Translate

måndag, februari 07, 2011

Du får lägga det bakomflutna före dig...

... för att citera en av mina favoritDisneyfilmer - Lejonkungen. Pumba säger detta när han ska beskriva vad Hakuna Matata bl a innebär för Simba. Det är verkligen ingenting som är lätt att göra i praktiken alla gånger.

div>Jag tycker ofta att gammal skit poppar upp i mitt liv och förstör för mig vid alla möjliga tillfällen. Jag råkar illa ut av någon anledning och - ploff - så blir en sak som var liten från början till den stora elefanten i glasbutiken som ingen låtsas märka och alla förnekar dess existens. SÅ, just så kan gamla problem komma tillbaka i mitt liv igen.

Sedan får jag kämpa och likt Sisyfos knuffa den stora stenbumlingen uppför berget för att precis när jag pustar ut se när eländet rullar ned igen så jag får börja om. Jag har lärt mig att bemästra den här ploffeffekten rätt så bra nu men ändå så överväldigar det mig ibland och jag hinner inte stoppa känslornas mångdubbling innan det är försent.

Jag kan bara drömma om att jag någon gång får känna samma inre styrka när det gäller mitt egenvärde och självkänsla som min tro på mig själv när jag ska göra massa saker som tala med myndigheter, ordna för barnen på bästa sätt. Trolla fram resurser som inte finns eller bara koka soppa på en spik.

Jag inser att jag är väldigt skadad och tycker ofta att jag måste göra den här företeelsen mindre och stoppa den innan den kommer förstöra livet alldeles. INGEN tjänar på att jag behandlar mig själv som jag gör och med det sagt så får ingen annan behandla mig som skit heller.

Varför kan jag inte fatta att det skadade barnet jag en gång var - i olika åldrar och olika skeden i mitt liv - bara är EN del av mig. Våga fokusera på det som är det nya jag - mitt nya mer livserfarna jag som VET att livet går upp och ned. Mitt 41 åriga jag som inser att jag är värdefull trots mina hudbristningar, min feta kroppshydda, trots min brist på pengar och inflytande ändå är bara VÄRDEFULL. Jag måste fatta att jag är lika värdefull som vem som helst som jag möter på gatan.

Jag vet ju också att alla människor har sina osäkerheter och sina problem. MEN varför känner jag mig så utanför hela tiden? Gör jag det mot mig själv eller är det så att min personlighet bara är helt åt pipsvängen så att jag inte klarar att passa in i ett sammanhang? Eller är det faktum att jag vägrar tolerera härskartekniker som gör att jag blir så in i bomben obekväm? Är det verkligen så att jag är socialt obegåvad ovanpå allt detta? I min ofullkomlighet är det svårt att tro att jag kan vara viktig för andra än mina barn, min make och närmaste vänner. Jag vet också att jag uppskattas som vän av dem som är mina vänner.

Jag är inte MER värd än någon annan jag har LIKA mycket värde som alla andra. När ska jag fatta det och när ska VI fatta det?

3 kommentarer:

ullis sa...

Vad fint och bra du skriver. Är du medveten om att du hela tiden ger svar på dina egna frågor. Du har ju sanningen! Pengar eller framgång är aldrig svaret på lycka , utan lycka skapar man själv genom att älska sig själv oavsett hur man har det. Du har ju fantastiskt vänner - vårda dem! Du har sammanhang där du verkligen känner dig hemma - satsa på det! Du har en fantastisk famij - påminn dig om det varje dag. Välj bort de sammanhang som du inte känner dig hemma i, välj bort de vänner som du inte känner dig bekväm med och prioritera det som du vet ger dig något. Du har så mycket facit , fast ibland kanske du inte ser det. Jag som ser dig "utifrån" ser en människa som har fina vänner och befinner sig i sammanhang som hon trivs med, men funderar mycket på sånt som inte fungerar. Tänk på dessa fina ord : "Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden". Sen har du nog saker att jobba med, som vi alla har , men som du faktiskt har insikt om att du behöver (som det trasiga barnet) Ge dig tid och möjlighet att prata om det med något proffs, det kan ge dig oanade insikter och möjligheter att förända och hjälpa dig att tänka annorlunda. Kram!

Unknown sa...

Vad bra att du förstår vad jag menar. Jag förstår också hur du menar.

Sinnesrobönen är jättebra och jag brukar citera och använda den själv många gånger för att få saker och ting att liksom falla på rätt plats.

Jag fokuserar på det som är fel och inte fungerar för att jag känner mig starkare nu när jag faktiskt lyckas gå ned i vikt - minus tolv kilo nu - och det är dags att ta itu med känslolivet också.

Anledningen att jag gör detta är att jag är less på att det inte funkar. Jag vill "fixa problemet" så att säga. Du skulle kunna vara en kär vän Ullis för du har mycket bra att komma med, många kloka tankar att dela - jag saknar att inte tid funnits till det. Nu genom Facebook har jag förstått att det är närmast ett under om du ens umgås med din egen familj som mor och dina fina syskon. Det har fått mig att förstå mycket mer.

Jag har sökt mig till en församling då jag i mångt och mycket saknat en familj och någon som förstår sig på hur svårt det är att ha ett kristet liv med en kristen gemenskap. Det är klart man undrar när kärleksbudskapet är så centralt varför ingen hör av sig när man är borta flera månader, säger tack för att man hjälpt till trots både svåra problem med kroppen och annat.

Ovanpå detta så VET jag att du förstår hur oerhört mycket sången betyder för mig. När jag då gick på lovsångsträffen förut - nu är det längesedan - och man säger i klartext så här. Går du på gudstjänsterna och övar med oss även om du inte ska vara med och sjunga på gudstjänsterna så är du med i lovsångsteamet ibland. Jag var med överallt och gjorde det jag skulle - mycket kan man säga om mig men jag är inte en sopa på att sjunga - men DE som var mest med i lovsånsteamet var ju de som BARA är i kyrkan när de ska sjunga. Fatta hur tufft det har varit för mig. DÅ slår mig utanförskapet med FULL kraft och jag känner mig rätt värdelös.

Sedan att bli bortglömd när man fått skjuts till Söråker på lovsångsdag så man får ragga skjuts och i skammen förklara att ens skjuts har GLÖMT bort en. Jag trodde jag skulle skämmas ihjäl. Vem gör en sån sak - det skulle aldrig falla mig in. Jag kände mig så kränkt, ledsen och tilintetgjord - IGEN. Jag gråter medan jag skriver detta.

Jag har många andra saker som gjort det svårt att känna sig uppskattad, viktig och behövd. Det är därför jag undrar vad jag gör fel - FÖR jag vill inte må så här några fler gånger. Ingen förtjänar det.

ullis sa...

Vi får pratas LIVE någondag framöver så blir det lättare att förklara och även att förstå!. Kram så länge!