Mejlade detta brev till Kommunstyrelsen i Sundsvall igår.

Sänt till Stefan Söderlund 19/5 - 2008

HEJ!

Jag heter Harriet Olsén och är mamma till Johanna Eriksson som är svårt sjuk i barnreumatism. Jag har ju hela tiden en massa problem att kämpa med som sjukpensionär och enastående förälder till Johanna och till Jesper som också har problem i o m att han nu fått sin Aspergers diagnos - äntligen skall väl tilläggas efter alla år och jag påvisat att något inte stämmer. Men varför vänder jag mig till dig då? Jo, jag har funderat hur man på bästa sätt ska kunna lösa problemet med att skolan hotar dra in min dotters skolskjuts och hon då hamnar på Ljustadalens skola dit hon absolut inte vill.

Johanna stortrivs i Nacksta skola med undervisningen, sin assistent och sina klasskamrater och hon uppvisar fina resultat trots att hon är så svårt sjuk och sällan orkar vara en hel vecka i skolan. Min dotter tillhör de fem svårast sjuka barnen i landet så det är inte någon inbillning att hon behöver de resurser hon har i skolan. Min dotter är en kämpe - det har hon nog från mig. Vi ger inte upp så lätt och kräver mycket av oss själva. Jag är sjukpensionär på 75% och har varit sjukskriven resterande 25% tack vare min konstanta negativa stress och den oro som Johannas och Jespers bekymmer ger mig. Barnens far har inte tagit något ekonomiskt ansvar för alla merkostnader som hennes sjukdom inneburit utan de har jag fått ordna så gott det går. Man kan ju säga att det har gått med varierande resultat och saker som underhåll, studieskulder och tv-avgift har ibland varit oöverstigliga summor att klara av att betala. Bara en överslagsräkning av mina extrakostnader under åren min dotter varit sjuk - som inte täckts upp av någon annan - har uppgått i runda slängar 300 000 kronor så det är inte så konstigt att min ekonomi har havererat. Jag klarar som det är nu att hålla näsan över vattenytan allt som oftast men ibland sjunker skeppet med oväntade utgifter som jag inte har kunnat planera. Jag måste försöka ligga framme i min ekonomi med ungefär 6 mån planekonomi för att få ihop pengar till telefon, bredband, el, avslutningskläder, extra utlägg och kanske en och annan middag ute någon gång. Jag är inte satt i skuld p g a slarv - jag är satt i skuld p g a min och mitt barns ohälsa.

Jag har tvingats att undervisa min dotter hela vårterminerna i Stöde Skola i åk 1- 4 utan vare sig pedagogiskt stöd, ekonomisk ersättning eller erbjudande om hemundervisning. Bara det är helt absurt att lägga på mig ännu mer ansvar som redan svag i samhället. Nog om detta, till mitt förslag.

MittHem har lägenheter i Nacksta - Johanna går i Nacksta skola och stormtrivs - taxi/skoskjuts för Johanna kostar ca 500 kr/dag för kommunen. Med mina skattepengar så subventionerar jag ju MittHems kostnader i det kommunala bolaget.

För mig är en logisk lösning som alla vinner på så här:

Kommunen går in i MittHem och ber allra sötast om att vi får hyra en 3:a i närheten av skolan. Min ekonomi får ett uppsving av att vara närmare stan och kunna cykla på sommarhalvåret och spara ca 350 kr/mån i busspengar. Jag får motion av att promenera med dottern i rullstolen till skolan varje dag. Hurra! Vi mår bättre av att vara trygga för att hennes skolgång kommer fortsätta vara god och hennes assistent får arbetsro.

Vad vinner kommunen då? Jo, ni kommer undan med kostnaden för Johannas taxiresor varje dag - lägenheten uthyrd till någon som verkligen vill bo där och som är försiktig med inredning och en god granne.

WIN - WIN

Mitt förslag är ypperligt och det gynnar alla. Vi slipper lidande, FN:s barnkonvention beaktas, Socialtjänstlagen efterlevs och Skollagen får också en boost - trots att dessa lagar bara är rådgivande. Dessutom får ju kommunen en massa goodwill och god press eftersom Sundsvalls Tidning vill veta hur det löser sig för oss.