Jag vill vända mig mot en annan företeelse nämligen hur frivilliga bemöts av ledning i olika sammanhang. Jag förstår ju allt mer att det som är lego idag är att man minsann får vara tacksam att man får hjälpa till. Inte ens i den här världen har man rätt att ha ett liv som kan vara svårt av olika anledningar och som kan skapa förhinder. Inte ens denna är en frison för att känna sig uppskattad då man väljer att lägga sin fritid till förmån för någon annan vare sig det gäller ett lag, företag eller ens i kyrkan. Jag har personligen förlorat arbetsinkomst till förmån för aktiviteter jag engagerat mig i till förmån för andra.
Jag är nästan rädd att jag måste inta en mer cynisk syn på detta och undra om jag som person inte är smått knäpp för att jag utsätter mig för att hjälpa andra. För de människor det går bra för i livet är inte vi som försöker vara snälla utan det är de som är egocentriska, giriga, lögnare och sådana som utnyttjar andra människor, det är de som vinner fördelarna i vårt samhälle. Hur blev det så här egentligen?
Jag hjälper gärna till för att bryta tristessen från att inte ha ett arbete. Jag har andra aktiviteter också och tyvärr så övar ju inte min kör varje dag. Jag försöker göra en insats bara för att jag ser behovet någonstans. Det är slut med det nu. Jag ska prova att sätta mig själv främst och bara bekräfta mina egna och familjens behov hädanefter. Jag vill verkligen inte det men nu har jag fått nog.
Korkad är man om man vill hjälpa andra, vara snäll och stötta personer i sin närhet. Det är så sorgligt tycker jag. Varför skattas rovgirighet högre än välvilja? Varför tvingas jag härda mitt hjärta och använda en ilska som inte är min egen för att klara mig? Jag tvingas av samhället att bli mentalt femton år igen och jag vill protestera mot detta.
Jag är så trött att trampas på, förnekas och vuxenmobbas att ni har inte en aning hur tröttsamt det är.
Det finns individer som vill vara kollektiv och tycker att de ska trampa på mig för att jag vill vara jag. Nu förstår jag allt mer varför ensam är stark och det är HELT uppenbart varför det är just jag.
Varför då undrar du? JO, för jag har den inre styrkan som krävs för att orka med att vara individ och kämpe i livet. Ni stackare som måste klampa på mig för att finna egen styrka tycker jag verkligen synd om. Jag må vara tillfälligt sårad nu men min inre styrka reser mig alltid upp och kvar blir ni med era förkrympta själar och kämpar efter luft samtidigt som ni ser mig försvinna över horisonten på nyläkta vingar.
