Jag sitter här och lyssnar på Spotify och bara låter tankarna vandra.
Det som jag ibland kan undra över är varför jag aldrig kan fatta de mest kloka besluten. Varför inte jag är lika lyckade som andra. Sedan inser jag rätt snabbt att även de beslut som ledde mig galet har ofta i slutänden givit mig oerhört mycket - i efterhand.
För nog är det ofta så att när man ser tillbaka på misstagen, har lärt av dem och sedan har kommit dit man vill kan man ändå se varför just en själv som person tog de beslut man gjorde. Jag inser i mina tankar att det är bara vansinnigt att skämmas för felbeslut, skämmas att man gjort bort sig och framför allt tro att det är det som definierar en som person. För det är ju inte så det är - Egentligen, eller hur?
Det modigaste man som människa gör är att våga se de beslut man fattat och ta att resultaten som blir det de blir efter erfarenhet. Våga se att din del i beslutet som till slut leder till var du står där du står, just idag. Visst finns det händelsekedjor som kan utvecklas helt tvärtemot det man avsåg genom andra människors inverkan och tusen andra variabler. Helt sant är det ju så också.
Jag väljer att se även dåliga beslut som jag fattat och jag väljer att våga se mina fel och brister och mina felaktigheter i min person. Det gör jag inte för att jag måste utan för att jag vill. Jag vill ständigt försöka vara en bättre kvinna, mor, arbetstagare och annat som hör till min person, det är verkligen inte lätt det säger jag inte. Men jag vill kämpa och jag vill bli bättre. Sakta men säkert vågar jag mer - jag lär mig att säga nej, blir bättre för varje gång - jag lär mig att vara starkare - av just mina misstag och det jag utsätts för i livet och av livet.
Jag är nu inne i en fas av helande av både min kropp och själ. Ett helande av den person jag vill vara. Jag jobbar nu mycket med att våga tillåta mig själv att bli bra. Våga lägga ned kraft på min kroppshydda och våga tillåta mig att njuta ibland. Det är en konst men jag blir bättre hela tiden på det också.
Man kan ju anta att diabetes II och högt blodtryck som medicineras ska vara tillräckligt för att kunna sätta fyr. Men jag har insett att för min del handlar det mycket om att jag inte tycker att jag är VÄRD att vara normalviktig av någon mycket underlig anledning. De många åren av mobbing har satt rätt stora revor i själen - revor som tar lång tid att läka. Revor som jag trodde var betydligt mindre framträdande och slitna än vad de faktiskt är.
Idag befinner jag mig i stagnation och vilar i den innan jag tar nya tag för att arbeta mig framåt och uppåt igen.
