Min dotter är bara HELT fantastisk. Idag var det tre dygn sedan hon fick nya proteser i båda höfterna. Inte mindre än två gånger har hon varit uppe idag och klarat av toalettbesök. Jag är så imponerad så jag kan smälla av.
Tänker på all oro innan och på vilket bra team vi ändå är ihop jag och min dotter. Hon gör verkligen ett fantastiskt jobb att klara av allt detta. Hon har gjort det så bra med att fatta beslutet från första början och också fram till idag fokusera på målet. Nu är det en hel del arbete kvar såklart men bara det faktumet att hon varit uppe och att hon klarar sig utan ryggbedövning/epiduralblockad är ju värt att beundra henne för lite extra.
Jag är tacksam för allt stöd från vänner IRL och mina fina vänner på Facebook. Ni har hjälpt mig när jag tvivlat på min egen förmåga att ro detta i land, ni har skänkt mig stöd genom att be Gud om hjälp och ni har skickat kramar, hjärtan och massa annat trevligt så Ni har varit med mig/oss hela vägen. Tusen, tusen tack.
Jag känner mig ödmjuk inför läkare och annan personal som gjort ett sånt fint jobb, till personalen på avd 62 på BUS på universitetssjukhuset i Lund och till alla NI som bara vill finnas där med stödjande ord och uppmuntran.
TACK!
