Du får lägga det bakomflutna före dig...

... för att citera en av mina favoritDisneyfilmer - Lejonkungen. Pumba säger detta när han ska beskriva vad Hakuna Matata bl a innebär för Simba. Det är verkligen ingenting som är lätt att göra i praktiken alla gånger.

div>Jag tycker ofta att gammal skit poppar upp i mitt liv och förstör för mig vid alla möjliga tillfällen. Jag råkar illa ut av någon anledning och - ploff - så blir en sak som var liten från början till den stora elefanten i glasbutiken som ingen låtsas märka och alla förnekar dess existens. SÅ, just så kan gamla problem komma tillbaka i mitt liv igen.

Sedan får jag kämpa och likt Sisyfos knuffa den stora stenbumlingen uppför berget för att precis när jag pustar ut se när eländet rullar ned igen så jag får börja om. Jag har lärt mig att bemästra den här ploffeffekten rätt så bra nu men ändå så överväldigar det mig ibland och jag hinner inte stoppa känslornas mångdubbling innan det är försent.

Jag kan bara drömma om att jag någon gång får känna samma inre styrka när det gäller mitt egenvärde och självkänsla som min tro på mig själv när jag ska göra massa saker som tala med myndigheter, ordna för barnen på bästa sätt. Trolla fram resurser som inte finns eller bara koka soppa på en spik.

Jag inser att jag är väldigt skadad och tycker ofta att jag måste göra den här företeelsen mindre och stoppa den innan den kommer förstöra livet alldeles. INGEN tjänar på att jag behandlar mig själv som jag gör och med det sagt så får ingen annan behandla mig som skit heller.

Varför kan jag inte fatta att det skadade barnet jag en gång var - i olika åldrar och olika skeden i mitt liv - bara är EN del av mig. Våga fokusera på det som är det nya jag - mitt nya mer livserfarna jag som VET att livet går upp och ned. Mitt 41 åriga jag som inser att jag är värdefull trots mina hudbristningar, min feta kroppshydda, trots min brist på pengar och inflytande ändå är bara VÄRDEFULL. Jag måste fatta att jag är lika värdefull som vem som helst som jag möter på gatan.

Jag vet ju också att alla människor har sina osäkerheter och sina problem. MEN varför känner jag mig så utanför hela tiden? Gör jag det mot mig själv eller är det så att min personlighet bara är helt åt pipsvängen så att jag inte klarar att passa in i ett sammanhang? Eller är det faktum att jag vägrar tolerera härskartekniker som gör att jag blir så in i bomben obekväm? Är det verkligen så att jag är socialt obegåvad ovanpå allt detta? I min ofullkomlighet är det svårt att tro att jag kan vara viktig för andra än mina barn, min make och närmaste vänner. Jag vet också att jag uppskattas som vän av dem som är mina vänner.

Jag är inte MER värd än någon annan jag har LIKA mycket värde som alla andra. När ska jag fatta det och när ska VI fatta det?

En dags personlighet.

med ett lite småkallt och gråmulet intryck så hankar sig dagen .

med ett fuktigt, längtande ansikte så längtar sig dagen.

med ett längtansfullt och trånande känner man att dagen söker sig mot natt.

av; Harriet Olsén

Själv så inser jag att den här dagen kommer innebära brott mot sabbaten. Jag måste gå iväg och handla, laga mat och lite städning måste jag få till. När jag är klar med det jag behöver göra så ska jag stanna upp - stänga av datorn och sätta mig ned och titta på Passion of the Christ.

Sedan börjar påsken. Det är en tung dag för oss kristna idag. Idag är det korsfästelsens dag. Dagen då människans hopp sattes på prov. Det är också en dag med möjlighet till eftertanke en möjlighet till vila och en chans att få en stunds frid.

Jag är barnfri och det är som alltid en dubbel känsla. En känsla av vila samtidigt som det bara är skönt ett dygn - sedan saknar jag dem som om de skulle ha varit borta från mig i år. Jag är lite hopplös. Men jag ska försöka att njuta i nuet idag och ägna min dag åt att titta över min livssituation. Vad jag ska välja i livet och vad jag vill med mitt liv. Dags att sätta en ny startpunkt - igen.

Defining moment - it's on!