Med allt mindre bagage i livet...

... både när det gäller saker och när det gäller gamla tankerester, tankemönster och känslospår. Det blir allt lättare i livet om du förlåter. Det är sant! Tro mig, jag har förlåtit de som förgripit sig på mig, mobbat mig som barn och vuxen, de som utnyttjat mig på andra sätt och det största, svåraste och tyngsta har jag äntligen lyckats göra. Vet ni vad det är? Jo, jag har förlåtit mig själv för att jag varit för godtrogen, att jag tillåtit andra att göra mig illa, att jag inte stått upp för mig själv tillräckligt, för de gånger jag inte varit så bra mor jag velat vara, för de gånger jag känt mig otillräcklig, för de gånger jag trott på andras värderingar av mig som person, mitt utseende eller för att jag inte klarat av lika mycket som andra.

Det andra riktigt stora i den här processen som kommit är att jag kan säga med ett öppet hjärta och en ren själ att varje beslut jag fattat har jag gjort utifrån den person jag varit då med de kunskaper jag hade i de situationerna, utifrån hur min tankevärld sett ut just då. Jag har aldrig fattat ett beslut för att medvetet göra någon annan illa. Det har alltid fattats utifrån det bästa jag kunnat just där och då. Ingen kan göra bättre än så, inte jag heller.

Min fasta övertygelse är också i det här sammanhanget att när du minskar på dina krav på dig själv så kommer du också ha lättare att förstå och överse med andra människors "brister". Drar vi det ett steg längre så har du ingen rätt att försöka ta makten i en annan människas liv genom att förminska deras insats eller värde, för det är just det du gör när du går in och kritiserar andra människor. Har du tänkt på det? Har du obeserverat hur du mår i ditt inre när du tänker illa om någon annan människa? Vad kan du observera när du skickar tänkta giftpilar av förnekelse, skadeglädje eller önskemål om andra människors misslyckanden? Mår du bättre av det? Nej, knappast. Initialt känner du nog en oerhörd lättnad över att du hittar något sätt att göra andra människor mindre än du själv känner dig. Sedan kommer det lite skuld och skam in i bilden och efter det mår du sämre efteråt än du gjorde innan, har jag rätt?

Hur bryter man då ett sånt mönster? Det är inte lätt. Redan när vi börjar i skolan eller rent av tidigt hemifrån lär vi oss att skapa ett mönster där det är vi och dem. Där de som inte är vi har några tillkortakommanden som skapar ett inbillat övertag över dem. I bästa fall får de aldrig reda på att det är vi och dem. De kommer gå genom ett helt liv utan att veta om att det är de som är dem. Då funderar jag ju så här givetvis, vad är det då som ger dig ett övertag? Jag menar eftersom att de som inte ingår i ditt vi aldrig får reda på att de är dem? Förstår du min tanke här?

Jag tycker att det är så absurt att dela in oss människor i vi och dem. VI är alla VI! Vi är alldeles felbara, ofullständiga, fula, snygga, underbara, lika, olika människor - VI- ALLIHOP!

Det är när vi lever i vanföreställningen av vi och dem som vi skapar rädslor. Rädslor föder mer rädsla och frånvaro av kärlek. I frånvaron av kärlek slår mörkret rot och det som är avarter av oss människor. Det mörka får i avsaknad av kärlek övertaget och slukar oss. När sedan hoppet försvinner kommer hatet som ett brev på posten. När hatet och rädslan tar över organismen så gör vi allt för att fylla tomrummet och avsaknaden av kärlek. Då fyller vi det med hat, våld, krig och droger.

Kom ihåg, det finns bara VI - Vi är alla EN!

Bowling

Är något som är väldigt enkelt som sport betraktat samtidigt som det är väldigt svårt. Tyvärr är det rätt dyrt också om man ska gå hela familjen. De gånger vi har fått till det har vi ändå haft väldigt roligt. Det är ju rätt tillfredsställande om man lyckas med en strike men jag måste erkänna att det för det mesta slutar i rätt omöjliga spärrar för min del eller så i rännan. Flera gånger så har jag blivit en riktig alleyrat om man säger så. Alltid har jag fått stryk av mina barn - men oj vad roligt vi har haft.

