I en nyare version

Jag håller så sakteliga på att acklimatisera mig i rollen som Harriet igen. Jag har varit barnfri i drygt ett år nu och så småningom hittar jag igen en liten pusselbit här och där i vem personen är. Jag har ju varit mamma så länge att jag har tappat bort mycket av mig själv.

Jag trivs gott på nya jobbet och jag lär mig små och stora nya saker varje dag. Det älskar jag. Jag träffar nya kunder som är trevliga och jag får känna mig lite duktig varje kväll. Jag älskar det också. För mig som kronisk duktig flicka så är det viktigt att just få känna mig duktig, skillnaden är ju nu att jag inte vill vara det i andras ögon, jag vill vara duktig i mina ögon, efter min måttstock och efter mina mål. Det är också himla skönt.

Jag har äntligen lärt mig att ta kritik utan att bli sårad. Just nu känns det så i varje fall. Jag är starkare mentalt igen. Det var en tuff resa jag påbörjade när jag flyttade från barnen och den är inte över ännu. Det är verkligen ett hårt jobb att hitta sig själv och att ta reda på hur nära jag kommit att bli den personen jag vill vara.

Jag håller på att lära mig uppskatta mig själv de flesta dagarna även om jag givetvis också har dagar då jag tycker att jag är fetast och fulast i hela världen, vilken kvinna känner inte så ibland?

Hittills har min resa inneburit oerhörda bergtoppar och djupa, magmafyllda skrevor av ensamhet, rädsla för otillräcklighet i mina och andras ögon och en evig Sisyfoskamp att kravla mig uppför den djupa brunn jag tvingas leva i. En brunn som bitvis varit så djup att jag bara anat ljuset däruppe genom blänket i vattnet på botten när jag än en gång biter ihop och tar spjärn för att ta mig mödosamt uppåt.

Jag har ingalunda det svåraste livet men jag har med all säkerhet inte haft ett enkelt liv. Jag drömmer om en liten Harrietbarack i skogen någonstans med en Helge uggla som kan ge mig kloka råd ibland. Jag drömmer fortfarande om frid och ro i ett liv så fritt från drama som det kan bli.