Undrar ni vad rubriken betyder? Ja, det är så enkelt som det låter - Fettoracism. Vi är många människor i världen med detta funktionshinder som blir betraktade som; karaktärslösa, fula, äckliga, mjäkiga, korkade, lata och framförallt jäkligt mycket mindre värda än andra människor på planeten.
Vi diskrimineras från att bli kallade till intervjuer, få bra läkare - i många fall, ojämlika löner, sämre urval av kläder i butikerna. I alla skamvråar på olika klädkedjor hittar man ofta samma kläder. Sedan ska man bara nämna en sak till... priset på våra kläder är ju löjligt måste jag ju säga. Lyckas man hitta något som är någotsånär hyfsat så kostar en tröja tusen spänn. Jamen, hallååå! Här finns inga toppar på H&M för en femtiolapp ska du inte tro. Färgvalet sedan - jösses. Alla vill vi inte klä oss i kläder som ser ut som tant Agdas avlagda plagg från 60-talet. Varför i allsin dar görs t-shirtar så korta för. Inte direkt smickrande när man vill förlänga intrycket av figuren. Enhetlig ensemble skapar illusionen av ett mer stiligt intryck samtidigt som man känner sig tryggare i sin klädsel.
Sedan har vi ju det här med vilka som är mest fördömande mot oss fetton. Det är inte smala och vackra Ellen ska du tro. Nej, de som är mest fördömande mot oss är lilla Hjördis som själv är i närheten av att vara mullig.
Men det som ändå är svårast tycker jag personligen är att andra människor tar sig rätten att inte lyssna på vad jag säger. När andra människor inte fattar att jag också blir ledsen - trots mitt glättiga humör - jag blir ledsen... jag är som clownen i det fallet och gråter invändigt. När måttet är rågat blir mitt kränkta jag antingen argt eller så gråter jag rätt ut tills jag till slut hulkande kan stilla mig.
Våga inte tro att du är värd mer än vad jag är. Vi är alla lika mycket värda - Gud älskar både dig och mig - Lika mycket.
We are all one, nuff said!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar