta och när det gäller mig personligen så är det ingen som har sett eller lagt märke till min svåra nöd när jag fanns i den. Ingen i församlingen har lagt två strån i kors för min skull medan andra får massor med uppmärksamhet man åker till andra sidan jordklotet för att hälsa på t o m.

Jag unnar alla människor allt gott och menar inte att missunna andra detta - jag bara vill ställa frågan delvis till mig själv också - vad är det som gör skillnaden? Vad är det som gör att inte jag får samma hjälp, samma bemötande som andra får? Jag är på väg bort från min församling då jag tappat tilltro till många medlemmar. Min Gudstro är stark men min tro på människan är starkt förminskad. Jag som vill vara både kristen och humanist samtidigt, är detta verkligen en motsättning?

Jag har inte lyckats lösa gåtan men måste ju tro att svaret ligger hos mig själv - för det måste ju bero på något jag gör då resultatet ofta blir detsamma, eller hur? Det här förbryllar mig minst sagt för jag brukar ju ställa upp i verksamheten i församlingen och hjälper gärna till när jag behövs om min hjälp efterfrågas. Vad är det i mitt beteende som gör mig så svår att ha att göra med som kristen och som medmänniska? Jag vet att jag tjatar men jag måste ju tänka på det här för att komma fram till något nytt då det jag gör helt uppenbart inte får avsett resultat. Kanske jag är socialt obegåvad, för ärlig, har för starka åsikter eller är en besserwisser. Jag tror inte att det är så men VAD är det? Jag har grubblat mycket på det men har inte kommit fram till något som känns som ett hållbart svar på mina frågor.

Jag är hård mot mig själv och dömer mig och mina misstag hårt - kan det vara så att jag är för hård mot människor och att det är detta som skapar detta vakuum? Kanske jag är för hård mot andra och att det är det som skapar distans många gånger men jag är ju hård mot mig själv också.

Jag blir inte mindre förvirrad av detta direkt märker jag. Känns dock ändå skönt att jag väcker nya tankar hos mig själv för utan nya tankemönster kan jag ju inte skapa en ny verklighet heller.

Önskar alla en fantastisk dag och kväll,

Peace