Out of the storm

Är det verkligen så. Out of the storm, är ett begrepp som kommit att få många nya betydelser och olika kraft under åren. Lika så har mina stormar sett olika ut över åren som gått. Just nu känner jag mig tillfreds. Med tillfreds menar jag som mitt liv ser ut så accepterar jag det. Nöjd kommer ja aldrig bli, vilket är tur då jag alltid vill utvecklas, bli en bättre version av mig själv och försöka få ett bättre liv av egen kraft.

Min självständighet har jag alltid satt högt som egenskap hos mig själv. Min envishet och brist på att lyssna på andra är jag väl lite bättre på hoppas jag. Lyssna i egenskap av att inte få för mig något och sedan köra stenhårt på det även om min magkänsla säger annat och skriker åt mig att sätta stopp. Jag hoppas att jag blir bättre på det ju äldre jag blir.

Jag har verkligen svårt att vara på ett ställe i livet och att inte vilja se mer av Sverige och av världen. Jag vill fortfarande prova på massa saker.

Jag har spelat revy, målat tavlor, sjungit i kör i hela mitt liv, startat och genomfört en gospelfestival (inte själv som tur är), varit en enastående mamma, medverkat i Maj Fants talkshow, Körslaget och varit med som anhörig i tv då min dotter tävlade i Talang Sverige.

Nu är jag sugen att prova på att vara med i någon film som statist eller vara med i en reklamfilm, kanske ta skådespelarlektioner. Helt byta bana och hitta nya sätt att vara kreativ på. Det ser ut som jag inte ska sjunga i varje fall. Det verkar inte funka alls med mitt jobb. Det har inte funkat särskilt bra överhuvudtaget sedan jag flyttade ner till stor Stockholm. Undrar vad jag ska rikta blicken mot då eftersom det inte verkar fungera alls just nu?

Begreppet Out of the storm då, för mig och många andra betyder det att man kommit ur en stor svårighet i sitt liv vare sig det gäller någonting fysiskt eller psykiskt som har uppslukat en. Jag har blivit bättre på att hitta vägar ut ur mina personliga stormar. Jag fyller 45 år i år, trots att jag har svårt att övertyga människor om det så är det så. Mina underbara vuxna barn är vuxna och klarar sig själva, jag saknar dem såklart rätt ofta men jag tycker nog jag är rätt bra på att släppa taget om dom och stötta på håll. Åtminstone hoppas jag det.

Jag har också bestämt mig för att vara så barnslig jag har lust med så länge jag orkar. Jag tänker fortfarande reagera starkt mot saker som inte går att förstå sig på som olika regler för olika människor på en arbetsplats. Det är klart det är svårt att informera om saker som gäller när alla har tagit sig egna friheter och inte längre vet vad som är de gemensamma reglerna för alla. Jag kommer aldrig växa ifrån detta. Alla människor är lika värda, har samma rättigheter och skyldigheter oavsett var i samhället man befinner sig. Det här gäller även på jobbet! Jag vill bara säga det, så det är sagt.

Jag vill också säga att alla företag borde ha kollektivavtalt - faktiskt - för det underlättar att alla får åtminstone samma grundrättigheter.