Vänster, höger om marsch!

Vi borde vid det här laget ha kommit längre i vår omsorg om varandra och vår jord. Varför har vi så lätt att dras med i jakten på status, pengar, makt och ett övertag över vår granne? Jag kan ibland med längtan se antropologiska program om s k underutvecklade isolerade stammar i någon djup djungel någonstans och beundra deras sätt att ta hand om varandra. Där statusen oftast mäts i din kunskap, hur väl du tar hand om andra eller vad du kan tillverka för samhällets och varandras bästa. För mig känns det rent personligen som att vi är de som är underutvecklade, förkrympta och många gånger egoistiska själar som bara vill kliva på någon annan för att klättra högre upp på samhällsstegen.

Ett tag trodde jag att jag skulle bli lycklig om jag var rik eller om jag var uppskattad högt för det jag gjorde. Jag upptäckte ganska nyligen att det är ingen som frivilligt ger dig uppskattning i livet. För många människor är det så oerhört svårt att unna andra människor lycka, glädje och kärlek. Hur kan man det? Jag blir bara glad om andra har framgång om det är viktigt för dem. Jag unnar alla i min närhet kärlek, lycka och rikedom.

För min egen del väljer jag att alltid uppskatta mitt liv precis som det är. Det är någon sorts lugn vardagslycka som inte är så hysterisk och grandios som jag tycker om. Jag gillar när människor uppskattar mig för att jag kan ge dem någonting. Att jag är den som lyssnar, kanske kommer med en synpunkt om den efterfrågas eller som älskar mig som den jag är. Någon som uppskattar min positiva, uppbyggande ärlighet och som förstår att även jag är klumpig och fel ibland.

Maslovs behovstrappa borde säga oss mer än vad den får utrymme för. Den visar så tydligt hur människan värderar sina basala behov.

En annan viktig aspekt i det hela är ju att även om detta började med ett politiskt inlägg så ville jag så småningom komma fram till att även politiken ligger många gånger i toppen av våra mänskliga behov det är ett problem när vi utnyttjar vår postion på ett felaktigt sätt som det blir ett problem.

Vi väljer alltid vilka mål vi jobbar oss fram till på samma sätt som vi väljer hur vi ska uppfatta livet och vår utblick över det. DU kan alltid välja att se på livet med postitiva glas eller negativa i dina "glasögon" i slutänden är det alltid DIN känsla och DINA tankar som avgör hur du uppfattar ditt liv, din omvärld och dina förutsättningar.

Dina drömmar kan ingen ta i från dig. De är din egen personliga skatt att bevara i ditt hjärta.

Tänk hur allt kan kännas mycket lättare efter ett tag.

Jag är glatt överraskad över att jag är mycket starkare än vad jag tror. Jag är också fascinerad och lycklig över att mina barn är så kloka.

Jag är mycket lycklig över att vara jag - trots att jag är i högsta grad klantig och gör fel. Som tur är så börjar jag kunna förlåta även mig själv för mina brister. Det betyder inte att jag inte tar ansvar för dem det betyder bara att jag vågar se dem, förlåta och sedan arbeta med dem.

Tänk att jag är starkare än jag tror - nästan hela tiden. Det bor nog allt en liten Pippi Långstrump i mitt hjärta som bara längtar efter att få komma ut i dagsljuset. Tänk vad bra det är med Ljuset tar man ut alla troll i det - SÅ SPRICKER DE!

Tack för alla goa vänner som finns där. Tack för alla ni som orkar bry sig. Faktiskt lite tack till mig själv som vågar se sanningen och vågar låta mig själv fortsätta växa.

Jag väljer bort de som sårar och håller de som är riktiga vänner nära. Tack för att just NI finns. Ni vet vilka ni är förhoppningsvis. För mig är ni väl förborgade i mitt hjärta. Jag älskar er!

Vad roligt det var att komma tillbax till jobbet igen.

Efter alla helger med jul, nyår och sånt (Körslaget) så kändes det jättetrevligt att vara hemma utan att behöva vara i toppskick för att kunna sjunga och i mitt fall nästan-dansa. Det känns så skönt med vardagsrutiner igen även om mitt samboliv inte kommer bli vardag än på ett tag.

Det var som sagt en härlig vardags-dag idag - jag älskar att upprepa mig ibland *harklar mig* 

Min underbara sambo lagar middag och jag har varit ut med hunden. Har kollat mejlen och facebook så nu kan jag snart ägna mig åt att äta middag och mysa med familjen. Hunden behöver pussas på mer och katten kommer väl in snart.

