Saker jag kommit underfund om i mitt liv och om mig...

Har hamnat i ett slags känslomässigt vakum och nästan hamnat i ett känsloläge av ingentinget. Jag känner fortfarande att det gör fruktansvärt ont inombords när jag känner mig felbehandlad, bortglömd eller osynlig. Men jag känner också mycket starkare glädje, kärlek och kan oftare känna mig nöjd i andras sällskap.

Det här handlar om känslor inom mig som dansar en våldsam Ungersk folkdans inom mig emellanåt. Jag känner mig rätt glad, tillfreds och faktiskt rofylld till det mesta. Men så händer något som gör att jag dalar - någon kränker mig, respekterar mig inte eller jag tas inte med i beräkningen för något som jag både har talang och vilja t o m viss kunskap att utföra. Det gör då så ont och jag känner mig liten och dålig igen. Jag vill bara bidra med det jag kan och helst då med något jag känner att jag gör rätt bra också.

Jag lyssnade under helgen på en undervisning om hur vi människor är som loppor på en hund när det handlar om kärleksrelationen. Jag tyckte att det var en bra liknelse om hur vi tenderar att suga ur varandra det godaste och hur vi glömmer glädjen i att finnas för vår partners behov då vi är så fokuserade att tillgodose våra egna. Detta trots att vi har hela stora hunden att få den näring vi behöver för att orka ge mer till varandra utan att försöka tvinga oss till det eller genom att förändra den andra personen. Nu är det väl inte så fint att likna Gud med hunden eller människor med loppor - men bilden blir enkel för oss att förstå.

Jag förstår nu vad som gått fel på ett nytt sätt i mina föregående förhållanden och hur jag kan göra för att försöka göra mer rätt den här gången. För utan tvekan har jag hittat pärlan bland ostronen - det är jag helt säker på.

Jag hoppas att min nya kunskap kan användas i alla relationer på sätt som är tillbörliga. En svår kunskap jag fått lära mig den hårda vägen är att man aldrig kan förändra andra - den enda du kan förändra är dig själv.

Jag jobbar hårt med att förändra de bitar jag tycker passar dåligt i pusslet av mig själv - det lönar sig dåligt att banka in bitar som inte passar in i pusslet då de passar perfekt någon annanstans innebär det att jag kommer få banka ned minst lika många bitar på fel ställe där de första skulle ha suttit. Det jag får fortsätta att göra är att våga ta mig tid att leta rätt bitar och lägga på rätt plats. Detta för att se hela motivet och för att se hur varje bit passar in. Det krävs både tålamod, tid, skicklighet och uthållighet för att få motivet helt. Det är ett arbete som tar hela livet och den sista biten kanske läggs när jag möter Jesus och får tacka Honom för att jag lever idag och för att Han gav oss alla livet.

Jag får göra det arbete jag orkar med själv, våga ta nya vägar och resten får Jesus ta hand om. Han får hjälpa mig med vishet, tålamod, kunskap och med att våga älska mig själv som är den svåraste biten. Det är det som är det fina med tro tycker jag att man vågar se sina egna fel och brister i ljuset av Jesu kärlek.

//tankfulla mamman