Den där känslan...

Ni vet den där känslan av att känna sig som en bluff, att alla ser igenom en och att känna att du bara är fel. Där är jag nu.

Det skaver rätt hårt under skinnet att känna sig obekväm i den man är, sina tillkortakommanden och känslan av att, finns det något mer, blir det någonsin bättre eller varför är jag så in i baljan udda, obekväm och jag kort och gott fel hela tiden.

Det är inte en bekväm plats att vara på. Den platsen där bara misstagen tillåts ta plats, den platsen där bara felaktiga beslut och att ständigt rensa upp i efterskalvet av sina goda föresatser. Att ha gått ett nu halvt liv och inse misstagen försent. Se hur längtan efter kärlek bara blev till ingenting. Hur jag står där ensam idag, ensam med alla mina goda föresatser satta på skampåle till allmän beskådan och jag bara väntar på den publika förödmjukelsen.

Jag är dock lite tacksam att jag vågar se mina misslyckanden och att jag fortfarande orkar försöka stå ut med mig själv i en värld där bara den som har pengar, skönhet, status och makt är värdefull. I en värld där den som kämpar för att göra gott och där status och makt är ointressanta för. Inte konstigt att en sån människa hamnar i skottgluggen för diverse elände och blir utsatt för det ena och det andra.

Ibland tänker jag att världen inte har någon glädje av mig och att jag är för udda för att få ta plats i den.

Ibland tänker jag, tänk om det inte blir bättre än så här? Orkar jag mer av detta? Just nu är jag oerhört osäker på det.

Jag undrar jag...

Foto: Harriet Olsén

...över så mycket. Det känns som alla tankar bara virvlar runt i huvudet just nu. Jag är så tacksam att jag har mitt jobb så att jag har något som skingrar mina tankar när de snurrar som allra värst. Det virvlar runt så snabbt att jag liksom inte får fatt i tanken utan det känns precis som om jag precis ska sträcka ut handen och ta tag i den - vips så är den borta igen - jag känner mig som jag står i ett rum och allt virvlar som en orkan runt mig och jag jobbar hårt för att få fatt i något att reda i. Det är jobbigt att känna så här.

Jag känner ändå att jag står på en stabil grund men ändå samtidigt virvlar det mesta för fort för att jag ska kunna reda ut hur jag känner och varför. Jag vet att jag inte trivs med mig själv, jag förstår att jag är orolig över allt elände min kropp hittar på och jag vet att jag oroar mig över min dotters skolgång. SÅ långt är jag med...

Foto: Harriet Olsén


Men mitt i orkanen så förstår jag att det är mer saker som poppar upp och pockar på min uppmärksamhet. Jag har längtan till gemenskap samtidigt som jag känner mig knäckt efter Team LaGaylia och inte duger. Jag vill ta ansvar över mycket mer - samtidigt som jag tycker att jag har nog mycket att stå i.

Jag känner mig rent ut sagt villrådig och behöver någon klok människa att tala med - en människa som har levt och som har gjort både goda och felaktiga val. Jag borde tala mer med Gud och jag borde lära mig att tycka om mig själv. Christer älskar mig som jag är och Gud har skapat mig så här. Varför känns det då så jobbigt?

Varför har inte jag en massa vänner när jag uppfattas som trevlig, glad och social? Jag fattar inte någonting. Allt jag vill är att vara en god vän till någon och ha en vän som är en god vän tillbaka. Hur kan jag känna mig så ensam?

... jag undrar jag varför det känns så här? Jag undrar jag....

Nu har jag varit borta ganska lång tid från kyrkosammanhang...

Varför då undrar ni som har följt min blogg.

Jag har tyvärr tappat tron på människorna som finns med i många församlingar. Jag är ledsen och känner mig sviken. Jag känner mig otillräcklig och fel mest hela tiden. Har jag bekymmer och behöver hjälp så blir plötsligt jag boven om det är någon person som sårat mig djupt och t o m knäckt mig. Jag menar hur snett kan det bli egentligen? Jag hade inte väntat mig att man skulle dela min åsikt det var inte meningen. Jag hade bara hoppats på hjälp i hur jag skulle kunna hantera situationen. Jag känner mig fortfarande exkluderad när min tro på Gud i allra största mening är en inkluderande tro.

Jag tror på den gyllene regeln, alla människors lika värde inför Gud och jag är så naiv att jag tror att man försöker att behandla människor lika inom församlingen. Jag har blivit sviken och det värsta är att jag inte vet om det är inbillat eller sant.

Tyvärr tror jag att det är sant - det är inte många som hört av sig efter min frånvaro för att höra hur det är med mig.

Det är sånt här som ytterligare spär på min dåliga självkänsla och det är sånt här som ytterligare bekräftar mina negativa tankar om mig själv.

I förlängningen leder det också till att jag mår oerhört dåligt och att jag tar detta som en bekräftelse på att jag inte duger. Jag är inte fin nog, inte rik nog och verkligen inte smal nog.

Vad konstigt att en församling kan hamna så fel och ... ja, det måste ju vara något jag gjort tokigt för att känna så här. Jag har ställt upp i barnverksamheten, hjälpt till att sjunga på gudstjänster är med i en tempeltjänargrupp. Nej, jag är ledsen att det är något jag inte kan ta på som gör att jag inte är lika viktig som alla andra. Jag är oerhört ledsen över att jag måste behandla människor så fel att jag inte räknas. Hur fel ute kan man vara egentligen när man tycker om människor och behandlar andra som man vill bli behandlad själv.

Jag tror på den gyllene regeln - trots allt - jag försöker att leva efter den och jag ber om ursäkt att jag är så felande.

Jag tror på Gud och vi kan kommunicera med varandra, men jag saknar att vara del i den kristna gemenskapen - men är man inget värd så är man.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (Matt. 7:12, Bibel 2000)