Just ja! Idag har jag åkt buss för första gången från Alnö in till Sundsvall City för att jobba. Det kändes lite konstigt att åka fel väg liksom. Jag är lyckligt lottad som kan vara i nuet och låta en enkel busstur i stadstrafik bli till ett litet äventyr i vardagen.

Om jag känner mig lycklig - ja, det gör jag nog faktiskt.

Jag har en pojkvän som älskar mig (snygg är han också dessutom), jag har tre underbara barn, två härliga bonusbarn, en Yorkshireterror, en katt, två tamråttor, en lägenhet som ligger centralt. Jag har fina arbetskamrater, ett kul jobb och dessutom så mår jag rätt så bra just nu.

I det stora hela så är jag faktiskt rätt lycklig - oändligt tacksam - och rätt lycklig.

<3

Sitter nu efter att ha övat koreografi.

Idag har det varit en ganska krävande dag men det har också varit en trevlig dag tycker jag. Mycket har hänt och vi har mött många trevliga människor som vanligt här nere i Stockholm.



Låten vi ska göra imorgon i direktsändning som Keba Nordkvist och Anna Söderström gjort koreografin tillsammans med vår körledare. Jag är överraskad över hur det ser ut och vi låter riktigt bra tycker jag. Vår låt är svår och en riktigt cool dessutom.



Jag önskar och hoppas att vi gör så bra ifrån oss att du vill RÖSTA på oss i Sundsvalls Körslagsgäng.

Vi bor på Rica hotell vid Stockholmsmässan, Älvsjö. Tyvärr är datoranvändningen begränsad så jag kan inte lägga in en bild till blogginläggen ;-(



Många varma kramar från en trött och rätt så nöjd,



Harriet

Faksimil från Crossnet

Kirk Franklin arrangerade glädjefest i Örebro
Idag

Han sjunger nästan aldrig. Bara i ett par låtar får publiken i den närmast fullsatta Conventum Arena i Örebro lyssna till den amerikanska gospelstjärnans sångröst. Men han är inte desto mindre aktiv. Kirk Franklin ropar, dansar, jublar, rappar och skrattar mest hela tiden och liknar en värd som bjudit in till glädjefest. Sånginsatsen står två män och fyra kvinnor för, som var för sig skulle kunnat ha sin egen konsert och som tillsammans låter som en fullskalig gospelkör.

Den här kvällen uppstod det kärlek mellan Kirk Franklin och den svenska publiken. Det illustreras kanske bäst genom avslutningen där amerikanen, tillsammans med sitt 13 man starka band och sångare, återkom ett par gånger till publikens, minst sagt, ihärdiga klappande. Med armarna i kors och lätt skakande på huvudet log Kirk Franklin sitt stora leende, som en gest av tacksamhet för publikens kärleksfulla mottagande.

Kombinationen av den otroliga energi som pulserade ut från scen och genom hela publiken i de dansvänliga låtarna, den vibrerande stämningen i de vackra, stillsamma sångerna och Kirks ärliga och raka ord om Guds nåd och sina egna tillkortakommanden, lär inte ha lämnat någon oberörd.

Johanna Resare från Västerås och Caroline Wahlberg, nu bosatt i Eskilstuna, var inspirerade efter kvällen.
- Ja, man får ny energi och blir peppad på nytt, sa Johanna och Karoline nickade samstämmigt.
Båda tyckte att den bästa låten under kvällen var ”My life is in your hands”.
- Det var en av de första låtarna jag sjöng i en gospelkör, berättade Caroline.

Konserten i Örebro var Kirk Franklins första i Sverige. Men får publiken och Kirk som de vill var det inte den sista, för innan han går av scen öppnar han upp för ett återbesök: ”See you next year!?”, ropar han och bränner av ytterligare ett stort leende och rycker på axlarna i en frågande gest. Gensvaret från publiken talar sitt tydliga språk. De vill ha Kirk tillbaka.



Albin Larsson albin.larsson@crossnet.net
Webbredaktör Crossnet

Egen kommentar:

Jag är idag mållös, glädjefylld, haft min bästa musikala upplevelse någonsin, har otrolig värk i kroppen och är själatrött - MEN - Jag är fullständigt lycklig. För jag var där! På konserten och sjöng så hjärtat nästan ville hoppa ur kroppen. Helig Ande var närvarande och Jesus hoppas jag att någon vågade och tog chansen att ta emot.

På slutet av en konsert som varade i 2h 40 min så undrade Kirk om inte det var så att vi hade ett hem och uppmanade oss att gå hem.

//lyckligamusikmamman