Viktnedgång och funderingar om småpojkar...

Hej igen!

Evigheter sedan sist men oj vad mycket som händer med mig. Jag har nu gått ned 34 kg och har storlek 42, jag känner mig jättesmal. Jag började med storlek 52/54 så inte så konstigt att jag känner mig jätteliten.

Med mitt nya självförtroende och min ökade självkänsla följer en massa nya spännande krav på mig själv och faktiskt på hur andra människor behandlar mig. Jag har en låg tolerans mot bullshit och knasigt folk, läs elaka, småsinta, missunsamma, you name it! De har jag inte plats för i mitt liv.

Ämnet småpojkar i rubriken har att göra med att det verkar vara slut på män i samhället. De som brukar kontakta mig numer faller oftast inom den kategorin. Hur jag menar?

I hopp om ett förhållande så småningom så verkar det vara lego numer med KK, älskarinnor och andra lösa förbindelser. Ingen verkar vara villig att lägga ned det arbete som ett förhållande kräver. Inte många småpojkar inser värdet av att ha en kvinna/man i sitt liv att dela allt med. Någon som man har förtroende och tillit för. De flesta vill ha kakan kvar och ändå äta den. Jag är nog en gammaldags uggla för jag tänker tvärtom. Jag vill ha ett förhållande och eftersom sex är det finaste jag delar med den jag älskar så skulle jag aldrig ge det till vem som helst. Jag älskar sex som alla andra men eftersom det är viktigt för mig och en av mina finaste gåvor till någon annan så får inte vem som helst det med mig/av mig.

Det finns forskning som visar att vi skapar band på ett rent kemiskt plan när vi har sex med en annan människa. Band som skapar en kärleksförbindelse mellan två människor. För mig är det här inget konstigt alls och därför så är jag emot tillfälliga förbindelser. Jag vill inte ha band till en människa som kanske ser bra ut men är en gris invändigt. Jag skulle aldrig tillåta mig detta numer. Att vara 43 år är rätt skönt faktiskt och jag är hellre ensam än är tillsammans med någon som inte passar mig.

Vem passar mig då?

Någon som är ärlig, en man som vågar satsa på ett förhållande, någon som älskar mig och uppskattar min person. Han FÅR gärna se bra ut och vara längre än mig men det är absolut inte det viktigaste. En människa i min värld förtjänar respekt och jag hoppas att jag och den jag delar mitt liv med förtjänar det av varandra. Jag drömmer om att bli uppvaktad och tycker att jag förtjänar det :-D så illa är det.

Jag är ingalunda perfekt och förväntar mig inte att en man ska vara det heller men omvårdnad om varandra och uppmuntran är viktiga.

Jag gillar mig själv med mina fel och brister just nu och det är ett ganska skönt plejs att vara på.

Min bön för det nya året;

2013

Hjälp mig hindra min tunga att säga dumma saker till andra som jag inte menar. Hjälp mig att reflektera mer över det som ska komma över mina läppar så att jag tillför något positivt och kärleksfullt till andra.

O, käre Gud hjälp mig att få mer kraft i själen så jag orkar försöka banka in vett i korkade folks hjärnor. Jag är så trött på att det verkar vara så oerhört svårt med lite äkthet, empati, folkvett och människokärlek.

Framför allt hjälp mig att stå upp för mig själv, de som behöver hjälp och för att jag lär mig be om hjälp och att jag ger hjälp till andra.

Mest av allt önskar jag mig kärlek till mig och att jag kan ge mina tre barn vad de behöver på lite avstånd. Hjälp mig se frukterna av mitt liv med dem och att det nu kommer gå bra.

Hjälp mig hitta tillbaka till mitt självförtroende som fick sig en allvarlig knäck i somras. Hjälp mig att tro på mig själv igen. Hjälp mig förlåta mig själv för mina misstag och lär mig att vara mer kärleksfull mot mig själv.

Detta önskar jag mig mest av allt till nästa år, AMEN ♥

Av; Harriet Olsén

Faksimil från Aftonbladet: Skönhetstävlingar för små flickor.

Mammas lilla docka

De yngsta barnen är bara några månader gamla.

