Nu har jag flyttat hemifrån, japp, du läste rätt. Jag har flyttat hemifrån för att inte vara i vägen för mina vuxna barns utveckling. Varför jag flyttat? Konstigt, ja kanske. För mig var det snarare en fråga om att lösa ett "problem" praktiskt. I Sundsvall där jag bor är det bostadsbrist och då särskilt på små lägenheter. Barnen bor kvar mitt i stan och delar på den lägenheten de bor alla billigare tillsammans i den stora 4:an. Jag kände mig i vägen som sagt och jag var helt utsliten mentalt efter alla år ensam med ansvaret. Missförstå mig nu inte, mina barn är vuxna, smarta, duktiga och oftast kloka. Sönerna är 23, 22 och dottern 18 år och fullt kapabla att påbörja sina liv utan mig som ser till att vardagen fungerar. Det fixar de själva. Vi tycker mycket om varandra men tiden att bryta upp var NU och för att vi skulle kunna må bra på varsitt håll så var detta en tvungen process att inleda. Jag känner att det nästan känns som att diskutera en skilsmässa och på sätt och vis handlar det nog om det. Vi kapar nu navelsträngen helt. Jag finns bara ca 10 minuter bort med bussen och vill de något är det bara att ringa.
Jag stormtrivs i lilla Bredsand med trevliga människor som hälsar när vi är ute och promenerar jag och hundarna. Tempo var inte så hiskeligt dyrt som jag trodde och eftersom jag äter rätt enkel mat så fungerar det nog bra. Vill jag handla mer så kan jag ju åka till Kvissleby och handla på ICA Kvantum där.
Jag jobbar på tillsammans med underbara gänget med Sundsvalls Gospelfestival, härligt. Jag är också med och ska medverka på Spectras 20-års jubiléum och sjunga som gammal Spectrian, det känns jättekul. Jag saknar förstås kören jag sjunger i nu, Joyful Soul, men vi ses ju snart igen.
Mitt liv är gott och mina hundar och jag har ett lugnt liv. Mycket stress har försvunnit, enda smolket i bägaren är att Försäkringskassan strular, oväntat? Nej, men det kommer ordna sig det också.
