En andra chans....

... förtjänar alla i min värld, så det försöker jag ge dem som behöver. Några får några fler chanser då de inte förstår. De får det då information, känslor och lärdomar absorberas olika fort hos olika människor. Det beror på förmåga till empati, lyssnande, kärlek och till hur en människa resonerar.

För i min värld är alla värda en chans till förståelse, lyssnande från min sida. En chans att för egen del fundera. Jag kan både missförstå och ha fel. Så genom att tänka så ger jag oss båda en andra chans till förståelse, förlåtelse och upprättelse.

Tänk vilken rolig dag det har varit

Idag har jag börjat öva in material till min konsert i januari. Det är en verklig utmaning med Duke Ellington och Cole Porter minsann. Det är verkligen härligt med en kantor som tycker att man är duktig och som vill arbeta med en. Det känns som en skön upprättelse mot det jag varit med om hittills kanske, bara kanske, betyder detta att anledningen till att man ibland råkat illa ut vara att man ansetts som ett hot på något konstigt sätt. Men vad vet jag om världen tillåt mig le i mjugg.

Vi hade sedan en bra övning med min gospelkör Joyful Soul och jag måste bara säga det, vilka härliga människor i kören ändå. Jag tror att alla goa människor i Sundsvall med omnejd prickade just den. Saknade dock Janice som jag hade sett fram emot att möta lite extra faktiskt men hon lovade dyka upp på lördag när vi ska sjunga i Katolska Kyrkan här i stan. Bra!

Annars är det så mycket omtumlande som har hänt i mitt liv att jag känner mig en smula utmattad nu. Imorgon är INGENTING inplanerat och det tänker jag njuta av till fullo. Risk finns att man kan råka ut för min uppenbarelse i nattlinne hela dagen. INTE snyggt men risken finns.

Nu ska jag ta en härlig djupdykning in i sängen och med dessa ord bjuder jag er godnatt!

Vad skönt det är när värsta smärtan har lagt sig.

Jag läser just nu 100 dagar med Jesus av Niklas Piensoho -- det gör vi f ö nästan hela församlingen. Det är en bok där man av ett år fokuserar på Jesus och får hjälp med det. Många fina tankar och känslor av ro och frid har kommit in i mitt liv igen.

Här ett litet utdrag ur dagens text;

/../ Att se Jesus och att tro på honom är att sätta sig i rörelse i den

riktning som man uppfattar att han vill att man ska gå. Det är

när du börjar röra dig som det eviga livet börjar pulsera i ditt inre.

De första kristna kallades för människor som "följde vä-

gen" innan de fick namnet kristna. Från första börjar stod det

klart att kristendomen var en tro som satte människor i rörelse.

Det stod klart att de inte var färdiga. Den som är färdig

behöver inte gå någonstans eller upptäcka något nytt. Men

i Jesusrörelsen fanns ett tydligt processtänkande från början.

Lärjungaskapet var en resa man vandrade tillsammans med

Jesus och det kristna livet handlade om mognad och växt." /../

Källa: 100 dagar med Jesus av Niklas Piensoho, s.100

Jag har fascinerats av att det har varit så svårt att närma sig Jesus och församlingen igen efter denna tid trots att jag inte vill något hellre. För mig innebär det en skam att ha varit borta så länge fast jag vet att Jesus dukar till fest när jag återvänder till honom. Jesus förlåter mig min frånvaro för jag är snart tillbaka i gemenskapen. Det är inte lätt att förlåta sig själv - men jag blir bättre och bättre på det. Precis som i textutdraget ovan så är man aldrig färdig som kristen. Hela livet arbetar man för mognad och växt både i sin person och i sin tro. Det är en välsignelse i sig tycker jag.

Jesus helar och upprättar är helt sant och jag måste bara släppa in honom helt och fullt igen i mitt liv. Jag är en syndig människa precis som du och du - men jag har också ljuset med mig i vardagen med Jesus vid min sida.

Gud är god!