Foto: MAGNUS WENNMAN

Ljudbildspel!

Ljudbildspel: Mammas lilla docka Se Magnus Wennmans bilder från skönhetstävlingens baksida

Bloggat om artikeln

Visar inlägg från de 3 högst rankade bloggarna

• Britney Spears arvtagerskor

  Från bloggen: trollhare
  08 dec 11:49

• En bra skola inför vuxenlivet?

  Från bloggen: Heja Abbe.
  08 dec 22:19

• Spegel, spegel på väggen där ...

  Från bloggen: Mad World
  08 dec 18:09

Visa alla »

Vill du blogga om artikeln?

Aftonbladet.se ansvarar inte för det som står i bloggarna.

Aftonbladets utsända bakom kulisserna på skönhetstävlingen – för bebisar

AUSTIN

Flickan ler inte längre.

När hon lämnar scenen utan statyett står de andra barnen kvar.

Hon är ful. Det har vuxenvärlden just klargjort med all önskvärd tydlighet.

Välkommen till Universal Royalty Beauty Pageant.

Vackrast unge vinner.

Ur molnet av hårspray framträder ett kaos.

Ett myller av kläder, borstar, smink, blöjor och gråt trängs på tio kvadratmeter.

Fem yrvakna småtjejer ska genomgå en förvandling. Från barn till dockor.

Det sker med hjälp av lager på lager av glitter, smink och löshår. Samt en mamma som till varje pris vill se sina barn vinna.

Klockan är halv åtta på morgonen och barnen är griniga, som barn får vara, men aldrig dockor.

I dockvärlden gäller andra regler.

Tävlingen börjar om en knapp halvtimme. Den som kommer för sent riskerar att diskvalificeras, utan att få tillbaka startavgiften på 800 dollar, drygt 6000 kronor.

Fembarnsmamman Jamie Sterlings humör pendlar mellan irriterad och arg.

Hennes stab av stressade väninnor sliter febrilt med borstar, smink och ballerinaklänningar på varsin unge.

Kvinnorna kastar flaskan med hårspray mellan sig. När den stickande dimman landar på heltäckningsmattan har flickorna fått ytterligare lite volym under lockarna.

Men än så länge ser barnen oroande mycket ut som barn.

Det är inte bra.

– Vill du inte vinna?, frågar mamma lilla Brileigh om och om igen när flickan gnyr och vrider sig undan sminkningen.

Därefter, mellan sammanbitna tänder, det ingen utomstående ska höra:

– Jag lovar, du får smisk om du inte skärper dig nu.

50 minuter senare står Brileigh på scenen. Ett manipulerat foto, fast på riktigt, i gul klänning, touperat hår och med läpparna fastlåsta i ett alldeles perfekt litet leende.

Hon flirtar med publiken och domarna som sitter längst fram. Går som en fotomodell fram och tillbaka över scenen.

Brileigh är fyra år.

Mamma, som för en stund sedan hotade med stryk, ler lika stort och sufflerar sin dotter med rörelser och rop.

I två dagar arrangeras Universal Royalty Beauty Pageant i en betongklump till hotell utanför Austin i Texas.

De yngsta tävlande är bara några månader gamla. Små, parfymerade paket. Lealösa.

Inte människor utan exemplar.

Juryn synar.

Över 100 barn är anmälda. Den som anses vara vackrast får 5000 dollar med sig hem.

Här i södra USA är barns utseende en miljonindustri. I stort sett varje helg finns det tävlingar att gå på.

Universal Royalty är en av de största. På hemsidan marknadsförs den med att det finns chans till tv-exponering för barnen.

– Vi har varit på åtta tävlingar hittills i år, berättar Patrice Brewer, som är mamma till Zanna, 4, och Zoey, 2.

Startavgifterna varierar från 100 till 1000 dollar. Därutöver tillkommer klänningarna som kostar från 300 dollar och uppåt.

Än så länge har Zanna och Zoey ingen personlig coach, men kanske om några år.

Bakom tävlingen står Anette Hill, en kvinna runt 40, före detta skönhetsdrottning.

