Grrrr....

Måste bara snabbt klaga ifrån mig på Försäkringskassan och lätta på bördan.

Fick hem besked om utbetalningen den 19:de och ser till min förskräckelse att jag bara får drygt hälften av pengarna jag ska ha den här månaden. De har inte handlagt Johannas ärende ännu avseende vårdbidraget som jag får varje månad. Jag måste ju söka om hennes vårdbidrag vart annat år trots att hon är kroniskt sjuk - helt galet - kronisk sjukdom innebär ju att man inte blir frisk.

Detta innebär ju i sin tur att jag kanske blir utan pengarna från Trygg Hansa också. Då står jag där med mer räkningar än pengar. Hur i allsindar gör man då?

Vad är det som händer nu? Jag blir galen... hur jag än sliter för att få det att gå ihop så strular alltid någonting. Jag får köra med sommardäck till i november och får .... jag vet inte.... jag ger upp snart. 1:an och 2:ans växel funkar inte heller... Grrrr...

Jag kommer alltså sitta där med en massa räkningar att föra över till nästa månad och jag som har planerat att starta med Mary Kay i november. Nu vet jag inte alls hur detta ska sluta.

Blir till att be Gud om en snabb och bra lösning.

HJÄLP!

//Harriet

Om Försäkringskassan vill få ut mig i jobb...

... hur tror de att jag ska klara mig på 78 kronor/dag? Det är nämligen den ersättning jag får i habiliteringspenning. Helt galet - dessutom - måste jag stå för resekostnader under 300 kronor själv.

Jag ska ha habiliteringspenning på 25% det innebär att jag ska jobba 2 dgr/v = 10 t/v. På en månad blir det alltså åtta (8) dagar. Det gör att jag alltså ska få 624 kronor minus skatt + ev. milersättning på 11 kr mil över 300 kronor. SÅ jag får ingen bensinersättning heller då m a o. Eftersom jag åker 3 mil/dag = 24 mil * 11 = 264 kronor.

Det har jag inte råd med alls! Är jag sjukskriven får jag åtminstone 1 200 kr/månad ca på dessa 25%.

I Sverige straffas du oavsett om du är sjuk, ofrivilligt arbetslös, lat men inte om du lurar staten på pengar. Vad får de som sitter i fängelse undrar jag - säkerligen mer än vad jag får.

Det är nog inte jag som är sjuk - det är nog samhället!

//förtvivlad mamma

Skräcken att nästan förlora en kär vän...

BARNENS BERÄTTELSER från katastrofen
Skräck, sorg och saknad.


Ilska, skuld och dåligt samvete.

De barn som nu kommer hem från Asien har bagaget fullt av upplevelser och känslor.

Aftonbladet har träffat några av dem. Alla intervjuer har gjorts tillsammans med och i samförstånd med deras anhöriga.

"Vet du, jag dog nästan i Thailand"

LYCKLIGT ÅTERFÖRENADE När flodvågen slog in över Khao Lak sveptes Toni, 44, Sebino, 7, Bianca, 42, och Serena, 5, iväg åt olika håll. Toni lyckades få tag i Serena, hittade Sebino vid en uppsamlingsplats och återförenades till sist med Bianca på sjukhuset. ”När jag träffade dem grät jag”, säger hon.

Foto: MAGNUS WENNMAN

Sebino, 7, överlevde katastrofen i hotellbyn

NORRTÄLJE.
De kunde lika gärna ha varit döda.

Serena Zalbo, 5, och hennes storebror Sebino, 7, överlevde katastrofen i hotellbyn där 400 av 460 turister omkom.

–Ì´1;Det var den värsta dagen i mitt liv, säger Serena.

–Ì´1;Vet du, jag dog nästan i Thailand, säger Sebino.


Serena Zalbo, 5, och hennes storebror Sebino, 7, från Norrtälje kom till Khao Lak på julafton tillsammans med mamma Bianca, 42, och pappa Toni, 44.

De skulle ha en lugn och skön semester och hade hyrt en jättefin bungalow 20 meter från stranden i Khao Lak.

Badrummet vattenfylldes
–Ì´1;Jag var inne i badrummet när jag hörde ett konstigt ljud, som om ett flygplan höll på att störta. Plötsligt kom Toni rusande med ett barn under varje arm och skrek ”Vi kommer att dö”, säger Bianca Zalbo.

–Ì´1;Jag blev jätterädd när de skrek, säger Serena.

Vattnet trängde in under dörren och badrummet vattenfylldes på bara några sekunder.

Bianca försökte hålla upp Serena mot taket för att hon skulle få luft. Sedan tryckte vågen bort hela överdelen av badrummet som en champagnekork.

