Ja, då vet man då.

Uppenbarligen är jag helt ointressant och oviktig. Det står helt klart efter att fått ett mejlsvar från min församling ikväll.

Jag besvarade en förfrågan om Växagrupp där jag meddelade att jag funderade på att gå ur församlingen och inte skulle deltaga som svar fick jag;

Hej Harriet!

Tack för snabbt svar, då vet vi hur du tänker..

Sköt om dig Harriet!

kramxxxxx

Ja, som sagt - svart på vitt. Jag är ju både förvånad och chockad just nu kan jag ju säga. Jag hade väl väntat mig att något engagemang skulle visa sig. Någon skulle ställa frågor eller undra vad jag ansåg hade gått snett. Nej då, bara detta...

Inte ledsen eller så nu - bara - liksom flabbergasted kan man säga.

Kan ju också säga vad var det jag sa? Till de som tyckt att jag har inbillat mig om mina känslor - det här bekräftar ju bara vad jag har trott i ett par år nu. Tråkigt både för mig som törstat efter gemenskap och för dem som helt missat målet med att vara kristen trots allt. Mycket som är spel för gallerierna trots alla fina ord som sägs och har sagts.

Dåså, då släpper vi det här och jag som har ägnat tid åt dåligt samvete bl a. Det verkar ju rätt dumt så här i backspegeln.

Hagakyrkan.

Där var jag idag. Det var ett fantastiskt välkomnande och mina församlingsvänner hade saknat mig. Jag blev jätteglad. Det var också fantastiskt mysigt med härliga ungar på gudstjänsten och jag fick skratta av glädje till deras kommentarer. Vad jag har saknat kyrkan och vad kul att den hade saknat mig också.

Jag fick välbehövlig förbön och känner mig en hel del bättre och skyddad mot det onda idag mot igår. Tack Gud för att jag har desa människor i mitt liv och tack för en underbar man, barn och ett liv med både upp och nedgångar.

Önskar er alla Guds rika välsignelser!

Nu har jag varit borta ganska lång tid från kyrkosammanhang...

Varför då undrar ni som har följt min blogg.

Jag har tyvärr tappat tron på människorna som finns med i många församlingar. Jag är ledsen och känner mig sviken. Jag känner mig otillräcklig och fel mest hela tiden. Har jag bekymmer och behöver hjälp så blir plötsligt jag boven om det är någon person som sårat mig djupt och t o m knäckt mig. Jag menar hur snett kan det bli egentligen? Jag hade inte väntat mig att man skulle dela min åsikt det var inte meningen. Jag hade bara hoppats på hjälp i hur jag skulle kunna hantera situationen. Jag känner mig fortfarande exkluderad när min tro på Gud i allra största mening är en inkluderande tro.

Jag tror på den gyllene regeln, alla människors lika värde inför Gud och jag är så naiv att jag tror att man försöker att behandla människor lika inom församlingen. Jag har blivit sviken och det värsta är att jag inte vet om det är inbillat eller sant.

Tyvärr tror jag att det är sant - det är inte många som hört av sig efter min frånvaro för att höra hur det är med mig.

Det är sånt här som ytterligare spär på min dåliga självkänsla och det är sånt här som ytterligare bekräftar mina negativa tankar om mig själv.

I förlängningen leder det också till att jag mår oerhört dåligt och att jag tar detta som en bekräftelse på att jag inte duger. Jag är inte fin nog, inte rik nog och verkligen inte smal nog.

Vad konstigt att en församling kan hamna så fel och ... ja, det måste ju vara något jag gjort tokigt för att känna så här. Jag har ställt upp i barnverksamheten, hjälpt till att sjunga på gudstjänster är med i en tempeltjänargrupp. Nej, jag är ledsen att det är något jag inte kan ta på som gör att jag inte är lika viktig som alla andra. Jag är oerhört ledsen över att jag måste behandla människor så fel att jag inte räknas. Hur fel ute kan man vara egentligen när man tycker om människor och behandlar andra som man vill bli behandlad själv.

Jag tror på den gyllene regeln - trots allt - jag försöker att leva efter den och jag ber om ursäkt att jag är så felande.

Jag tror på Gud och vi kan kommunicera med varandra, men jag saknar att vara del i den kristna gemenskapen - men är man inget värd så är man.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (Matt. 7:12, Bibel 2000)

Idag har jag varit i kyrkan igen..

Det var längesedan sist men jag trivdes och det kändes kul att vara tillbaka. David Axelsson, vår pastor, hade en bra predikan om vad för slags andlig näring man kan ta in lite mindre av. Det handlade mycket om att vi som människor ofta fokuserar på fel saker i livet. Som vanligt så fick man mycket att tänka på efter predikan.

Jag sjöng tillsammans med församlingen då jag ledde lovsången och njöt av att vara nära Gud. Mitt fokus var hos Honom och det kändes så skönt. Jesus i Fokus i mitt liv. Jag hade verkligen saknat alla människorna och det var roligt att träffa dem en stund.

Nu är jag jättetrött och ska strax vila så jag orkar med att se på tv en stund ikväll.

Kommer säkert fler inlägg bara jag vilat mig en stund.

Nyss hemkommen från en fantastisk gudstjänst.

Gud är verkligen god.

Det var så härligt att få vara i Helig Andes närvaro och tillsammans med församlingen få njuta av gemenskapen i lovsången, kärleken till Jesus, Ordet och känna glädjen i Pingstens budskap.

Känner mig fylld av Guds kärlek och känner ro i Hans nåd.

Nu ska jag bara mysa - snart ska jag äta sallad och sedan bär det av till hemgruppen för att umgås mer med församlingsmedlemmarna och Gud.

Ha en alldeles underbar söndag alla ni som läser min blogg.

Gud välsigne er alla - både ni som tror, söker eller ni som inte tror.

//rofylldamamman