Min natt har varit tung och dagen har varit i bästa fall såsig.

Jag har fått en rent historisk värk och klarar inte av att träna längre. Det är så tråkigt. Nu kan jag inte se fram emot att åka på Helex och pricka in lite snygga basketspelare heller. Ibland suger livet!

Min kära son har visat mig ett nytt spel som heter Farao och som är hur kul som helst. Nu har jag fastnat i det - totalt! Det värsta är att det alltid blir att jag sitter i minst tre timmar om jag öppnar spelet för det är hart när omöjligt att sluta när man börjat. Dessutom är det skönt att tänka på annat ett tag.

Jag befinner mig känslomässigt i något slags neutrum just nu och det är skönt och vilsamt. Jag känner att Serotonin nivån är något högre än den var förut och den stora klumpen i magen är för det mesta ganska liten. Klumpen i magen som innan jag började med medicinen kändes som en stor tumör av oro och rädsla hela tiden.

Jag har inget i mitt liv som gör mig ledsen just nu eller som orsakar mitt mående som det ser ut. Mitt problem är däremot en långvarig stress som gjort att jag är utbränd och genom Kortisolinsöndringen i kroppen har mitt förråd av Serotonin minskat och gjort mig kliniskt deprimerad alltså p g a brist på ett ämne. Jag har nämligen tre underbara barn, två härligt knasiga hundar och ett aktivt liv med basketmatcher, körsång, församlingsarbete och flera bekanta. Jag har detta fortfarande men numer är jag bara så fantastiskt trött.

Det är klart mitt liv är väl inte en dans på rosor - det som orsakar den negativa stressen är ju oron för Johanna som har barnreumatism, Jesper som har Aspergers och så har jag själv fibromyalgi. Så den onda cirkeln finns ju där men som ni såg i det stycket över så har jag massor fint och roligt i mitt liv också. Ni kan ju förstå att min ekonomi i min situation inte är lysande. Min exmake har inte ställt upp något för de båda barnen med sjukdomarna och jag har fått bära alla kostnader själv - det är det som i kombination med att jag är sjukpensionär på 75% gjort att jag befinner mig ekonomiskt där jag gör idag. Hade exmaken delat alla sjukhuskostnader hade jag inte varit skuldsatt idag - så enkelt är det. Jag klandrar honom inte - jo, lite förresten det ingår ju i ansvaret för barnen. Så dit jag vill komma med denna passus är att min ekonomi också varit föremål för en hel del ångest.

Njaaa, som jag ser det nu så är det kanske inte så konstigt eftersom jag dessutom inte haft något helhjärtat stöd från mina föräldrar heller. Knappt någon hjälp alls egentligen. Jag upptäcker alltid att jag står alldeles ensam hela tiden utan någon som hjälper mig.

De få gånger jag fått hjälp har jag fått betala för den - till min mor! Vad jobbigt det blir att alltid se att ensam MÅSTE vara stark. För ni ska ju inte tro att kommun och landsting finns där för att stödja en enastående mamma inte. Det som händer är att nya krav läggs och gärna större än på de som är ett par. Det är inte klokt egentligen men så är det.

Så om killar är rädda för att få en massa konstigt ansvar och hamna i ekonomiskt trubbel för att de dejtar mig så vill jag bara säga så här;

JAG HAR KLARAT MIG SJÄLV OCH TAGIT HAND OM ANDRA SEDAN JAG VAR LITEN - DET KAN JAG GÖRA FORTSATT ÄVEN NU.

Det jag behöver från en man i tvåsamhet är kärlek, närhet och ömhet. Jag behöver ingen ny pappa inte. Skulle vara skönt att ha någon att dela ansvaret för livet med och någon som man kan diskutera med för två huvuden är alltid bättre än ett när det gäller att fatta beslut.

Hjälp vad långrandigt det blev - hoppas du inte somnade nu!

//enastående mamman