Att leva tryggt

I ett land där jag ändå kan känna mig rätt säker när jag går utomhus på kvällen. I ett land där det inte är dagliga dödsfall p g a vapen. Ett land där vi väljer att ta på allvar och vågar belysa problemen det är en ynnest.

Visst finns det många saker som kan bli bättre men ändå känner jag mig relativt trygg och ändå skulle jag inte välja att bo någon annanstans. Jag har ju provat det i tio dagar ni vet. Ja, det blev ohållbart och jag återvände till mitt hemland till Sverige. OM jag åker igen så kommer det vara på egna premisser med egna slantar och på mina villkor. Jag känner till bra mycket mera nu och har lite mer på fötterna.

Trots allt detta och det som blev struligt när jag kom hem hit till Sverige så har jag ändå mitt i allt detta lyckats att hitta ett arbete och en bostad även om det innebär att hyra in sig hos någon annan. Jag är så oändligt tacksam att någon väljer att låta mig och min hund Disa komma innanför deras dörrar, upplåta ett rum åt oss. Det är fantastiskt, sedan får jag ju också möjlighet att bidra med lite hyra och att finnas där om det behövs. Jag får ju på något sätt en lånefamilj, det känns bra. Jag försöker vara så följsam som möjligt och jag har inget emot att ligga eller sitta på rummet och fnula med bloggen, lära mig något på nätet eller helt enkelt skriva på en novell. Novell för skrivbordet då givetvis...

Trots allt jag har varit med om så känns det hoppfullt och idag kom nästa fina besked. Jag ska få prova jobba på dagtid, något som annars bara erbjuds efter man jobbat länge på mitt jobb. Jag blev jätteglad över det så det ska jag göra imorgon. 9 till 5 ska jag jobba och jag har ordnat med passning för Disa också. Puh!

Vad vill jag säga med allt detta då? Jo, även om det blir fel ibland, våga ta chansen. Även om du tror att någonting är farligt, testa ändå. framför allt skräm inte upp dig själv med det du är rädd för. Du måste leva ditt liv. Det går inte att göra genom andra utan du måste leva ditt liv, du måste välja att ha ett gott liv och du måste bygga upp dig själv. Det är ditt ansvar att skapa lyckan i ditt liv, ingen annan människa har ansvar för det. Låt inte din törst efter trygghet förstöra ditt liv genom att hindra dig delta i det.

Fryser som sjutton idag...

Näsan är iskall, fötterna är is och händerna blå. Dessutom har jag huvudvärk, trots att jag druckit kaffe idag. Hmmppff!

Imorgon hoppas jag att det blir att flytta av och att det är färdigflyttat för min del för ett tag. Jag menar, visserligen känns det som det bor lite Taikon (någon som flyttar mycket, tyvärr inte frivilligt för zigenare förr) i mig men nu tycker väl även jag att det kunde vara skönt att få rota mig litegrann.

Disa och jag har haft en fin dag. Älskade E-L och E kom hit en sväng så jag fick träffa dem. Dessutom har fina N också varit hit och hade kompisen H med sig, i ett huj var Disa ut en tredje gång idag. Nu ligger hon och snarkar jämte mig på sängen, underbaringen. Rätt trött och nöjd. Vi fortsätter att behandla hennes ögoninflammation. Köpte lite ögondroppar att skölja rent med innan hon får krämen i ögat. Jag inbillar mig att det blir ett bättre resultat då. Mitt hjärtas kärlek.

Jag vill faktiskt inte bli sjuk men nog känns det som om kroppen säger stopp - halt - stanna just nu. Kanske har det varit lite väl mycket spänning idag.

Var iväg och mötte upp min vän Michael Dotson i fredags på Arlanda och vi talade länge. Han är verkligen en fin man. Han påminde mig också om min kärlek till sången och att han inte kunde se att jag inte skulle sjunga i någon form alls. Jag fick inte sluta med det sa han. Skönt med vänner som påpekar att det är viktigt att hålla sig till sin passion för att orka med allt det andra. Han har så rätt, så rätt. Utan passion torkar nog människan ut, jag vet att jag behöver sången för att klara det som annars kan vara jobbigt.

Jag har märkt på sistone att även om det är kort arbetstid på kvällen så känns det ändå lite tokigt att åka till jobbet på eftermiddagen, mitt i middagstid. Det funkar inte alls med mathållningen då. Helt galet är det.

Jag söker mer jobb på dagtid nu eftersom jag känner att det blir bättre. Men det är svårt att väga för och emot för trots allt så är det viktigt att vara ute mitt på dagen och gå långpromenad för att få så mycket d-vitamin som möjligt och att känna sig piggare. Men just nu känns det som ett lyxproblem för jag har ju faktiskt ett arbete trots min höga ålder av 44 år.

Jag läste en artikel, tror det var Expressen men är inte säker, där stod det att det var svårt att få arbete om man var äldre än 40 år. Det är ju bedrövligt ju. De flesta av oss har ju inga barn som blir sjuka i den åldern, vissa får ju dessutom sitt första barn i den åldern. Är det inte bara en fördel att få någon som har en massa livserfarenhet i bagaget. Ung kan man ju vara ändå i sinnet och singel och ha ett bra liv vid sidan om. Faktiskt!

Känns konstigt att räknas ut som för gammal nu när jag faktiskt för första gången på allvar efter att ha tagit hand om barn med funktionshinder på egen hand i så många år. Nu när jag har kraft, tid och möjlighet att lägga ner min själ i ett jobb.

Det är inte lätt när det är svårt som sagt.