Det är så roligt att kunna tro på sig själv igen och hjärnan känns som den kokar mellan varven, vaknar med huvudvärk och så. Det är faktiskt helt okay ändå för jag trivs. Det är lättare att vara social med människo man möter öga mot öga. Det passar mig mycket bättre för då kan jag försöka tolka deras ansiktsuttryck, blick och skoja med dem litegrann. Jag gillar det! Tycker om att försöka ge god service och eftersom jag nu lär mig en ny kassa, nya saker att hålla utkik efter eller att träna in nya rutiner så trivs jag. Det finns ett schema, givna ramar för mattider o s v. Så skönt faktiskt! Jag är glad, trött, har lite huvudvärk och stärker bålen på ett bra sätt eftersom jag gärna står och jobbar. Känner mig glad - jag vet, jag skrev det förut men det är så härligt att kunna skriva det igen.
Inget långt, vackert eller särskilt imponerande inlägg men nu vet ni att jag lever i varje fall.
Disa 2 år, mitt hjärtas kärlek.
Varför hon är med i inlägget? Tänkte väl att ni kunde skicka min Disafisa lite kärlek även om inlägget inte direkt briljerar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar