Efter ett livs kamp så förstår jag nu varför?!

Jag förstår varför jag har haft svårt att ha ett nära och verkligt umgänge. Varför jag i min önskan om att vara social alltid känt mig avig, fel och konstig.

När jag var i tonåren så orsakade min oförmåga ofta utbrott, jag var oerhört svart eller vit i mitt tänk. Jag var brottsligt ärlig och sa alltid vad jag tyckte och tänkte. Såklart att människor upplevde mig annorlunda.

Jag har upptäckt genom min äldsta son att vi har oerhört mycket gemensamt i sättet vi är. Därför förstår vi varandra så bra och därför trivdes han bra hos mig.

Jag har absolut Aspergers och ADHD själv. Jag måste se till att få en diagnos på detta och kanske hjälp och stöd i min vardag. Jag är så himla trött på att ställa till det för mig i livet, att ständigt få städa upp efter mig själv. Jag är så trött på att aldrig förstå riktigt hur samvaron med människor fungerar. Jag kapitulerar. Det är fel på mig, det är jag som är avvikande, fel och onormal. Även om jag tycker bättre om mig själv idag än vad jag gjort på många år. Så är jag så trött på min ständiga oförmåga att hålla i pengar trots att jag vill, att ha svårt med siffror. Höra mer än andra och ständigt pejla allting överallt. Ibland är jag så överväldigad av alla intryck att jag isolerar mig på mitt rum bara för att få tid att ladda.

Jag har trott att jag var en HSP men då skulle jag förstå fler saker i det sociala samspelet än vad jag gör.

Dags att uppsöka en vårdcentral och få en tid för utredning, diagnos och kanske medicin. Någon slags hjälp behöver jag helt klart för jag orkar snart inte mer. Jag är visserligen högfungerande men jag är ständigt utmattad.

Tror det är därför jag tycker så mycket om mitt nya jobb. Enkla instruktioner, uppgifter jag vet början och slut på och klara mål att arbeta med. Det är jätteskönt för mig. Samma rutin och samma uppgift skapar ett lugn som jag uppskattar. Jag är hela tiden i arbete och trivs med det. Jag behöver känna mig nyttig och ha en uppgift.

Hej!

Jag heter Harriet och jag har antagligen Aspergers/adhd, jag förstår det nu när jag är 44 år. Tänk om jag kunnat få hjälp tidigare. Nu är det dags!

Fryser som sjutton idag...

Näsan är iskall, fötterna är is och händerna blå. Dessutom har jag huvudvärk, trots att jag druckit kaffe idag. Hmmppff!

Imorgon hoppas jag att det blir att flytta av och att det är färdigflyttat för min del för ett tag. Jag menar, visserligen känns det som det bor lite Taikon (någon som flyttar mycket, tyvärr inte frivilligt för zigenare förr) i mig men nu tycker väl även jag att det kunde vara skönt att få rota mig litegrann.

Disa och jag har haft en fin dag. Älskade E-L och E kom hit en sväng så jag fick träffa dem. Dessutom har fina N också varit hit och hade kompisen H med sig, i ett huj var Disa ut en tredje gång idag. Nu ligger hon och snarkar jämte mig på sängen, underbaringen. Rätt trött och nöjd. Vi fortsätter att behandla hennes ögoninflammation. Köpte lite ögondroppar att skölja rent med innan hon får krämen i ögat. Jag inbillar mig att det blir ett bättre resultat då. Mitt hjärtas kärlek.

Jag vill faktiskt inte bli sjuk men nog känns det som om kroppen säger stopp - halt - stanna just nu. Kanske har det varit lite väl mycket spänning idag.

Var iväg och mötte upp min vän Michael Dotson i fredags på Arlanda och vi talade länge. Han är verkligen en fin man. Han påminde mig också om min kärlek till sången och att han inte kunde se att jag inte skulle sjunga i någon form alls. Jag fick inte sluta med det sa han. Skönt med vänner som påpekar att det är viktigt att hålla sig till sin passion för att orka med allt det andra. Han har så rätt, så rätt. Utan passion torkar nog människan ut, jag vet att jag behöver sången för att klara det som annars kan vara jobbigt.

Jag har märkt på sistone att även om det är kort arbetstid på kvällen så känns det ändå lite tokigt att åka till jobbet på eftermiddagen, mitt i middagstid. Det funkar inte alls med mathållningen då. Helt galet är det.

Jag söker mer jobb på dagtid nu eftersom jag känner att det blir bättre. Men det är svårt att väga för och emot för trots allt så är det viktigt att vara ute mitt på dagen och gå långpromenad för att få så mycket d-vitamin som möjligt och att känna sig piggare. Men just nu känns det som ett lyxproblem för jag har ju faktiskt ett arbete trots min höga ålder av 44 år.

Jag läste en artikel, tror det var Expressen men är inte säker, där stod det att det var svårt att få arbete om man var äldre än 40 år. Det är ju bedrövligt ju. De flesta av oss har ju inga barn som blir sjuka i den åldern, vissa får ju dessutom sitt första barn i den åldern. Är det inte bara en fördel att få någon som har en massa livserfarenhet i bagaget. Ung kan man ju vara ändå i sinnet och singel och ha ett bra liv vid sidan om. Faktiskt!

Känns konstigt att räknas ut som för gammal nu när jag faktiskt för första gången på allvar efter att ha tagit hand om barn med funktionshinder på egen hand i så många år. Nu när jag har kraft, tid och möjlighet att lägga ner min själ i ett jobb.

Det är inte lätt när det är svårt som sagt.