Jag bara undrar...

... varför människor man verkligen vill hoppas på aldrig överraskar en positivt?

Ständigt behöva finna sig i att andra försöker förstöra för en utan att man har gjort något. Ständigt behöva ha en klump i magen. Ständigt behöva göra inre monologer med ursäkter för en människa som inte kan klara av att se hur den beter sig illa mot andra.

Detta ständiga upprepade mönster som man med näbbar och klor försöker ta sig ur. Handlar annorlunda, ber för personen, försöker göra rätt, försöker hålla sig i bakgrunden.

Ständigt och annorlunda men alltid samma.

Ett helt grustag i magen

grus i ögonen

grusiga, oroliga drömmar

Ett spirande hopp

smulas ned i gruset

smulade, trasiga drömmar

Ett helt hjärta

oroligt bankande

glädjen som grusas i magvirvlande drömmar

Av: Harriet Olsén 2008-12-11

Nackstavägen 17 E

Planlösning på lägenheten jag hoppas att jag får. Jag vill/behöver så mycket få hyra den. Så många av våra bekymmer skulle bli så oerhört mycket mindre för min och Johannas del.

Det var mindre än 10 som hade bokat/intresseanmält sig till lägenheten. Hoppas, hoppas, hoppas att vi faktiskt är ensamna om att vilja ha den. Det vore så underbart skönt att veta att allt ordnar sig.

//Enastående mamma