–Ì´1;Jag slog huvudet i taket så att det gick sönder, säger Sebino, 7, som slogs medvetslös.

Toni sveptes med upp i djungeln och fick tag i ett träd som slitits upp med rötterna.

–Ì´1;Plötsligt hörde jag ett svagt ”Pappa” bredvid mig. Jag vred på huvudet och såg två rosa läppar i det svarta vattnet, säger han.

Det var hans dotter Serena som höll på att sjunka.

–Ì´1;Jag hittade en liten planka som jag höll mig fast i. Men vattnet var fullt med olja eller något, säger hon.

Toni lyckades få tag på henne, och med hjälp av en svensk flicka och en thailändsk kvinna kunde de gripa tag i en luftfylld innerslang till ett traktordäck.

–Ì´1;Det kändes som om vi surfade fram genom djungeln i 100 km i timmen.

När hastigheten minskade lyckades de få tag på ett träd. När vattnet sjönk undan satt de fast på en gren tio meter över marken.

”Värsta dagen i mitt liv”
–Ì´1;Det var den värsta dagen i mitt liv. Och jag som inte ens visste vad en våg var för något, säger Serena.

Hon har många minnesbilder som hon helst inte vill prata om.

Som när finska Eva, 14, låg döende i bråten nedanför deras träd. Eva, som innan hon dog ropade till gruppen i trädet att de måste hälsa till hennes mamma i Finland att hon älskar henne.

–Ì´1;Varför dog hon? Var det för allt blodet, undrar Serena.

Serena och Toni fick senare hjälp att komma ner ur trädet och tog sig till en uppsamlingsplats utanför Khao Lak. När de närmade sig huset hörde de en röst uppe från taket.

–Ì´1;Pappa, pappa. Det är min pappa som kommer.

Det var Sebino.

–Ì´1;Jag kunde inte tro det: båda mina barn levde. Det gick nästan inte att förstå, säger Toni.

Storebror Sebino hade åkt med vattnet åt andra hållet. Åtminstone tror han det, han kommer inte ihåg så mycket.

–Ì´1;Jag minns att jag stod på ett upp och nervänt tak. En svensk kille som heter Ville och som går i sjuan räddade mig. Han sa ”Hoppa till mig på stocken”, säger han.

Toni och barnen tog sig till sjukhuset i Khao Lak där de skrev ner sina namn på listor över överlevande.

Utan att de visste om det fanns också Bianca på sjukhuset, men på en annan avdelning.

–Ì´1;Jag skrek högt när jag hörde Tonis och barnens namn läsas upp. När jag träffade dem grät jag. Sebino såg alldeles rädd ut och frågade om jag var ledsen, säger hon.

–Ì´1;Jag var säker på att mamma levde. Hon har så stora tuttar som hon kan flyta på, säger han.

”Varför måste det bli så?”
Bianca och Toni har tagit kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin i Norrtälje. De förbereder sig nu på att återgå till ett så normalt liv som möjligt. Men de är beredda på att det kan ta tid, framför allt för barnen.

–Ì´1;När vi kom hem hälsade Sebinos bästa kompis på. Det första han säger: ”Vet du, jag dog nästan i Thailand”. Sedan leker de som vanligt, säger mamma Bianca.

–Ì´1;Men så rätt vad det är kommer det en fråga. ”Varför måste det bli så?” Då gäller det att fånga ögonblicket när barnen orkar prata om det.


Olle Castelius

MIN KOMMENTAR:

Det var längesedan nu men jag kan nästan ta på skräcken och oron jag kände när jag såg nyheterna den där ödesdigra morgonen den 26 december 2004. Jag var inte säker på var mina vänner och barnen befann sig och jag vet fortfarande inte idag hur jag lyckades få tag på Biancas föräldrars nummer. Jag kommer ihåg hur mitt hjärta höll på att klämmas ihop till ett litet russin, jag känner hur jag omväxlande blev varm och kall i kroppen. Jag var så orolig att jag knappt orkade hålla mig stilla. Det pirrade i kroppen inombords så huden kändes elektrisk. Jag blev bara så själaglad när vi fick besked om att alla otroligt nog hade klarat sig.

Jag har tackat Gud flera gånger för att Han hade dem under sitt beskydd och att det helt enkelt inte var meningen att de skulle komma hem just då.

Jag är så oändligt tacksam för att min vän finns i livet och jag saknar henne när vi inte hörs av eller kan mötas.

Livet snurrar så snabbt ibland och det är då svårt att hinna mer än att umgås med sin familj och på något sätt så är ju ändå den viktigast.

//Tankfulla mamman