Du får lägga det bakomflutna före dig...

... för att citera en av mina favoritDisneyfilmer - Lejonkungen. Pumba säger detta när han ska beskriva vad Hakuna Matata bl a innebär för Simba. Det är verkligen ingenting som är lätt att göra i praktiken alla gånger.

div>Jag tycker ofta att gammal skit poppar upp i mitt liv och förstör för mig vid alla möjliga tillfällen. Jag råkar illa ut av någon anledning och - ploff - så blir en sak som var liten från början till den stora elefanten i glasbutiken som ingen låtsas märka och alla förnekar dess existens. SÅ, just så kan gamla problem komma tillbaka i mitt liv igen.

Sedan får jag kämpa och likt Sisyfos knuffa den stora stenbumlingen uppför berget för att precis när jag pustar ut se när eländet rullar ned igen så jag får börja om. Jag har lärt mig att bemästra den här ploffeffekten rätt så bra nu men ändå så överväldigar det mig ibland och jag hinner inte stoppa känslornas mångdubbling innan det är försent.

Jag kan bara drömma om att jag någon gång får känna samma inre styrka när det gäller mitt egenvärde och självkänsla som min tro på mig själv när jag ska göra massa saker som tala med myndigheter, ordna för barnen på bästa sätt. Trolla fram resurser som inte finns eller bara koka soppa på en spik.

Jag inser att jag är väldigt skadad och tycker ofta att jag måste göra den här företeelsen mindre och stoppa den innan den kommer förstöra livet alldeles. INGEN tjänar på att jag behandlar mig själv som jag gör och med det sagt så får ingen annan behandla mig som skit heller.

Varför kan jag inte fatta att det skadade barnet jag en gång var - i olika åldrar och olika skeden i mitt liv - bara är EN del av mig. Våga fokusera på det som är det nya jag - mitt nya mer livserfarna jag som VET att livet går upp och ned. Mitt 41 åriga jag som inser att jag är värdefull trots mina hudbristningar, min feta kroppshydda, trots min brist på pengar och inflytande ändå är bara VÄRDEFULL. Jag måste fatta att jag är lika värdefull som vem som helst som jag möter på gatan.

Jag vet ju också att alla människor har sina osäkerheter och sina problem. MEN varför känner jag mig så utanför hela tiden? Gör jag det mot mig själv eller är det så att min personlighet bara är helt åt pipsvängen så att jag inte klarar att passa in i ett sammanhang? Eller är det faktum att jag vägrar tolerera härskartekniker som gör att jag blir så in i bomben obekväm? Är det verkligen så att jag är socialt obegåvad ovanpå allt detta? I min ofullkomlighet är det svårt att tro att jag kan vara viktig för andra än mina barn, min make och närmaste vänner. Jag vet också att jag uppskattas som vän av dem som är mina vänner.

Jag är inte MER värd än någon annan jag har LIKA mycket värde som alla andra. När ska jag fatta det och när ska VI fatta det?