Nu kommer äntligen lugnet efter stormen...

Min värsta panikångest har lagt sig. Jag trivs hos K och jag har ett rikt liv i vardagen. Jag lär mig om mig själv varje dag och jag inser att det är som min kloka mamma sa. Mitt livs första livskris är här. Nu gäller det att ta reda på vem jag är, vad jag vill, vad jag inte vill och hur jag tänker mig livet. Jag är bara så tacksam att jag faktist har turen att omges av människor som vill mig väl. Jag har hittat en gospelkör att sjunga i vilket är viktigt för själen och för det sociala samspelet i livet.

Jag har ju äntligen varit på Naturhistoriska Riksmuséet, det tog bara x antal år att ta sig dit. Det var så mycket att ta in att min hjärna strejkade efter Cosmonova och en tredjedel av utställningarna. Det var bara att lyda och ta sig hemöver. Hem är nu Vällingby för er som undrar. Det är så bra att ha hamnat här. Det finns ju betydligt fler jobb att söka och eftersom jag bott både i Märsta och Hallstavik i ca tio år så är det nästan lika hemma som i Västernorrland.

Igår skaffade jag träningskort på gymmet som också var billigare i månaden än i Sundsvall. Jag har tänkt ägna mig åt att träna, äta bra och tänka på mig själv i år. Givetvis tar jag hänsyn till min hyresvärd också. Jag är duktigare att verkligen fråga vad som gäller och skadad efter behandlingen av J så är jag livrädd att det ska bli tokigt igen. Jag har en blixtrande huvudvärk idag så jag ska nog bara ta mig ner på centrum och handla lite kaffe, kaffefilter och en burk plus ett mått att ha mitt i. Som sagt jag är väldigt noga med att göra så få misstag som möjligt. Jag behöver trygghet och lugn mer än allt annat just nu.

Jag är lite extra tacksam att jag hamnade här eftersom jag har så många vänner här nere som jag nu har chansen att träffa och umgås med. Så mitt i allt det som varit svårt så går det alltid att hitta det som är bra. Det finns alltid någonting att känna uppskattning, tacksamhet och glädje för i även den svåraste av situationer. Jag kan ju säga att efter all smuts så njöt jag och grät nästan av lycka när jag kom på hotellrummet på Hilton i Bradford. Efter tredje avtvagningen började jag också känna mig som en människa igen.

Idag är första dagen som jag känner mig lugn och trygg på en rätt lång tid. "Mina hundar" har det bra, mina barn är bara 4,5 timmar bort och jag har en lugn tillvaro här. En tillvaro som jag kan förändra snabbt genom att ta tunnelbanan in till stan och sätta mig någonstans och bara njuta av alla vackra människor som finns.

Ute snöar det idag och det är lite ljusare ute och omvärlden ter sig lite vackrare under det tunna snötäcket.

Ha en härlig fredag nu alla! Tack för att ni tycker att jag är en person att lägga några minuter på och för att ni vill läsa det jag skriver.

Ivar tycker inte jag är värst jättemysig faktiskt....

Vilket oväder och vilken oreda han ställer till med. Jag hoppas verkligen att ingen blir skadad. Som tur är så har vi strömmen kvar ännu i Bredsand när klockan strax blir 24.00 och jag har dragit för persiennerna för att liksom skärma av blåsten lite men känner nog hur det drar ifrån vädringsventilen ovanför mittenfönstret.

Igår kväll/natt drabbades jag av en jätteond maginfluensa. Buken svällde upp så jag såg gravid ut och huden sprack på ungefär samma sätt som en graviditet kan påverka den. Jag hade kramper och svettades ymnigt när det gjorde ont. Till slut fick jag rensa systemet och magsjukan bedarrade så småningom. Någon gång efter tre på morgonen somnade jag.