– När jag slutade att tävla blev jag kvar i den här världen, säger hon.

Under 15 år har hennes rörelse vuxit. I dag är hon en affärskvinna med en blomstrande verksamhet.

Anette Hill säger vad hon tänker, utan förskönande omvägar om att alla barn är vackra.

– Det här är en tävling. Det finns bara en vinnare.

Varför är tävlingsmomentet så viktigt?

– Det är inget konstigt med det. Barnen lär sig tidigt att livet år en hård tävling. De lär sig att ta för sig och bli självsäkra.

Det ska visa sig att Anettes svar inte bara är hennes. Så gott som alla föräldrar vi talar med säger samma sak.

Skönhetstävlingen anses vara en utomordentlig skola på väg ut i en hård vuxenvärld. Ju tidigare man lär sig att ta för sig, desto bättre.

– Mina döttrar kommer att ha nytta av det här på sin första anställningsintervju, säger Patrice Brewer.

Hon ger sin minsta en puss på kinden.

– Eller hur, vännen.

John är 45 år gammal med haka på flykt och allvarlig min. Han är den som ska avgöra om barnen är vackra eller inte.

Det är hans yrke. Barnbedömare.

Han sitter längst fram i grå kostym och diskret slips, för anteckningar när en ny tävlande kommer upp på scenen. John beskriver sig själv som ett proffs.

– Jag har gjort det här i snart 15 år.

Vad är det du tittar på?

– Jag ser hur barnen ser ut och hur de uppträder på scenen. Det är ett stort plus om de tar för sig och har ögonkontakt med oss i juryn.

Vissa av de mindre barnen är blyga och rädda, hur reagerar du på det?

– Jag är ett proffs. Om de exempelvis gråter blir det poängavdrag. Det är föräldrarna som är ansvariga för sina barn, inte jag.

Är du allvarlig?

– Ja, absolut.

Vad är skönhet?

– Det finns en yttre och en inre skönhet och jag bedömer båda.

Hur då?

– Jag tror att den inre skönheten också syns på utsidan. Jag ser om ett barn tycker om det de gör. Då får de högre poäng.

Finns det fula barn?

– Ja.

Tävlingen pågår hela dagen. Åldersgrupp för åldersgrupp ska visas upp. Först i klänning, sedan i julkläder och slutligen i baddräkt.

De minsta har än så länge inte lärt sig skillnaden mellan vinnare och förlorare.

Det har däremot den magra flickan i tioårsåldern med glasögon och brun långklänning.

Hon vet, när hon lämnar scenen först av alla, att hon är ful. Det har vuxenvärlden just slagit fast. Och de vuxna är ju experter, de om några borde väl veta.

Flickan kämpar mot gråten och klarar sig hela vägen ner till platsen där hennes familj sitter.

Då går det inte längre.

Tårarna tvättar bort sminket under ögonen.

Fulstämpeln sitter kvar.

”En bra skola inför vuxenlivet.”

Erik Wiman 

EGEN KOMMENTAR: Jag känner stor ilska, förtvivlan och sorg för dessa små barn som blir bedömda på ett sådant sätt. Barn ska lära sig från att de är små att de är alldeles vackra och underbara precis som de är. Vad hemskt om man skulle börja och kritisera sina egna små barn för att de hade påhittade brister. Det finns inget mellanläge här - sina barn älskar man just för att de är sina barn. Inte för deras skönhet - även om mitt barn alltid är vackrast - utan just för att de finns.

Jag skulle aldrig styra ut min dotter till en docka för att hon ska tävla i något mycket tvivelaktigt sammanhang - hon är alldeles för värdefull för det.

Det viktigaste vi kan ge våra barn i livet är självkänsla och ett starkt egenvärde och självförtroende.

Det här mina vänner är en kränkning utan motstycke och är en styggelse som borde avskaffas.

Jag vet att jag kommer stöta på patrull här där någon kommer hävda att det är för att jag inte är vacker själv som jag tycker så här. Andra människor får tycka vad de vill - men en människas värde sitter inte i hur hon ser ut - det sitter i hur hon behandlar människor hon möter.

//Harriet