Då har jag ställt mig i bostadskö i Stockholmsområdet då...

För jag inser ju att jag vid någon tidpunkt kommer vilja bo själv igen. Då kön är lite smått fantastisk för att hitta lägenhet så har jag gjort det vettiga för mig just nu. Inte så att jag inte trivs här men som sagt ibland är det himla skönt att vara ensam också.

Jag har tvättat alla mina kläder idag och som jag njöt. Jag inser också att i princip alla mina kläder inklusive jackor blir fyra maskiner totalt om jag tvättar allt vid ett och samma tillfälle. Mina tillhörigheter som tillhör mitt namn blir ca två stora blå IKEA-säckar. Det känns både skönt och lite tragiskt faktiskt. Jag är än mer tacksam för att kunna vara ren, äta mat och ha tak över huvudet idag. Ännu mer än förut för på samhällsstegen kan man snart inte komma lägre än att vara inneboende hos någon annan, eller hur?

Jag drömmer om ett tryggt liv igen och jag undrar vad jag ska ha alla mina erfarenheter till. Jag är tacksam att jag inte har några drogproblem och att jag klarar av att söka ett jobb och att min mentala hälsa är rätt ok trots allt. Jag känner mig rätt sliten men jag vet nu att jag klarar mig genom mycket och att jag har ett väldigt litet men fint skyddsnät i min familj. Jag älskar verkligen och är oerhört tacksam för mina fina barn, mor och mina syskon.

Vad som skulle göra mig lycklig i nuläget, ptjaa, jag vet faktiskt inte. Jag har inte kommit så långt men någonting jag längtar efter är frid i själen och att inte vara så fantastiskt passionerad hela tiden. Jag längtar efter ekorrhjulet och att kunna känna att snart är det äntligen helg och ledigt. Jag längtar efter att komma hem trött efter en dags arbete, äta middag och luta mig tillbaka och se aktuellt på teven. Jag längtar efter att någongång träffa honom, ni vet han som blir mannen i mitt liv. Jag behöver ingen eldig passion utan en lagom beige person som kan hjälpa mig att grunda mig lite. Jag behöver bli lite mer beige, det skulle vara väldigt skönt det också.

Jag är ibland rätt less på mig själv och tycker att det är rätt skönt att slippa höra min egen röst. Jag är verkligen inte dum men jag är heller inte den smartaste människan som gått på den här planetens yta. Det är bra det också. Jag är ändå rätt bra i min fullständiga ofullkomlighet. Jag har massor kvar i livet att lära mig och kanske inser jag allt jag inte kan och har lite panik för det. Jag vet inte varför jag krisar just nu, jag vet bara att just nu är det som det är.

Mitt alldeles snurriga lilla hjärta som ibland flammar upp längtar efter en stilla brinnande låga och att jag klarar av att vara lite beige.