Ska jag vara förvånad?

Jag förstår att det inte har med mig personligen att göra men är ändå rätt överraskad över hur lätt det är att svika ett löfte eller att vara snål mot andra.

Jag inser också att det bara är för att jag har svårt att göra det ena eller andra. För mig är det självklart att försöka hålla ett löfte och om det inte funkar trots det se till att det slutföljs senare. Generositet är ett ledord för mig och väldigt viktigt i allt jag gör.

Märkligt att folk som vet vad saker är värda tror att de ska få dem gratis eller villkora hur jag ska sälja dem, TROTS att de gör en bra affär ändå och är medvetna om det dessutom.  Inte snyggt! 

Hur kan vi vara så olika varandra? Hur kan vi välja att se vår omvärld så helt olika varandra då? Helt enkelt eftersom vi ÄR olika. Vi har haft olika liv, olika förutsättningar, vänner, avsaknad av vänner och vi har också mött olika mängd motgångar i livet. Förvånad är nog lite onödigt att bli men det får mig i varje fall att fundera. 

Jag ger alltid mitt yttersta i varje situation även om mitt yttersta kan se litet ut i andras ögon. Jag är sån människa som alltid vill excellera i allt jag gör. Jag har däremot blivit lite snällare mot mig själv idag och låter mig komma undan med att jag inte måste göra andra människors bästa då vi helt enkelt är olika. Det är faktiskt himla skönt tycker jag. Jag tycker också numer att mitt bästa är gott nog. 

Visst kan saker verka underliga i min värld men det är inte säkert att min tolkning är den rätta. Det är inte alls säkert att mina värderingar passar alla och mitt sätt att hantera problem är säkert till stor del helt olika ditt.

Hur väljer du att se på dig själv, dina beslut och din omvärld? Vad värderar du högst med dig själv och i dina möten med andra?

Jag ska välja att inte bli förvånad nästa gång för det är nog rätt nedsättande mot andra människor, eftersom jag då tar mig rätten att anse att mitt sätt och mina tankar är bättre. Det kan ju inte stämma eftersom vi är olika. Däremot så måste jag utgå ifrån vad jag tycker och det som är jag, inte särskilt lätt då att alltid agera riktigt och att veta hur man bör göra. Det är här som generositetsbegreppet också kommer in. Genom att inte döma andra och genom att försöka ha förståelse för mina och andras tillkortakommanden så blir det en mer avslappnad hållning till mig och min omvärld. Det är ju rätt skönt att låta saker passera och undvika att bli sårad, arg eller stressad av någonting som har med min metafysiska världsuppfattning att göra, eller?