Fortfarande förkyld...

Hästen jag hade Joons Joyride eller Moffa som vi kallade honom. Snäll som ett lamm var han.

Igår fattade jag ett svårt beslut.

Fr o m jul så kommer jag inte att ha Kyrkis mer. Jag har börjat känna mig stressad trots att jag tycker det är så kul. Jag blir stressad över att jag kommer till korta när det gäller att kunna massa olika lekar och att kunna mängder av barnsånger - vilket jag inte kan - jag är inte utbildad till förskollärare och har inte - tyvärr - lärt mig en massa där heller.

Jag har tvingats att fatta ett par stora och obekväma beslut den här terminen, det här med Kyrkis förstås och så har jag slutat sjunga i Spectra Gospel. Båda beror på att jag inte klarar av en stress som blivit negativ för min del. Jag vet inte om det beror på att jag har tappat självkänslan eller om det helt enkelt är för att jag har börjat jobba och vill satsa kraften på det.

I båda fallen så känns det som en sten lättat mitt bröst - trots att jag har älskat att göra båda delarna - jag känner att besluten är rätt även om de varit svåra och fått komma över lång tid. Jag är fortfarande in i en lång omformningsprocess utav mig själv som person och jag vet inte var det kommer att sluta.

Jag har en känsla av att det kan bero på att jag har haft ett liv som varit svårt i stora delar och ett liv kantat med stora utmaningar. För att citera Sagan om Ringen så; Känner jag mig som för lite smör som man brett på en alldeles för stor skiva bröd.

Jag upplever det som om jag bara gett allt av mig själv och glömt att jag faktiskt behöver lite för egen del också. Jag måste som person lära mig att säga nej, stopp och jag har inte tid. Det är ändå viktigast att jag finns till för barnen, Christer och hans barn det är där mitt fokus måste ligga. Jag måste också vända mig mer till Gud och låta Han ta större plats i mitt liv.

Vill jag fortsätta vara ärlig mot människor i min omgivning måste jag också vara ärlig mot mig själv.

Det är mycket som mal runt i min hjärna just nu men det är ändå skönt att jag mitt i mitt virrvarr också kommer fram till beslut som i alla fall just nu känns bra i mitt liv. Beslut som inte fattats lättvindigt utan som fått mogna över längre tid. Att vara vuxen innebär också att våga fatta de beslut som är obekväma för egen del. Ansvar får man ta hela livet och jag är inte rädd för det alls. Jag har haft ansvar både pålagt och självpåtaget hela mitt liv sedan jag var 1,5 år gammal så det är inget nytt.

Just nu så måste jag hitta en nivå som passar mig och mitt liv och inte en nivå som är påhittad för att jag tror att det krävs av mig och min omgivning.

Jag har min dotters sjukdom att försöka hjälpa både henne och mig att leva med. Jag har hennes aktiviteter som Elvirakören och nu äntligen Klubb Mysak varannan lördag. Jag har kyrkan, bönegruppen en underbar pojkvän och hans barn att ta ansvar för och omsorg om. Jag har Sundsvall Dragons som jag älskar att jobba frivilligt för och på toppen av allt detta har jag ett jobb som jag gillar mer och mer och en utbildning till nagelteknolog att se fram emot så känner jag att det räcker här. Jag är sjukpensionär på 75% trots allt och måste klara av att kunna arbeta de sista 25% för att få mitt liv att fungera bättre.

SÅ, så ser det ut just nu.... plus en rackarns förkylning... tror knappast att det blir någon lovsång på söndag för min del med den i åtanke.

//livsbejakarmamman