Som ni förstår så har jag inte fått så mycket ur händer idag. Jag var seg och kraftlös under förmiddagen ända fram till jag hade tvättid klockan fyra. Jag var väldigt tacksam att jag inte hade så mycket tvätt så det gick fort. Fortfarande öm i tarmpaketet och huden i buken så har det inte varit många knop idag alls.

Imorgon kommer Erikshjälpen och hämtar lite allt möjligt, det känns skönt då kan jag sätta fart med städningen efter det. På lördag blir det utflytt ur lgh och jag ska bo hos kära mor i två veckor innan det bär iväg.

Jag gillar att det händer någonting för när jag väl fattat ett beslut är det lite dåligt ställt med mitt tålamod faktiskt. Hahahaha! Då är det bra att byta miljö och slippa sitta som på nålar och uggla själv i lägenheten. Tack mamma för att du står ut med att ha mig inneboende ett tag.

Jag hoppas att ni som blivit av med strömmen får den snart tillbaka och att ingen blir skadad av den där Ivar.

Om skrivande och rädslor...

Jag har funderat mer och mer på om jag ska börja skriva och jag insåg att jag redan gör det, varje dag på facebook eller som nu när jag upptagit bloggandet igen. Det är rätt skönt att skriva av sig och dela med sig av det som är jag, mina tankar och min värld. Det känns modigt att dela det som är dåligt, fel och när jag även delar mina tillkortakommanden. Jag som tycker om att människor är sig själva är lite glad att jag vågar vara mig själv. Jag är glad att jag orkar med att vara ärlig mot mig själv likaväl som mot andra. Jag tycker det är mod att våga se sig själv utan förskönande i vare sig skrift eller tal. På facebook har jag övat mig i att låta det stå felstavat ibland och har skrattat mycket gott åt min egen ofullkomlighet. Jag har utnämnt mig själv till fesyftningarnas drottning, det gör faktiskt inget att det blir fel ibland eftersom jag inte strävar efter att visa en förskönad version av mig själv.

Jag har upptäckt att jag har någon släng av hjärntrötthet där jag inte kan stava rätt på vissa ord. Jag försöker ta hjälp av ordböcker men det är som teflon. Precis när jag tänker att jag kommer ihåg det så åker det ur hjärnan lika fort. Det gör inget heller för jag är inte och kommer aldrig bli perfekt.

Det tycker jag känns skönt eftersom jag vet mitt stora utrymmer för förbättring så blir varje ny kunskap, avklarad uppgift eller ett nått mål till någonting positivt att se som bekräftelse. Det är genom det svåra i livet som jag växer. Jag växer av hinder på min väg, egna hjärnspöken som jag vågar möta och mänskliga utmaningar. Det är det stora att i andra människor våga se våra svagheter, våga möta våra egna spegelbilder i andra. För mig är det alltid så att en ny utvecklingsfas innebär krampartad växtvärk i själe, ångest, oro och en hel del vånda. Men mitt i allt detta har jag lärt mig att det bara är skapade känslor och det som inte är skapat finns där för att jag förhoppningsvis ska kunna komma ut på andra sidan med ny kunskap, visdom och insikt. Det är alltid värt att må dåligt några månader då jag får landa i någonting nytt.

Hur tänker du när hela ditt liv är ett gungfly? Kan du känna lugnet mitt i din storm? Vilka är dina rädslor, vågar du se dem och möta dem?

På bilden är det jag i mitt helt ofördelaktiga esse, för att uppmuntra min vuxna dotter med ett fejs jag använt då hon var yngre och smärtorna rev och slet i hennes kropp. Det här är också jag med håret på ända, i oglamoröst rött nattlinne och prickar i ansiktet av stressutslag. Finns inte särskilt mycket vackert i själva fotografiet. Det vackra finns bakom motivet att göra det och varför jag väljer att dela med sig av det.

Vågar du göra sånt? Varför inte? Vad är det värsta som kan hända?

Se på dig själv med kärlek för hela den människan du är. Var inte rädd för att vara operfekt för i det operfekta och skavankerna finns också skönheten i det som är det unika du.