Out of the storm

Är det verkligen så. Out of the storm, är ett begrepp som kommit att få många nya betydelser och olika kraft under åren. Lika så har mina stormar sett olika ut över åren som gått. Just nu känner jag mig tillfreds. Med tillfreds menar jag som mitt liv ser ut så accepterar jag det. Nöjd kommer ja aldrig bli, vilket är tur då jag alltid vill utvecklas, bli en bättre version av mig själv och försöka få ett bättre liv av egen kraft.

Min självständighet har jag alltid satt högt som egenskap hos mig själv. Min envishet och brist på att lyssna på andra är jag väl lite bättre på hoppas jag. Lyssna i egenskap av att inte få för mig något och sedan köra stenhårt på det även om min magkänsla säger annat och skriker åt mig att sätta stopp. Jag hoppas att jag blir bättre på det ju äldre jag blir.

Jag har verkligen svårt att vara på ett ställe i livet och att inte vilja se mer av Sverige och av världen. Jag vill fortfarande prova på massa saker.

Jag har spelat revy, målat tavlor, sjungit i kör i hela mitt liv, startat och genomfört en gospelfestival (inte själv som tur är), varit en enastående mamma, medverkat i Maj Fants talkshow, Körslaget och varit med som anhörig i tv då min dotter tävlade i Talang Sverige.

Nu är jag sugen att prova på att vara med i någon film som statist eller vara med i en reklamfilm, kanske ta skådespelarlektioner. Helt byta bana och hitta nya sätt att vara kreativ på. Det ser ut som jag inte ska sjunga i varje fall. Det verkar inte funka alls med mitt jobb. Det har inte funkat särskilt bra överhuvudtaget sedan jag flyttade ner till stor Stockholm. Undrar vad jag ska rikta blicken mot då eftersom det inte verkar fungera alls just nu?

Begreppet Out of the storm då, för mig och många andra betyder det att man kommit ur en stor svårighet i sitt liv vare sig det gäller någonting fysiskt eller psykiskt som har uppslukat en. Jag har blivit bättre på att hitta vägar ut ur mina personliga stormar. Jag fyller 45 år i år, trots att jag har svårt att övertyga människor om det så är det så. Mina underbara vuxna barn är vuxna och klarar sig själva, jag saknar dem såklart rätt ofta men jag tycker nog jag är rätt bra på att släppa taget om dom och stötta på håll. Åtminstone hoppas jag det.

Jag har också bestämt mig för att vara så barnslig jag har lust med så länge jag orkar. Jag tänker fortfarande reagera starkt mot saker som inte går att förstå sig på som olika regler för olika människor på en arbetsplats. Det är klart det är svårt att informera om saker som gäller när alla har tagit sig egna friheter och inte längre vet vad som är de gemensamma reglerna för alla. Jag kommer aldrig växa ifrån detta. Alla människor är lika värda, har samma rättigheter och skyldigheter oavsett var i samhället man befinner sig. Det här gäller även på jobbet! Jag vill bara säga det, så det är sagt.

Jag vill också säga att alla företag borde ha kollektivavtalt - faktiskt - för det underlättar att alla får åtminstone samma grundrättigheter.

Fantiserar om framtiden...

... det tycker jag är en kul sysselsättning när man som jag inte har en minsta aning om hur det kommer att se ut när jag kommer på plats i Bradford.

Det är spännande att titta på lägenheter via internetsidor när man inte kan föreställa sig hur det ser ut i områdena där de finns. Jag har ju någonstans att bo till vi hittar en större lägenhet. Jag åker ju knappast helt planlöst till ett annat land för att leva. Det är ju tur att jag har vänner på plats som kan kolla upp hyresvärden och bostaden så jag vet vad jag har att vänta.

Jag var hos ett medium idag och oj, vad mycket jag fick bekräftat och vad skönt att se att min intuition leder mig rätt. Visst kommer jag sakna mina barn, min mor och mina syskon men de är med mig i mitt hjärta hela tiden. Utan deras påhejande skulle jag aldrig vara på väg.

Oj, vad jag älskar att vara på väg någonstans. Jag ser fram emot att äntligen få blomma ut och vara den jag vill vara. Slippa vara kvävd, förminskad och alltid känna mig avig. Jag kan liksom vara en knasig främling, svenska och kvinna helt gratis där borta. Himmel vad skönt att få vara mig själv fullt ut. Jag ska ta chansen att vara ännu mera JAG ännu mera Harriet vem hon nu än må vara. Denna person som i ena stunden är en vilsen fjortis för att i nästa stund vara en vis gumma i nittioårsåldern. Fast jag måste ju säga att jag tycker om den här glömska, lite vimsiga, förvirrade och livsglada människan. Jag misstänker att jag har massor att ge människor och kanske jag äntligen kommer uppnå min potential och få vara en stor tillgång för någon annan på mina villkor.

Kanske hittar jag min roll i ett samhälle där jag tillåter mig själv att känna mig inkluderad. Där jag tillåter mig själv att känna mig älskad, unik och underbar på mitt alldeles egna unika sätt. Jag längtar efter att i en tid när jag ska lära känna mig själv så har jag chansen att göra det tämligen ofärgat av svenska lagomsamhället där jantelagen är så stark fortfarande att de som lyser lite mer än normen anses som paria och avarter i samhället. Kanske är det så att jag behöver nya förutsättningar för att släppa gammalt skräp.

Min dotter visade mig häromdagen genom att säga åt mig att jobba i hennes fina lera och göra saker att jag faktiskt fortfarande är kreativ trots att min hälsa och mina förutsättningar försökt visa mig motsatsen. Det är härligt kanske jag till och med kan komma igång med att läsa också. Det ska jag prova med imorgon. Ligga och läsa i sängen. Låta boken föra mig till en annan plats och tid, uppleva andras känslor, dofter och se nya omgivningar, människor och lära mig nytt. Det ska jag prova faktiskt. Nu dricker jag varm oboy och njuter av den. Jag har varit frusen hela dagen.

Idag har jag tänkt mycket på både Tiffany och Disa. Jag saknar dem båda svårt. Tur jag snart får pussa på mammas hund igen. Jag konstaterar att jag verkligen inte mår bra utan en hund. När vi hittat en bra lägenhet där man får ha husdjur så ska jag adoptera en hund. Gärna en Staffordshire Bullterrier eller liknande... Stornosar är det bästa som finns av alla slag!