Amistad (1997)

Har idag äntligen sett Amistad. Filmen är oerhört gripande och jag sitter flera gånger och gråter av smärtan och försöker sätta mig in i hur det var. Känslan jag fick när jag var på The African-American museum i Detroit kom tillbaka med full kraft. Jag skäms för vårt lands inblandning i slavhandeln och det smärtar också.

Mest så känns det så jobbigt att försöka leva sig in i hur det skulle ha känts att mista allt, bli berövad allt värde, slagen och våldtagen utan en chans att värja sig. Smärtan i att inte ha en aning om vart man är på väg, vad som händer om man kommer fram. När man slutligen hamnar på fast mark blir man inskuffad i ett trångt grottliknande utrymme där det är mörkt, man står i avföring upp till anklarna och knappt får vatten att dricka så är det lätt att brytas ned. När man sedan slutligen ska få komma ut därifrån så hindras man av en person tills man slutligen kommer ut i friska luften för att mötas av slag, ryck i kedjorna och nya förnedringar.

Åter till filmen; den är verkligen fantastiskt bra och jag rekommenderar er att se den. De Afrikanska människornas historia är verkligen mångfacetterad och mycket intressant. Tyvärr får de fortfarade utstå mycket våld, segregation och nedvärdering än idag. Detta är ju väldigt konstigt i ett samhälle där vi utgår från vetenskapen för att forma vårt liv. Ska man tro de vetenskapliga rönen så härstammar vi allihop från centrala Afrika!

Det bästa med den här filmen är att förnuftet faktiskt segrar och man känner ju ändå lite hopp om människan efteråt även om jag känner mig rätt beklämd och hoppas att jag behandlar andra människor efter min bästa förmåga.

Se den!

//filmmamman