Det brukar vara intressant som otränad och ovan bowlare dagen efter med träningsverk i tummen, handleden och i ljumskarna. Vi har varit flest gånger här på O'Leary's i Sundsvall eftersom det har varit mest lättillgängligt med busshållsplats utanför.

Jag tycker det är väldigt mysigt att bowla när det är bra musik, discokula i taket och god mat att äta tillsammans med en härlig öl efteråt. Det är ju rätt enkelt att ordna en helkväll där hela familjen får vara med ändå. Jättekul. Här i Sundsvall har vi ju två ställen att välja på men då jag bara har erfarenhet av O'Leary's så är det endast det jag kan tala om.

Åker man till Stockholm så finns det massor av ställen att kolla in både enklare och mer sofistikerade platser.

Vill du läsa mer om bowlingens historia kan du göra det här. Inte så illa att få lära sig lite mer, eller? Hoppas du blir sugen på att bowla efter att ha läst detta - för jag försäkrar att det är jättekul.

Jag undrar jag...

Foto: Harriet Olsén

...över så mycket. Det känns som alla tankar bara virvlar runt i huvudet just nu. Jag är så tacksam att jag har mitt jobb så att jag har något som skingrar mina tankar när de snurrar som allra värst. Det virvlar runt så snabbt att jag liksom inte får fatt i tanken utan det känns precis som om jag precis ska sträcka ut handen och ta tag i den - vips så är den borta igen - jag känner mig som jag står i ett rum och allt virvlar som en orkan runt mig och jag jobbar hårt för att få fatt i något att reda i. Det är jobbigt att känna så här.

Jag känner ändå att jag står på en stabil grund men ändå samtidigt virvlar det mesta för fort för att jag ska kunna reda ut hur jag känner och varför. Jag vet att jag inte trivs med mig själv, jag förstår att jag är orolig över allt elände min kropp hittar på och jag vet att jag oroar mig över min dotters skolgång. SÅ långt är jag med...

Foto: Harriet Olsén


Men mitt i orkanen så förstår jag att det är mer saker som poppar upp och pockar på min uppmärksamhet. Jag har längtan till gemenskap samtidigt som jag känner mig knäckt efter Team LaGaylia och inte duger. Jag vill ta ansvar över mycket mer - samtidigt som jag tycker att jag har nog mycket att stå i.

Jag känner mig rent ut sagt villrådig och behöver någon klok människa att tala med - en människa som har levt och som har gjort både goda och felaktiga val. Jag borde tala mer med Gud och jag borde lära mig att tycka om mig själv. Christer älskar mig som jag är och Gud har skapat mig så här. Varför känns det då så jobbigt?

Varför har inte jag en massa vänner när jag uppfattas som trevlig, glad och social? Jag fattar inte någonting. Allt jag vill är att vara en god vän till någon och ha en vän som är en god vän tillbaka. Hur kan jag känna mig så ensam?

... jag undrar jag varför det känns så här? Jag undrar jag....

Har fått lite mer ordning i lägenheten nu..

Så här ser det ut i mitt kök fast färgerna är tvärtom. Fint va?!  :-)

Christer har gjort ett fantastiskt jobb och han har varit så duktig. Vad han har jobbat och slitit. Idag har jag fått in mitt nya köksbord och stolar till det. Bordet är vitt och stolarna är vita med svarta skinnsitsar.

Det är så fint. Jag och Christer formar vårt gemensamma hem till något alldeles nytt och härligt tillsammanst tycker jag. Barnen - både mina och hans - verkar trivas ihop dessutom. Tiffany älskar att bo här och katten Anakin börjar så smått vänja sig vid nya livsbetingelser också.

Jag tror att vår nystart på Alnö kommer bli bra.

Massor med kramar,

//Harriet <3

Nyss hemkommen från en fantastisk gudstjänst.

Gud är verkligen god.

Det var så härligt att få vara i Helig Andes närvaro och tillsammans med församlingen få njuta av gemenskapen i lovsången, kärleken till Jesus, Ordet och känna glädjen i Pingstens budskap.

Känner mig fylld av Guds kärlek och känner ro i Hans nåd.

Nu ska jag bara mysa - snart ska jag äta sallad och sedan bär det av till hemgruppen för att umgås mer med församlingsmedlemmarna och Gud.

Ha en alldeles underbar söndag alla ni som läser min blogg.

Gud välsigne er alla - både ni som tror, söker eller ni som inte tror.

//rofylldamamman