... där man ska få vardagen att passa för fyra vuxna och min dotter och hans två barn. Det känns som en spännande utmaning i sig det. Jag får nu prova på i verkligheten hur det är när planer går i kras då en part inte följer det som överenskommits. Tur att jag är mogen nu och mer medveten om vad som kan hända. Det sparar både mig och C en hel del bekymmer och oro i onödan. Det som är viktigast i slutänden är dock att alla mår så bra som möjligt och att vi försöker behandla varandra med respekt.
Jag känner mig så tacksam att jag har en man i mitt liv och det känns så intressant och spännande denna början.
Ska bli roligt att se hur det känns när man tittar tillbaka till blogginlägget om ett par månader, år eller så.
Det är just nu mycket pirr och längtan precis som det ska vara i början av ett förhållande. Hur det nu än är så känner vi ju inte varandra så väl ännu. Man har ju en uppfattning om sig själv och det är en helt annan sak hur andra uppfattar en.
Allt jag kan säga nu är att vi är båda värda kärlek och att göra det bästa vi förmår efter de personer vi är. Jag vill inte ändra på C utan vill låta honom vara sig själv och ska kämpa för att vara mig själv också. Utvecklas hoppas jag att vi gör tillsammans medan vi växer oss starkare både som individer och som ett par.
